Ingers måndag - REDAN TRIST MED HAUHAU-MATEN?

"Jag är egentligen inte så förtjust i hauhau-mat", sa Tina Nordström i ett teveprogram i veckan. Hon sade det så där amerikanskt tomteaktigt, så att man, åtminstone jag, förstod exakt vad hon menade. Hon har börjat tröttna lite. Precis som jag. För det blir lite trist med julmaten, nästan innan julen är påtänkt. Julbord annonseras i min kära MT och andra dagstidningar alldeles för tidigt. Och sen blir man bjuden på en del julbord, långt innan det är dags för familjens alldeles egna julköttbullar, sillsallat och Janssons frestelse. Hittills har jag varit ute och käkat två julbord, båda eminenta, och det räcker alldeles tillräckligt. Men jag resonerar som så, att det gäller att spara sig, så att snålvattnet verkligen rinner till när det är dags att hugga in på julaftonens höjdpunkter: doppabrödet som sänks i skinkspadet, den griljerade skinkan, de härliga sillinläggningarna, Jansson, köttbullarna som är kryddade med pepparkakskryddor och allt det andra. Kanske får lutfisken komma till heders i år igen. Med vit sås som är pepparstark som tusan. Problemet med den har varit att jag är ensam om att gilla den i vår stora familj. Det kan ha ändrat sig de senaste åren. Så jag lutar åt att ge den en ny chans. Vi var några som saknade lutfisk, när vi åt julbord i Skultorp senast. Maten på vägkrogen var annars kanonbra rakt över. Där var det läge att äta så att det kändes var magsäcken sitter. En vecka kvar till julafton har inte den där riktigt julstressen infunnit sig ännu. "Det blir jul ändå", som en go´ kompis sa häromdan. Och visst har hon rätt. Jag ska försöka ge fanders i alla måsten i år. Om de inte känns som måsten, brukar jag hinna med dem ändå. Som att baka mina egna vörtlimpor och doppabrödkakor med recept från tidningen Allt om Mat från 1975. En tidning som för övrigt håller på att falla sönder. Och det är ju en hel vecka kvar att spela på, innan det är julafton. Det känns förhoppningsfullt!

Ingers måndag - PERSON KNIVMÖRDAD!

"Person knivmördad - flera förda till sjukhus. En person misstänkt" När jag läste rubriken i en nättidning ¨på söndagen, trodde jag först att Persson, en kändis med det namnet, varför inte Göran Persson hade blivit mördad. Nytt politiskt mord? hann jag tänka. Sen insåg jag förstås att det handlade om en person. Men då kunde man ha satt rubriken "En person knivmördad", så hade allt varit kristallklart. Först stod det "Person knivmördad" på både löpsedeln och över den korta nyhetsartikeln. Efter en liten stund var det ändrat på löpet till en betydligt bättre lösning "En mördad - flera skadadade", men över artikeln stod det fortfarande Person. Eftersom jag var på bettet just då, dröjde det inte länge förrän jag upptäckte nästa fadäs. "LUNGT I BACKA - ETT HÅN" stod det i fet rubrikstil över en tragisk artikeln på sidan 10 i söndagens GP. Det handlade om att det kriminella Backagänget hade tvingat en butiksägare och hans familj att fly i panik och överge sin affär. Eftersom jag har en viss erfarenhet av rubriksättning vet jag förstås, att det är stressigt ibland och någon gång nästintill panik. Men "LUNGT" i största stilen på en tabloidsida hade jag ändå lite svårt att ta in. I ingressen stod det sen mycket riktigt att polisen hade sagt att läget "är lugnt i Backa". Artikeln var välskriven och intressant, men rubriken störde. Åtminstone till en början. Sen tänkte jag att jag inte ska gnälla jämt Och så erinrade jag mig alla riktiga, fyndiga och bra rubriker som sätts alla dagar i alla tidningar land och rike runt. I söndags-GP fanns exempelvis ett fullödigt reportage "Livet efter mardrömmen" som följde journalisterna Johan Perssons och Martin Schibbyes återkomst till vardagen efter frigivningen från det etiopiska fängelset i Addis Abeba. De dömdes till elva års fängelse för understödjande av terrorism och frigavs efter femton hemska månader. I min kära lokaltidning finns massor av intressanta nyheter och bra reportage. Så vem är jag som klagar. Nej, nu ska jag titta färdigt på Beckfilmen som jag sett förut. Sen ska jag lägga mig och tänka positivt på allt roligt julstök som återstår.

