Ingers måndag - NATTKLUBBSDROTTNING ELLER BAKELSE?

Ett sånt förskräckligt “hallaballo” det blev om namnen på den nyfödda lilla prinsessan. På fredagen meddelades det, att hon ska heta Estelle, Silvia, Ewa, Mary. Rojalisten och frankofilen Herman Lindqvist uttalade ord som “förfärligt” och “totalt olämpligt” om tilltalsnamnet Estelle. Han sa omväxlandet att det “lät som namnet på en nattklubbsdrottning” eller möjligen “som namnet på en bakelse”. Lindqvist sågade även två av de övriga namnen som inte tillräckligt kungliga. Namnet Silvia sa han ingenting om av någon anledning. Jag som är uttalad republikan, och dessutom frankofil, tänkte precis tvärtom. Namnet är ju ytterst lämpligt, eftersom det är franskt och kungafamiljens anfader Jean Baptiste Bernadotte var just fransos. Estelle kommer för övrigt från det latinska Stella som betyder stjärna. Dessutom anser jag, att namnet är vackert, men det är ju en smaksak. En del svenskar kommer nog att uttala det fel, men vad sjuttsingen gör det? Nåväl, vad är det då för fel på nattklubbsdrottningar? Det är ju ett jobb såväl som något och dessutom uppskattas ju såna av morfar knugen, om jag förstått saken rätt. Och Estelle blir väl riktig drottning så småningom om inte någon vettig statsminister med vidhängande regering sätter stopp för den ålderdomliga och odemokratiska monarkin innan dess. Jag blev rätt förvånad över att just Herman Lindqvist var kritisk, en sån översvallande kungavän som han verkar vara. Och Victorias historielärare dessutom. För mig har han tidigare framstått som en svassande och fjäskande rojalist och inte det minsta kritisk. Men nu drämde han till och sa att svenskar är fega och att namnet Estelle inte passar i regentlängden och att det bidrar till att kungahuset förtunnas och avglamouriseras. Nån dag senare fattade han att han gjort bort sig och bad Victoria och Daniel om ursäkt, fegisen. Nej, tacka vet jag krönikören Jimmy Fredriksson i GT. Han vägrar stämma in i nån hyllningskör och anser “att det är ovärdigt en demokrati att ärva rikets högsta befattning genom samlag”. Ett par saker förvånade mig i det så kallade Estelle-bråket. Dels att lustigkurrar tyckte att Estelle lät som namnet på Estrella-chips och dels att så få kom ihåg Estelle Bernadotte, Folke Bernadottes fru. Håhåjaja, hur är det med nutidshistorien, funderade jag.

Ingers måndag -- GIRLPOWER MED LISA L!

I prylhyllan har jag en rund keramikflicka som jag är mäkta stolt över. Om man vänder hennes yppiga lekamen och tittar undertill står det “Johanna M”. Flickan är klädd i vit- och blårandig kolt med blått band runt den lilla hårklutten på skulten. Hon tittar blygt ner i bordet. Jag fick henne av mina goa arbetskamrater på L M Ericsson i Karlskrona när jag lämnade Blekinge och flyttade till Skåne för mången god dag sen. Självklart är det Lisa Larson som är mamma till min kära Johanna. Jag tror förresten att det är hennes dotter med samma namn som har fått stå modell. Numera stavar Lisa Larson sitt efternamn med ett s, men på min Johanna stavar hon, som ett litet kuriosum, med två s. Nåväl, i söndagens GP läste jag en intressant artikel om att Lisa L är högaktuell och att japanerna älskar hennes figurer. Det förstår jag mer än väl. Hon jobbar mer än nånsin vid fyllda 80 år! Fredrik Reinfeldt, du kan slänga dig i väggen med ditt krav på pensionering vid 75 bast. Lisa Larson vill definitivt inte pensionera sig ännu. Hon tänker fortsätta arbeta livet ut, säger hon. Och berättar, att hennes man Gunnar, som också är fullt yrkesverksam, har lärt henne spela schack. Hon som hade hört, att det inte gick att banka in något i skallen efter 80 är nu stolt schackspelare. Lisa Larson jobbade i många år på Gustavsberg, där jag har varit och köpt en liten katt av hennes hand. Den står på en hylla hos dottern och hennes familj och sprider trevnad. Numera har hon och hennes konstnärsman sina ateljéer hemma läser jag i GP. Och blir så glad att jag läser om det långa reportaget ett par gånger. När vi bodde i Skåne åkte vi ofta till Åhus, där Lisas syster Anna-Stina Wrange, som är kläddesigner, driver sitt företag Anna-modeller. Den figur av Lisa L som jag kanske minns bäst är den, där en rejäl kvinna lyfter en liten man på sina raka armar. Girlpower. Det är Lisa Larson det. Den här gången har min lustiga nuna i högerkanten bytts ut mot frodiga Johanna i vänsterkant. Detta för att hedra Lisa L förstås. Tror inte att någon misstycker.

