Simhallens personal behöver charmkurs!

Töreboda simhall haffar badgästerna på väg ner i poolen.
Budskapet är att de måste skölja håret, innan de tar en simtur. Enligt en ny regel som simhallen infört, faller det färre hårstrån från ett vått än från ett torrt hår. Bevisa det den som kan.
Jag blev haffad just när jag var på väg att kliva i vattnet. Det ledde till att jag blev rasande och gav tusan i att simma. Och inte tänker återvända till den simhallen i första taget.
Ett betydligt bättre steg hade varit, att kräva att alla drar på en badmössa innan de hoppar i.
Då kan man kanske vara åtminstone ganska säker på att folk inte hårar ner i bassängen.
Det här med diplomati på bassängkanten har inte varit personalens starkaste sida.
För det mesta har simhallen i Töreboda varit rätt trevligt att vistas i under den tid badhuset i Mariestad varit stängt, men inte alltid.
Om man inför en ny regel så ska den förstås informeras, när badgästerna betalar för sig och går in i omklädningsrummet för att "tvaga" sig som det står på skyltarna.
Inte i efterhand genom att haffa och störa badgästerna som kommit dit för att trivas och få en skön stund med motion.
Nej, det var dåligt precis som jag mycket tydligt påpekade. Och inte stod det om regeln på någon ny skylt heller, som det hävdades. Däremot på en gammal omgiven av de gamla vanliga klyschorna.
Vad blir det för nya obefogade regler härnäst? En regel som ni borde ha tänkt på är, att folk inte ska ha ringar, halsband och örhängen på sig i badet. Sådana attiraljer bär jag aldrig, men ser andra som har.
Hellre ser jag ett litet hårstrå i vattnet än får infektioner av bakterier. Antar att ni haffar killar som bär kalsonger under badbyxorna. Eller? Det såg jag inget plakat om.
Nej, Töreboda simhall, nu är det dags för personalen att gå charmkurs för att lära sig ta hand om badgäster som ger kulor åt kommunen.

Jag simmar i fortsättningen betydligt hellre i Götene och Mariestad. Och så i Viken förstås.

Våldsamt värre på Baker Street 221 B

Vi såg den nya Sherlock Holmes-filmen i Skövde på torsdagen.
Och jag och kompisarna trodde till en början att vi hade hamnat på fel film.
För våldsamheterna avlöste varandra mellan den råbarkade, men
för all del attraktive Sherlock Holmes och hans kumpan, den något mer välputsade dr Watson, å den ena sidan kontra diverse
nationalbovar å den andra.
En bra bit in i filmen såg åtminstone jag ut som en fågelholk med ett stort frågetecken i pannan.
Det som utspelade sig på duken var så fjärran från de stillsamma
diskussioner om detektiviska spörsmål som fördes mellan Holmes och hans käre Watson på adressen Baker Street 221 B i böckerna som bara tänkas kan.
I böckerna satt Holmes mest och sög på pipan. Visserligen intog han kokain ibland när han tröttnade totalt på händelselösheten, men då var det i ensamhet.
I filmen sker allt öppet och slag i slag, så snabbt att man har all möda att hänga med.
Men så småningom blev det lite styrsel i handlingen, när den morbide lord Blackwood kom in i bilden. Han lyckades med konststycket att bli hängd och begravd och återuppstå från de döda.
Och Sherlock/Watson skulle förstås reda ut hur och varför.
Så småningom drogs vi med i filmen, åtminstone blev jag riktigt fängslad, och i det hårda tempot.
Det här är en tvåtimmarsfilm, som jag till och med kan tänka mig att se om vid rätt tillfälle.
Såg att Ronny Svensson på TV4 gett filmen tre solar, vilket innebär att han gillar den ganska bra. Det gör jag med, med vissa betänkligheter. Men visst var den värd biljettpengarna.
Efteråt god mat på restaurang Rhodos, stamlokus för vårt gäng. Inte utan anledning förstås.

Om åldersfixerade pundhuvuden

Har hela svenska folket blivit fullständigt åldersfixerat. Eller vad är det som får pundhuvuden att mejla till TV4:s godmorgonprogram för att enbart framföra följande korkade uttalande:"Vi tycker att du ser ut som 55, inte som 42".
Jag studsade till där jag satt med min stickning (stickar patentstickad mössa åt dottern som kräver stor koncentration).
Programledaren Anders Kraft intervjuade Morgan Alling och påpekade, att de båda var födda år 1968, ett sammanträffande. Sen kom då detta otroligt fåniga tyckande i ett mejl, eller om det möjligen var ett sms. skit samma.
Anders Kraft tog upp det i förbigående, men man såg i hans blick att han nog tyckte ungefär som jag.
Jaha, tänkte jag. Hur ser man ut när man är 42? Och hur ser man ut när man är 55? Och alla andra åldrar också. Ytligare samtalsämne får man leta efter. Och samtidigt är det en fråga som inte kan besvaras. Folk ser olika ut och har olika gener.
En kvinna på 65 kan ha en hud som en 25-åring. So what. Spela roll.
Anders Kraft är för övrigt en av de bästa programledarna TV4 har, följsam, påläst och samtidigt inte rädd för att ställa närgångna frågor.
Det tittarna möjligen kunde påpeka är ju att han är duktig, eller att han sköter sig dåligt om någon nu tycker det.
Nej, de enda synpunkter som kommer rör hans ålder eller hans skägg! Tidigare under hösten anlade Anders Kraft skägg i omgångar. När han sedan rakade bort det, kom det genast påpekanden om hur snygg han var utan skägg.
Hallå, därute! Var har vi hamnat nånstans? Ska vi fortsätta att vistas i Anna Anka-träsket, eller?

