Amerikanerna och deras skyltar!

Den här skylten fanns uppsatt längs en av de större vägarna i västra Florida den 17 februari. Den talar för sig själv och berättar hur amerikaner tänker. Åtminstone de som har makten över skyltarna.
Här jobbar minsann fångar med vägbyggen och det ska ingen trafikant vara ovetande om.
Och det kanske är bra att man vet om det, ifall de orangeklädda fångarna skulle få för sig att rymma. Jag tror inte att de kommer på den tanken, med alla blickar som finns runt omkring dem.
Tänkte återkomma med ytterligare en amerikansk skylt. Vore lite kul att veta vad ni läsare tänker om det fenomenet.
Hinner dock inte just nu, eftersom jag måste ila till simskolan. Fem grupper väntar på mig.

Hoppas vinna en kamera!

Hitta billiga resor hos Ticket!

Juholt och jag har lika många lik i garderoben

Socialdemokraternas sannolikt nya partiordförande heter Håkan Juholt. Det fick vi reda på i dag.
Vid presskonferensen fick han frågor om varför han hade mustasch. Och det hade tydligen något med Loket Olsson att göra.
Och sen fick han givetvis frågor om lik i garderoben. Hans svar var intressant, eftersom det visade sig att han hade lika många lik som jag.
Juholt hade nämligen kört för fort tre gånger om.
Alla tre gångerna handlade det om att hinna till partiuppdrag, försäkrade han.
Jag har också kört för fort tre gånger, erkänner jag villigt. Vid två av tillfällena var det under jobbet. Jag var stressad och hade viktiga presskonferenstider att passa. Det blev rätt dryga böter som jag fick betala själv. Min arbetsgivare var snål och vägrade betala sånt, även om det handlade om tjänsteutövning.
Den tredje gången jag körde för fort var i Skåne, där vi bodde några år. Då körde jag 66 kim på en 50-sträcka, vill jag minnas, och barnen var med i bilen.
En rar och lite flegmatisk polisman klev in i bilen och skrev sina papper och frågade barnen om de var ute och åkte för fort med mamma.
Barnen svarade förstås ja. Och var väldigt roade av incidenten och pratade om den länge.
Den dagen åkte massor av trafikanter fast i Skåne, eftersom razzian var en "present" till den avgående länspolismästaren som jag glömt namnet på.
Nåvål, apropå Håkan Juholt frågade ingen av journalisterna om han hade betalat böterna själv, eller om partiet hade stått för dem. Och ingen frågade heller om han någon gång hade kört så fort så att körkortet blev indraget.
Men läser han det här får han hemskt gärna svara på det också.

Nu vill knugen ha mer!

Nu vill knugen ha ännu fler miljoner till sitt hov. Jag tror jag smäller av.
Att karlen inte skäms ögonen ur sig. Han har ju aldrig någonsin berättat vad han använder alla kulor vi står för till. Det är krav nummer ett. Krav nummer två är att han avgår. Punkt och slutdiskuterat.

Florida så mycket mer än bara Disney!

Pengar, pengar, pengar. Det är det som gäller i Florida.

Alligatorn vakar över sitt revir. En gyttjepöl som krymper för varje dag.

Träskmarken rymmer mycket mystik.

Inte minst finns där skugga som kan kännas skön i Floridasolen.

I den här "airboaten" fick vi uppleva några av de 500 till 1000 alligatorerna och en mängd fåglar i sjön som ligger i Myakka River Park.

I den här båten gör många turister turer runt St Pete beach.

Till vänster det rosa hotellslottet Don Cesar, landmärket på stranden i St Pete beach. Till höger skalbaggarna som pryder väggen till ett av husen i Pass-a-Grill, min lilla favoritort i Florida, där det mesta känns genuint och äkta.


Den här anden mötte mig på morgonen när jag skulle åka hem till Sverige. Vanligen brukade den simma omkring i poolen, tills någon skrämde iväg den. Bilden är mörk, men jag hade inte hjärta att ta bort den.

Stor alligator vilande någonstans i det stora Babcock ranch.

Liten alligator som vi klappade vid rundturen runt ranchen.