Ingers måndag -- DET ÄR JAG SOM ÄR FREDRIKS TESTPILOT

Hej på er därute i cyberrymden! Det är Fredriks försökskanin som talar. Han vidtalade mig att finnas till hands som testpilot. Det var innan han läckte nyheten om att morgondagens pensionärer förväntas jobba till 75 bast. Undras om Fredrik hade räknat med att förslaget skulle sablas ned så till den milda grad som sen skedde. Anledningen till att just jag blev utvald var, att jag ser så oerhört ung ut för min ålder. Ja, det sa han faktiskt. Nu jag är ju långt ifrån 75 bast i och för sig. Men jag ska hålla igång och jobba tills jag blir det. Och jag får räkna med att hänga med under de tio år som reformen genomförs fullt ut. Om jag mot förmodan skulle behöva rullator till och från jobbet är det inget hinder, har jag fått veta. Men så långt ska det väl inte behöva gå. Vad Fredrik inte tog reda på när han anlitade mig var, att jag har bytt ut både knän och höfter, ett par gånger om faktiskt. Ortopederna har gjort ett riktigt hästjobb med mig. Knä- och höftleder tog så mycket stryk, när jag jobbade som cyklande tidningsbud på morgnarna. I 40 år i ur och skur. Och lederna blev inte bättre av, att jag gick direkt från det slitet till slit nummer två, städningen på sjukhuset. Som tur är för Fredrik, så är jag inte en sån som bara ger upp så fort jag börjar få lite värk här och där. Han har ju inte den blekaste aning om, att jag har lyft och bytt ut det mesta, från bröst till ögonlock. Valet av testpilot för 75-årsprojektet stod mellan mig och Arne Weise, för övrigt. På sluttampen kom Fredrik på, att han ville ha en kvinna. Han hade inte profilerat sig tillräckligt som feminist och nu skulle han ta skadan igen. Dels hade Filippa påpekat det tydligt för honom och dels hade den nye vänsterledaren Jonas gått hem hos de svenska damerna, när han i sitt första tal klart deklarerade att han hör hemma hos feministerna. Fredrik kände hotet från vänster och att han inte kunde vara sämre om han skulle behålla jobbet efter nästa val. Om ni lovar hålla tyst med informationen, så kan jag berätta att jag fick en rejäl hacka av Fredrik för att jag ställde upp som försökspensionär. Om nu någon till äventyrs tror, att detta epos gäller mig som har författat detta stycke, så får ni ta och glömma det här och nu. I stället är det en helt annan person som Fredrik har engagerat. Om ni vill veta vem det är, är det ingen idé ni frågar mig.

Ingers måndag -- OM FEGA SVENSKAR!

Svenskar är fega påstår jag. Med emfas. Och jag förstår inte varför ni är så bedrövligt rädda om era skinn. Ta det här med att inte våga sätta ut era namn, när ni skriver insändare i tidningen. Det går över mitt förstånd, att ni kallar er “Pendlare” när ni kräver att Kinnekullebanan räddas. Eller att ni benämner er “Rödluvan”, “Gråben” eller det totalt utslätade “Skaraborgare”, när ni argumenterar om det alltid heta ämnet varg. De allra flesta människor vill säkert ha kvar och rusta upp Kinnekullebanan, det enda persontåg som numera passerar Mariestad. Det är ingenting uppseendeväckande i det. Signaturen Pendlaren skriver i MT den 3 februari en hovsam och underbyggd insändare om att K-banan bör räddas. Och inser inte, att hans krav säkerligen skulle hörsammas och debatteras ännu mer om han stod för sina åsikter. Är dessa något att skämmas över? Kan han förlora jobbet för att han skriver detta? Givetvis inte. Men gömma sig bakom signatur, det ska han eller hon ändå. Så till den heta vargfrågan. Stackars arma djur för övrigt. Vargen är sannolikt landets mest hatade djur, följd av kanadagåsen och storskarven. Den fiffiga signaturen “Rödluvan” frågar i MT den 31 januari hur folk orkar gå omkring med ett glödande varghat. “Ett glödande” är en förstärkning av mig, eftersom jag tycker att “detta” i rubriken är för mesigt. Hon (Rödluvan är förmodligen en hon) tar i ordentligt när hon läxar upp varghatarna och det är förstås rätt. “Väx upp, läs och lär dig något” uppmanar hon. Och påpekar, att den sjuka vargdiskussionen nästan bara förs i Sverige. Men hur vore det om hon själv växte upp och undertecknade sin insändare? Vad skulle hon förlora på det? Ingenting. Snarare har hon mycket att vinna på att rakryggat stå för sina åsikter med sitt namn. Jag läser GP också och har tittat på den tidningens insändarsidor. Söndagen den 4 februari förekom inga signaturer alls. Samtliga insändare var undertecknade. Kanske är det så att GP enbart tar in sådana. Heder åt tidningen i så fall. Vi lever i en demokrati och har all rätt att säga vad vi tycker och tänker i tal och skrift, men ändå är civilkuraget så klent och ryggarna så krökta här i Svedala. Jag är inte människa att förstå varför det är så.

