Fingerad intervju med Bert Karlsson

Jag tittar sällan på programmet Talang. När jag nån gång gör det irriteras jag hela tiden på jurymedlemmen Karlsson, Bert i förnamn. För att avreagera mig någorlunda kom jag på, att jag skulle skriva en fingerad intervju, där jag både ställer frågorna och besvarar dem, i Berts namn.
Så här blev det:

Vem gav dig egentligen uppdraget att tjänstgöra som jurymedlem i Talang i TV4?
Förstår att du är nyfiken. Givetvis var det ledningen för TV4. Det var säkerligen tunnsått med personer som innehar en meritlista likvärdig med min.

Anser du att dina kolleger i juryn har likvärdig kompetens att bedöma deltagarna i tävlingen?
Förstår inte frågan. Även om så skulle vara fallet, skulle jag aldrig någonsin komma på tanken att erkänna det.


Vad är det som gör att du anser dig ha rätt att tysta ner publiken - ofta på ett bryskt sätt?
Publiken uppför sig ofta som en skock får. Inte begriper de särskilt mycket om artisteri heller?

Förstår du att din burdusa kritik mycket väl kan knäcka artisternas självförtroende?
Jag är av den uppfattningen, att har man sökt till en tävling som denna så är man skyldig att vara medveten om sna egna färdigheter. Således finns ingen anledning att känna sig nedvärderad. Är man helt "kass" och saknar talang helt och hållet, borde man också ha haft insikten att inte ge sig in på området i fråga.

Hur uppfattar du dig själv som person?
Jag anser mig vara ärlig och uppriktig. Tvekar aldrig att säga sanningen hur besk den än kan vara. Dessutom anser jag mig vara mer begåvad än de flesta. Det är givetvis därför jag har lyckats så väl som jag gjort.

Vilken betydelse lägger du in i ordet ärlig?
För andra verkar det mest vara att vända kappan efter vinden, tycker jag. Jag själv ljuger aldrig. Däremot handskas jag förbannat ovarsamt med sanningen när det passar mig.

Hur klarar du att bemötas negativt? Klarar du av att bli ifrågasatt?
Det fattar du väl att jag skiter fullständigt i vad folk tycker. Om en medmänniska har negativ uppfattning om mig som person, så är den personen mindre begåvad. Så enkelt är det!

Vilket är ditt budskap till de artister som åker ur tävlingen?
Saknas talang är det för mig obegripligt, att de ens kommer på tanken att visa upp sig i teve - och att de grinar när de får beskedet.

Vet du hur man stavar till ödmjukhet?
Det är inte lätt att vara ödmjuk, när man är så felfri som jag. Du har väl hört visan "Med ödmjukhet kommer man inte långt här i livet". Ska man lyckas i affärer, måste man ha hårda nypor och agera ångvält för det mesta.


Har du ovänner i artistvärlden?
Du får väl fråga dem! Hur fan tror du att jag ska kunna vara medveten om det. Det är mig fullständigt likgiltigt vad människor tycker om mig! Jag har inget behov av att bli uppskattad av mina ovänner. Jag är bäst - så är det bara.



Avslutningsvis vill jag ha svar på frågan vad som egentligen hände vid ett framträdande nyligen? Bert Karlsson grät i teverutan! (Har faktiskt hänt ett par gånger, min anmärkning)
En artist av den tjejens kaliber finns bara i ett exemplar av tiotusen! Om hon inte vinner tävlingen, ska jag se till att hon vinner nästkommande Melodifestival. Visst, jag är känd för att vara en buffel i de flesta sammanhang. Men tro det eller ej - längst där inne finns det en liten velourkille. Det gäller bara att försöka dölja det så väl som möjligt, avslutar "Bert".

Vårvindar och vuxensimning

Det har redan gått ett par veckor sen jag fyllde år och blommorna jag fick börjar vissna. På bilden jag tog är de ständigt fräscha och glad är jag.
Ute blåser vårvindar friska och jag förbereder kvällens skrivarkurs, den sista i vårens omgång.
I mitten av maj sätter vi igång med vuxensim för Mariestadsbor. Det behövs för det finns många som inte kan simma i den här sjöstaden.
Vi håller förstås till i Johannesbergshallen, den varma, sköna och lugna bassängen, där man simmar i egen takt.
I Röda korsets regi jobbar jag och en kollega med vuxna kvinnor som invandrat hit och som är urduktiga på att lära sig den viktiga konsten att simma.
Och så alla barn förstås, sist men inte minst. Just nu får 70 goa ungar lära sig simtagen och doppa huvudet och allehanda nyttiga vattenvanor i samma bassäng.

Jante och Janta -- paret som påverkar!