Ingers måndag - LUDDET SKA BORT! ANNARS!

Vad kommer det sig att folk blir så vanvettigt arga i tvättstugan, att de sätter upp ilskna lappar? Dessa arga lappar brukar aldrig vara undertecknade med namn. I stället står det oftast en signatur under. Precis som insändarna i lokaltidningarna. Jag har aldrig förstått varför folk inte står för sina åsikter. Typiskt svenskt, anser jag. Folk skäller hemma på kammaren och sen vågar de inte stå upp för sina åsikter offentligt. Nåväl, jag har funderat en del på det här och kommit fram till att de arga lapparna beror på flera saker. Utgångsläget i de flesta fall, tror jag, är att lappskrivarna är på dåligt humör överhuvud taget. De vill egentligen inte vara i tvättstugan, eftersom den är en sällsynt trist miljö. Och är man på dåligt humör, måste man avreagera sig på något. Och är det då lite ludd i torktumlaren och grus på golvet, så är saken given. Att städa efter andra är bara för mycket för en stressad och sur tvättare och så åker arga lappen upp. Jag vet inte om arga lappar i tvättstugan och på andra ställen är lika vanliga i andra länder som i Sverige, men jag tror det inte. Tvärtom tror jag att svenskar är typiska argalappskrivare. Som undertecknar med signaturen "Så gör grisar", efter en gruvlig avhyvling. "Den som inte tar bort luddet ska dö" skrev David Batra i sin bok häromåret. Och efter att en somalisk familj flyttat in i ett hyreshus fanns följande lapp i tvättstugan: "Här gör vi rent efter oss, såväl svarta som vita!" En av sönerna, Störst hette han i Ingers måndag i Mariestads-Tidningen, bodde i hyreshus i Helsingborg för några år sedan. En dag jobbade han över och missade att hämta de tvättade kläderna i torkrummet med en kvart. Den här arga lappen återfanns fäst på väggen inne i torkrummet: "Du som glömde att ta ner dina kläder här i torkrummet kan få tillbaka dem. Men då måste du hämta dem hos mig i trappuppgång B, fem trappor upp!" Sonen bodde i uppgång A på våning sju och det fanns hiss. Sonen har lika kort stubin som jag och blev i sin tur rosenrasande. Han ansåg att det var stöld och jag tror att han ringde till kvinnan som lommade ner till sonen med kläderna och bad om ursäkt. Minns inte riktigt upplösningen i detalj, men sonen finner sig definitivt inte i vad som helst. Hör ni, gå gärna in på argalappen.se och läs! Själv ska jag just titta på Solsidan. Vi höres!

Ingers måndag - SD-NISSAR VISADE SINA RÄTTA ANSIKTEN!