En av favoritkossorna på ranchen utfodras med majs.

På favoritstranden Blind Pass Park.

Njutande människor på samma strand.

Solnedgång i Mexikanska golfen vid St Pete beach.

Snäcksamlare på samma plats och tidpunkt.

Favoritpoolen på morgonkvisten före avresan. Klockan är kvart över sex.

Havsutsikten från lägenheten.

Stranden vid St Pete beach strax före solnedgång.

Kringle´s, affären som säljer jul-, påsk- och halloweensaker året runt.

Den glada personalen på Kringle´s.

Det splitternya Salvador Dali-museet i St Petersburgs hamn. Vi européer kan sträcka på oss lite extra. Kanonfint museum.

Favoritstranden igen. i rosa ljus.

Poserande pelikaner vid Pass-a-Grill.

Skyltfönster hos snäckaffären She sells sea shells på Sanibel island.

Fyndigt namn på snäckaffär, eller hur? Sanibel island igen.

Den lilla fågeln poserade enbart för mig i en igenväxt sjö i Babcock ranch.

Rätt vacker utsikt från flygplansfönstret, eller hur?

Jag kommer tillbaka!

Som ni läsare säkert märkt har jag varit overksam på bloggen i tre veckor. Har inte varit på hemlig ort, men väl i Port Charlotte och St Pete beach i härliga, soliga, lagom slappa och badvänliga Florida och just kommit hem. Jetlaggen är rätt ihållande, men jag återkommer med upplevelser så snart jag hunnit formulera mig och ta fram några av alla mina bilder.
Så håll ut!

Paketet kom TILLBAKA till mig -- avsändaren!!!!!

Vad är det som har hänt med det svenska flaggskeppet, tillförlitligheten själv?
Det är POSTEN jag avser. Den institution som i ur och skur och säkert som amen i kyrkan under massor av decennier har levererat post till oss svenskar.
Om posten kommit från grannbyn eller Gran Canaria har inte spelat någon roll. Den har kommit rätt och fram.
Den senaste tiden har det skett en dramatisk förändring till det sämre.
På tisdagen fick jag nog och for i taket.
Så här var det. På måndagsförmiddagen den 31 januari skickade jag ett paket till min käre son i Linköping som fyller år i februari. Portot kostade en femtiolapp. Min tanke och förhoppning vsr att paketet skulle nå fram till honom dagen efter, på tisdagen alltså. Paketet var behändigt och skulle lätt gå att stoppa i hans brevlåda.
Jag skrev förstås ordentligt på hans adress och min avsändaradress på paketet.
Det hjälpte föga.
När jag öppnade vår brevlåda på tisdagen for jag i taket. Där låg PAKETET jag dagen innan hade skickat till Linköping.
Alla frimärken under sonens adress satt uppradade och ostämplade i fina rader.
Antar att ni förstår att jag blev rosenrasande och begav mig till Postkontoret på Verkstadsgatan på stört för att skälla.
Personalen där blev också negativt överraskad, det måste jag tillstå. Och undrade om "det var någon ny brevbärare som kört mitt distrikt".
Jag fick löfte om snabb och förhoppningsvis rätt leverans till dagen efter och så störtade jag ut. Fortfarande arg som ett bi.
Nu får vi se hur den här historien slutar. SKÄRPNING POSTEN!!!!
Det där om att posten alltid levererat rätt tidigare måste jag förstås ta tillbaka.
En gång försvann 15 vykort som jag skrivit från Gran Canaria och dök aldrig upp. Och en gång försvann ett brev med bilder från vår gemensamma semester som väninnan skrivit. Och det finns fler liknande trista episoder i vår familj. Men i det stora hela fungerade ändå posten rätt galant. Nu går den tyvärr inte att lita på längre. Så är det bara.

PS. I dag fick jag ett rart brev från posten med en ursäkt. Brevbärar´n, som är van, hade råkat ut för "ett olycksfall i arbetet". Och med brevet fanns en karta med frimärken. Och så hade paketet skickats med expresspost till Linköping. Sånt gillar jag.
Så nu är jag på gott humör igen.