Ingers måndag -- ALLA BLIR LOTTOMILJONÄRER - UTOM JAG

I lördags var det nån som vann sex miljoner på lotto. Det var inte jag. Då skulle jag inte sitta här och skriva! Undras om bossen på spel- och utsugningsbolaget ringde och gratulerade vinnaren. Jag har en känsla av att de nya spelkrösusarna har blivit så många, att speldirren inte hinner ringa, utan får ta hjälp av nån underhuggare. Alla, utom jag, blir lottomiljonärer verkar det som. Men tro inte, att jag ger upp för det. Jag kommer nog att spela detta, vad det verkar utsiktslösa spel, tills det växer mossa på mig. Som tur är spelar jag ihop med en kompis som aldrig ger upp hon heller. Under tiden, för att hålla ett litet, men dock hopp uppe, droppar spel- och utsugningsbolaget ner ett litet antal lågvinster på oss. Dessa små vinster kan vi, enligt den hurtiga reklamen, lösa ut hos absolut vilket ombud vi än behagar. Tänka sig! Jag kan berätta, att jag oftast inte ids gå iväg till något ombud. Inte vill jag stå där och trängas bland tips- och travexperterna med mina små blygsamma krav på sisådär 40 spänn, det är det vanliga. Inte inför utsikten att någon kommer in och trumpetar om vinst på 20.000 pistoler. På kupongen står nämligen, att den som får en vinst som överstiger 20.000 måste lösa in den i en bank. Och på banken springer man inte in och hojtar. Väntar man tillräckligt länge, kommer pengarna på posten, förutsatt att man lämnat in sin kupong över disk, det vill säga offline. (Jag vill av vissa skäl inte spela online.) Sex veckor eller så, kan man bärga sig. Fast lite retsamt är det att pengarna hinner urholkas en hel del under den tiden av inflationen. Jag och kompisen har spelat på lotto sen stenåldern känns det som. Åtminstone i 20 år. En gång för åtskilliga år sen hade vi fem rätt och ett tilläggsnummer. Och det var innan det fanns så många som fyra tilläggsnummer som i dag. Jag satt där och bävade på lördagskvällen, ensam med raden, minns jag. Och så upptäckte jag, att det inte fanns någon utdelning för fem rätt och ett tilläggsnummer. Det blev bara 75 ynka lusidorer. Det gäller att hålla reda på reglerna. Det fick jag lära mig på ett handfast sätt. Nu turas vi om att spela tio veckor i taget. Och si, för några veckor sedan, när jag just hade lämnat in, slog det till. Vi fick sex rätt och ett tilläggsnummer. Jag hade bytt ut två siffror i den första av de fyra stående raderna. Det var en himla tur. Nu blev det drygt 19.000 spänn till oss var på den raden. Gissa om vi for i taket av lycka? Och vi tänkte inte ett dugg på att ett rätt till hade gjort oss till lottomiljonärer.

Ingers måndag - STÄNDIGT DENNE JUHOLT!