Äntligen visade de sina rätta ansikten - de där Sverigedemokraterna. Filmen där de visar sina bravader har visserligen två och ett halvt år på nacken, men händelserna kunde ha inträffat i går, det är jag rätt säker på. Ränderna går inte ur, nämligen. Att som i den uppmärksammade filmen visa rak invandrarfientlighet och dessutom kvinnoförakt är inte politiskt korrekt och det vet självklart de här SD-nissarna, Erik Almqvist och kompani. Om det hade varit några underhuggare som gjort bort sig hade väl inte särskilt många brytt sig. Men här handlar det om riksdagsledamöter i framstående positioner i det parti som den senaste tiden kallat sig Sveriges tredje största i anhängarstöd. Men det som sitter som en smäck i ryggmärgen sipprar lätt ut ur munnen efter spritförtäring och det tänkte de här nissarna inte särskilt mycket på. Resultatet, filmen som Expressen avslöjade, går närmast till historien i pinsamhet. Miljöpartiet har språkrör och Sverigedemokraterna har järnrör vitsade någon. Och nu har Lena Sundström, journalist med ruter och med koreanskt ursprung, startat uppropet "det här är mitt land". Och Aftonbladets chefredaktör Jan Helin har skrivit en vass krönika, där han konstaterar, att ett par SD-representanter ur partiets ledning betett sig precis som de skinnskallar som en gång startade partiet. Jag hoppas verkligen att protesterna mot SD-nissarnas bravader växer till sig till en motståndsbrasa som tar sig rejält!!!!!!

Ingers måndag - BROTTERSKAN FINNS HON?

Häromdagen lyssnade jag med ett halvt öra till de lokala nyheterna på TV4. Plötsligt kände jag liksom hur örat formade sig som en strut av förvåning. Jag hoppade till och undrade om jag hade hört rätt. Anledningen var, att den kvinnliga reportern uttalade ordet "brotterska". Det ordet hade jag aldrig hört varken förr eller senare. Vad brotterskan hette uppfattade jag inte. Men det handlade om en kvinnlig brottare som hade haft en framgång. Så mycket förstod jag. Och det var givetvis kul. Men varför var hon inte brottare, rätt och slätt i stället för det otympliga ordet brotterska. Simmerska säger vi svenskar ibland, även om det könsneutrala simmare nog används mest. Och jag kan faktiskt tolerera beteckningen armbryterska, för Heidi Anderssons skull. Så många armbrytare med världsrykte finns väl inte. Och jodå, visst har det funnits feminina former av olika yrken, Lärarinna är ett exempel, numera nästan utrotat. Lärarinna, lärarann, lärarunnit brukade vi elaka skolbarn böja ordet som om det vore ett verb. Sen finns det ju de där gamla bihangsbeteckningarna på kvinnor, som överstinna (överstens fru), majorskan (majorens fruga) och doktorinna (doktorns lagvigda). Numera är väl lika många kvinnor som män doktorer, så titeln doktorinna lär förhoppningsvis vara borta för evigt. Jag vet inte om det finns kvinnliga överstar och majorer ännu, men tids nog dyker säkert sådana upp också. Vad säger vi då om tjänstemän, när det finns massor av tjänstekvinnor, inte bara i Strindbergspjäsen Tjänstekvinnans son. Och ombudsmän. Tacka vet jag könsneutrala titlar som exempelvis journalist som jag var. Blev aldrig kallad journalissa som tur är. Och nu är jag god man till på köpet, fast kvinna, åt en ensamkommande flyktingpojke. Det svenska språket är outgrundligt. Och ja, jag har kollat ordet brotterska. Det finns inte med i SAOL, svenska akademiens ordlista. Däremot står överstinna med där.