Naturligtvis inte. Åldersfixering NEJ TACK!

Vackert i naturen -- men nu vill jag ha tö!

Snö och is så långt ögat når. Hur länge ska den här köldknäppen vara?
Det är väl vackert i naturen, men inte roligt att inte kunna gå normalt utan att hela tiden vara rädd att halka omkull inne i Mariestad.
Ändå är jag lyckligt lottad och frisk jämfört med dem som går dåligt och/eller har rullator.
Det här är den värsta köldknäppen som jag kommer ihåg sedan vintern 1974/75 och så den under våren 1966, då vi bodde i Karlskrona.
Det året kom flyttfåglarna tidigt till Blekinge, men sen kom ett snökaos i april som ledde till att en hel del fåglar faktiskt frös ihjäl.
Jag var höggravid 1966 och vågade mig inte ut på Karlskronagatorna under den värsta perioden.
Under vintern 1974/75 hade jag en nyfödd son och när det blev bortåt 30 graders kyla i Mariestad fick jag hålla mig, honom och övriga barn inomhus.
Den här gången har det inte varit "mer än" 17-18 minusgrader, men det är full tillräckligt. Jag har för länge sedan tröttnat ordentligt på polarkylan och önskar den all världens väg.

Inga tomtar på loftet

Tomten har använt en del av sina julklappar för att nå upp till renens horn och pryda dem med julpynt.

Ännu en av mina favoriter, inköpta hos K. Kringle´s.

Jag är lite fånig med julpynt, men skulle aldrig få för mig att samla på tomtar.

Intervjuade en gång en dam som hade hela huset fullt av tomtar till jul. Det tog henne någon vecka att ställa dem på plats. Under övriga året förvarade hon sina hundratals tomtar på vinden.

Naturligtvis blev rubriken "Hon har tomtar på loftet", en rubrik jag skämdes för, men som jag inte kunde göra något åt. Den rubriksättaren fick däremot sina fiskar varma.

Apropå tomtar har jag en aversion mot att pryda trädgården med tomtar. De kommer aldrig att förekomma hos mig.

Däremot kan de ha en viss charm just nu, översnöade.

Mina trädgårdsgrodor och -sköldpaddor står inomhus i skydd för frosten. Nej, just det, en av sköldpaddorna glömde jag plocka in, men den klarar förhoppningsvis polarfrosten.

Julpynt med det lilla extra

Renen och jultomten tar ett gemensamt julbad i baljan inför juldagen, den 25 december.

Ett datum som känns litet avlägset, eftersom vi redan skriver den 3 januari 2010.

Det här julpyntet, som jag gillar, är inköpt i USA, där det mesta av julfirandet koncentreras till juldagen.

Dagen därefter, vår annandag, är ingen helgdag där.

Det är det däremot i Storbritannien och Canada med flera länder, där dagen kallas Boxing Day.

Den benämningen känner många amerikaner inte till, utan de säger "the day after christmas" om annandagen.

Nåväl, roliga julpynt finns det i USA och jag tänker köpa lite fler, när jag åker dit. Särskilt gör jag det i K. Kringle´s Christmas Shoppe som ligger i St Pete beach i Florida. (Åker inte dit enbart för det, men julaffären bidrar till trivseln).

Där kan man uppleva julen året om. Affären är fylld av jultingeltangel och folk köper sånt även under sommaren.

I den affären står tiden stilla. Det bara pinglar och lyser lite stillsamt i hörnen. Och personalen säger själva, att man ska vara på ett alldeles speciellt sätt för att klara av att jobba där. Jag tror det och de är väldigt trevliga.

Naturligtvis är affären fylld av påsk- och halloweensaker också. Jag köper bara väldigt små prylar, speciella och med humor som får plats i resväskan. Det är det som är det roliga.

I år åkte julpynt, julgardiner och gran in den 22 december och åker ut vid tjugondag Knut. Men det lilla och roliga pyntet kan få stå kvar ett par dagar längre.

Visst är det härligt att mörkret viker på det nya året och vi får några minuters extra ljus att njuta av varje dag.

Tomtarna och ljuset på hedersplats

Min virkade tomtefamilj tas fram varje år och placeras på hedersplats.

Jag tröttnar inte på de små glädjespridarna på samma sätt som på mycket annat julpynt som får ligga kvar i lådan i några år och därefter kastas bort. Det beror kanske på att jag tillverkat tomtarna själv och att de kom till när vår familj bestod av två vuxna och fyra barn i olika åldrar. Sedan dess har familjen vuxit och blivit betydligt större. Nu får var och en av de mindre tomtarna symbolisera flera familjemedlemmar. Kanske jag tar fram virknålen nån gång i framtiden och virkar fler nissar, men säkert är det inte. Vet inte om jag har det rätta tålamodet för det i dag.

Nu är de fantastiska jul- och nyårshelgerna överstökade ännu en gång och ett nytt spännande årtionde är påbörjat.

Låt oss tända ett hoppets ljus för att de åren blir betydligt mer positiva och mindre dramatiska ute i världen än det årtionde som följde efter millennieskiftet.

Gott Nytt År till alla läsare av min blogg! Kram på er! Skriv gärna ännu fler synpunkter!