Ständigt denne Juholt. Så har det varit de senaste tio månaderna, nåja nio då. Håkan Juholt var ju bevisligen bortrest för att vila upp sig i en hel månad på slutet, innan fadäserna satte igång igen. Han har dykt upp i spalterna med nya dumheter likt den skumme Ville Vessla ständigt dyker upp och ställer till förtret för privatdetektiven Ture Sventon. Nu menar jag inte att Juholt är skum, vill jag tillägga. Plump är ett bättre ord. Har satt plumpar i protokollet. Och givetvis skyller den breda och lättvindiga allmänheten, såväl som många sossar, på media, när Juholt tvingas avgå. Detta är nys, så det skvätter om det. Den främsta förklaringen till att S tvingats byta partiledare i parti och minut den senaste tiden är att partiet inte klarar av att vara i opposition. Inte utan att slita varandra i stycken. Sossarna klarar inte att visa upp en enad front. I varje fall inte en som håller särskilt länge. Jag glömmer aldrig när regeringen Palme hamnade i opposition 1976. Det var första gången för sossarna på 30 år. Det var uppenbart svårt för Palme att vara oppositionsledare. Han tappade stinget och blev gnällig. Sen återtog han makten igen 1982 och då blev det annat ljud i skällan. När Juholt tog över ordförandeskapet i S petade han de tidigare ministrarna Östros, Österberg och Johansson. Klart att det blev magsurt. Jag tänker inte trötta ut någon genom att rapa upp Håkan Juholts fadäser, men de har spelat roll. Då tillsammans med oförmågan hos det stora partiet att enas uppifrån och ned. Visst är det sorgligt att det gick som det gick. Juholt är mycket roligare än Sahlin. Vi behöver fler roliga politiker. I dag kan jag inte komma på någon annan är KD-ledaren Göran Hägglund som har humor och den kommer alltmer sällan fram numera. Jag förstår inte vad det är för fel att vitsa till det lite. Allvar har vi så mycket av ändå. -- Ett tag var det bara jag, Loket och Saddam Hussein som hade mustasch, svarade Håkan Juholt när han fick frågan om varför han hade mustasch. I sitt förstamajtal uppmanade han Fredrik Reinfeldt att lyssna på Elvis. - Don´t be cruel, sa Juholt. Nu har han blivit utsatt för grymheten själv.

Ingers måndag -- TIOÅRINGEN HAR FÅTT TA SKITEN

Berättelsen om tioåringen som inte fick åka med sin pappa hem för att han spelat innebandy så jävla dåligt upprörde en hel nation. Jag såg den första gången på teve, för en dryg vecka sedan. En upprörd ledare intervjuades, en ledare som jag bedömde som trovärdig, både då och nu, efter en minst sagt förvirrad efterdebatt. Ledaren berättade, att han hade träffat på en tioåring i tunna matchkläder utanför Fyrishov i Uppsala, att pojken frös och var ledsen. Pojken ska ha berättat för ledaren, att hans pappa hade kört iväg, eftersom han ansåg att sonen spelat så jävla dåligt, att han fick gå hem från Uppsala till Stockholm. Ledaren ska därefter ha lånat pojkens mobiltelefon och ringt upp pappan som ansåg, att ledaren inte skulle lägga sig i sånt som inte angick honom. Den som såg det här teveinslaget kunde inte bli annat än upprörd. Ledaren intervjuades rakt upp och ner och svävade inte det minsta på målet. Jag tänkte direkt, att det här var ett ärende för både polisen och socialen. Teveinslaget ledde till en enorm debattvåg under flera dagar. Alla medier med självaktning hade med historien. Och berättelsen ändrade snabbt karaktär och blev mer och mer förvirrad. Det gick inte att få tag på pappan, vilket väl inte var särskilt förvånande. Det gick inte att få historien bekräftad, vilket inte heller var överraskande. Och snart kunde man läsa, att det två pojkar var inblandade, inte en. Sen hörde jag ett radioprogram, som avslöjade, att berättelsen drog igång med en bloggtext och att Uppsala Nya Tidning var först med historien. Radion hade inte lyckats få tag i den ledare som uttalade sig i teve. En ledare som ju faktiskt inte är någon part i händelsen och som väl inte orkade med det hela längre. Sen har det blivit mer och mer förvirrat. Att få en rak förklaring till vad som hände tror jag aldrig att vi får. Medan historien snurrar vidare tänker åtminstone jag på alla de idrottande barn som drivs åt helsicke för hårt av sina föräldrar som vill göra egna karriärer genom sina ätteläggar. Man behöver inte vara någon Einstein för att inse, att det sannolikt finns en tioåring i den här historien som har fått ta en hel del skit. Och en farsa som utmålats som Sveriges värsta idrottsförälder. Något som han kanske till och med är.