Ingers måndag - PINSAM RUBBE OM MORMOR

Ibland skäms jag upp över öronen över mina murvelkollegers sätt att sätta rubriker. Ta den här pinsamma till exempel: Efterlyst 21-åring körde ihjäl mormor. Hur tänker ni, när ni ser en sån rubbe. Ja, jag tänkte förstås att den här kriminelle grabben hade kört ihjäl sin egen mormor. När jag läste vidare förstod jag att det inte alls var så. Den som orsakade den tragiska olyckan var en förrymd kille som hade skurit sin exflickvän i halsen. Han hade varit på rymmen i nio dagar och kraschade med en annan bil på en väg utanför Örebro. Den mötande bilen kördes av en 72-årig kvinna som var på väg till sin dotter. Rymlingen och kvinnan avled båda två. Jag förstår absolut inte varför rubriken beskriver kvinnan som "mormor", om inte avsikten är att man ska tro att personerna är släkt. Eftersom den kriminelle grabben orsakade olyckan blev kvinnan ett oskyldigt offer. För inte så länge sen såg jag en liknande rubrik. Då handlade det om en mamma som hade krockat med sitt barn. Man skulle tro, att det var så. Men när jag läste artikeln förstod jag att det bara skulle verka så. Skum rubriksättning, tänkte jag då. Och i går läste jag en annan rubrik på mobilen. Den handlade om en amerikansk toppolitiker som hade skadats i en seriekrock och vårdades på sjukhus. Amerikansk toppolitiker till sjukhus efter seriekrock löd rubriken. Rakt på, utan fyndigheter. Det handlade om senatens majoritetsledare, demokraten Harry Reid, som hamnat i en seriekrock och blivit påkörd bakifrån. Det är givetvis synd om honom nu. Längre ner i artikeln får man reda på att även han är 72 år och förmodligen både morfar och farfar. Granddad. Men det spelar förstås mindre roll, eftersom han inte bara är morfar utan också toppolitiker. Och man, givetvis. Fyndiga rubriker gillar jag definitivt och har förmodligen satt ett par själv i mina dar. Men sånt här rubriktrams betackar jag mig för.

Ingers måndag - EN EXTRA FÅDD TIMME!

Det är väl härligt när man helt apropå får ett par extra timmar till skänks. Det gick till så här och jag kan ge er en liten ledtråd. Det hade med vintertiden att göra. Jag vaknade rätt tidigt på söndagsmorgonen av att barnbarnet kom sättande och ville morgonmysa med mig. Klart jag blev glad, trots att jag var genomförkyld och hängig. Klockan visade på sju och plötsligt fick jag för mig att hon var åtta, på grund av vintertiden. Barnbarnet och jag vilade vidare ett tag, tills han började prata om frukost. Och vi gick upp, fast det övriga huset var ovanligt tyst, tyckte jag fast klockan hade blivit nio. Trodde jag. I verkligheten var hon ju sju, vilket jag förstod när jag satte på teven för att vi skulle kolla på barnkanalen. Jag stirrade på min klocka som jag skruvat fram en timme och på tevetiden och insåg att jag befann mig två timmar fel. För första gången sen vintertid och sommartid infördes, när det nu var, hade jag blandat ihop ställa fram klockan och ställa tillbaka den. Man ställer ut trädgårdsmöblerna och ställer in dem, ni vet. Lapsusen skyller jag på min jätteförkylning och hängighet. Jag kunde inte tänka klart. Men under resten av dagen kändes det bättre med den extra "fådda" timmen. Den livade upp mig lite i all min hängighet. Häromdagen fick jag 350 spänn till skänks hos polisen. inte dåligt, va? Maken hade varit och skaffat nytt pass, eftersom vi ska till Florida om några veckor igen. Eftersom jag var övertygad om att mitt pass inskaffades samtidigt med hans, stack jag också till bylingen (ett ord som väl knappast används om polisen i dag, men jag gillar återanvändning) för att fixa pass jag med. Jag tog med mig passet och kollade inte hur länge det gällde. Det upptäckte i stället polispersonalen som inte tyckte att ett nytt behövdes. Det går ut i slutet av augusti nästa år och därmed slapp jag betala avgiften ett bra tag till. Och dessutom fungerar det i ett halvår efter USA-besöket som jänkarna kräver. Och det känns inte fel med några extra hundringar nu när det snart drar ihop till julhandel. Varför måste näringsställena förresten annonsera om julbord så ofantligt tidigt? På något sätt får det mig att tappa lusten för julskinka och hela rasket, förutom det vi äter hemma. Det är så jag reagerar, men jag kanske är ensam om det.