Den där Jante som alla talar om. Vad är det för en Jeppe egentligen? Som ni märker skriver jag Jante, Janta och Jeppe med stor bokstav. Det är för att markera, egentligen ska det ju vara liten.
Nåväl, Jante är ju bevisligen av norsk-danskt ursprung, påhittad av Aksel Sandemose som skrev på norska och växte upp i Danmark.
Skämt åsido, väldigt många talar om denne Jante och att han sitter på den ena axeln. Men ingen har någonsin sett honom. Han känns lika undanglidande som Gud. Och han bestämmer lika mycket över folk, utan att de verkar vara medvetna om det.
Min upplevelse är att vi kvinnor har en Jante på den ena axeln och en Janta, en kvinnlig variant på den andra. Att vi följer Jantelagens alla elva bud betydligt striktare än männen gör.
Det första budet i Jantelagen, formulerat av norrmannen Aksel Sandemose är "Du ska inte tro att du är något". De övriga tio att-satserna är varianter av den satsen. Sålunda lyder det tionde budet "Du ska inte tro att du kan lära oss något.
Det finns också ett elfte bud som kallas Jantes strafflag, ett riktigt tufft bud: Tror du inte att vi vet något om dig?
Nu har det ju kommit fram en del om kvinnors intrigerande mot varandra. Och jag är övertygad om Jantas existens.
Jag är övertygad om att rätt många kvinnor tänker som följer: Andra kvinnor ska inte tro att de är förmer än de själva inte. (Innebärande att de gärna hyllar männen, men inte sina kvinnliga kolleger). Oss emellan är kvinnor mycket bättre på att trycka ned varandra än vad männen är.
Janta finns, var så säkra!

Biljett med kod löser väntrumsproblem i Mariestad?

Väntsalen i stationshuset i Mariestad har i många år varit ett stort problem.
Skälet är att salen blivit en värmestuga för folk med missbruks- och andra problem.
De skräpar ner och kissar. Det har i sin tur lett till att tågpersonalen vägrar vistas i den snuskiga salen.
Och de anställda på Pressbyrån har tvingats stänga glasdörren från väntsalen in i kiosken, på grund av ständiga störningar från det störiga klientelet.
Satsningar på fler polisbesök och mer bevakning har inte gett några förbättringar. Och politikerna har mig veterligt inte engagerat sig.
Men hallå, det måste finnas åtgärder som fungerar.
Kan man inte införa något slags kodsystem, där den som köper tågbiljett på Pressbyrån får en kod som gör att han eller hon kan logga in sig via ett kodlås i en uppfräschad väntsal. Där de i lugn och ro kan vänta på sitt tåg eller sin buss.
Det borde finnas ett sådant, inte alltför dyrt system, att införa.
Och tågpersonalen har förstås, i sådana fall, egna koder.
Vidare ska vi, enligt mitt förmenande, vara rädda om Pressbyrån i Mariestad.
Där finns en otroligt trevlig och hjälpsam personal och kiosken har ett bra sortiment, inte minst utbudet av tidningar är riktigt bra.

Snödropparna ger sig aldrig!

Snödroppar är den kaxigaste växt jag vet. Då har jag räknat bort ogräs som kirskål och nästan-ogräs som fläder.
Flädern slog sig ner i vår trädgård och har bestämt sig för att stanna. Snart börjar den obevekligt att borra sig upp. Visst jag gör flädersaft varje år. Men sen sågar vi bort allt ovan jord. Det ger fläderfamiljen, numera en stor en, fullkomligt f-n i. Där har vi inget att säga till om.
Innan kampen mot flädern börjar vill jag njuta av snödropparna som varje år tidigare än alla andra växter tar sig upp genom snö och is och struntar i bakslag och motgångar. Bara ruskar av sig och växer vidare. Den bereder väg för min andra vårfavorit, scillan. Den är allt annat än en blyg viol och kan ta över en hel trädgård med sin illblåa fägring. Det får den gärna. Åtminstone för mig.

Snö igen! Eller har vår och sommar redan gått?

Hjälp! Vaknar helt snurrig. Har hela våren och sommaren redan gått? Är det en ond dröm? Nej, så illa är det inte. Inte riktigt.
Meteorologernas prognos om snö under natten stämde! Vi har fått ett återfall. Stackars fåglar. Jag som trodde att de skulle klara att hitta mat själva. Nu får jag köpa minst ett kilo frön till och ladda automaterna.
Den ende som är glad är vovven Felix. Han rusar runt och sladdar i snön. Och borrar ner nosen i det vita och lyfter upp en liten hög och fnyser. Älskar snö!
Vad har då tulpaner med snö att göra? Ingenting, men de är en liten tröst.
Och våren kommer, det vet vi ju, eller hur? Nån gång är den här för att stanna.

Amerikanerna och deras skyltar, del två!

Kommentarer till den här skylten är, anser jag, ganska överflödiga. Rubriken kanske egentligen skulle vara "Dessa amerikaner och deras övertydliga förmaningar". Pust.