Ingers måndag -- BOTTENLÖS AVUNDSJUKA, ELLER?

En felaktig dödsannons var införd i Göteborgs-Posten häromdagen. Den gällde en 35-årig kvinna. Hennes mor fick självklart en chock, när hon upptäckte annonsen. Tidningen beklagar förstås och ska skärpa rutinerna när privatpersoner ringer in dödsannonser. GP säger, att den kvinna som beställde annonsen uppgav att hon var syster till 35-åringen. Det här var säkert inte första gången i världshistorien något liknande händer. Men det är svårt att tänka sig ett mer utstuderat elakt och sjukt beteende för att såra och skada någon. Hur i hela världen hanterar man en sån händelse om man blir drabbad? Och går det att förlåta en person som gjort något sådant mot en om det skulle handla om en nära anhörig som har fått totalfnatt? Är det en vanlig tok som har gjort något sådant av underliga skäl är det förstås lättare att hantera än om det är en närstående. Jag har funderat på hur man bara kan komma på tanken att ringa till en tidning i en sånt här syfte. Kan det handla om bottenlös avundsjuka eller en sjuklig avsikt att skada utan att själv visa ansiktet? Och sen undrar jag vilka rutiner tidningen har när sånt här sluppit igenom. Den 35-åriga kvinnan kan förstås sträcka på sig och säga nånting som att "Ryktet om min död är betydligt överdrivet" och skaka av sig det hela. Samtidigt kan hon ha fått en minnesbeta som kan vara svår att skaka av sig. Och finns det nåt straff för såna som sätter in falska dödsannonser? Frågorna hopar sig i min arma skalle. Samtidigt gör jag ett jättehopp i tankegångarna och hoppas att våren äntligen är på väg nu när mildväder är på gång. Jag köpte en gardenia och en bukett gula dubbla tulpaner häromdan för att fira lite i förväg.

BoIS ÄR BÄST TROTS KRASCHEN

BoIS mötte bottenlaget Mörrum på hemmaplan söndagen den 17 februari. I första perioden flöt allt för BoIS, 2-0, och jag tippade 4-1 i slutresultat. Men andra perioden blev en mardröm och hemmalaget tappade allt. Sen blev det uppryckning i sista till 3-3, som kraschade med Mörrums mål 35 sekunder in i förlängningen. Vi som hejar på er lider med er. Men vi ger inte upp. BoIS ni är BÄST och kommer snart igen med nya friska tag!!!

Ingers måndag -- RIV INTE , UTAN RÄDDA VÄNERSHOFSHALLEN!!!

Vänershofshallens unika silhuett avtecknar sig på ett tilltalande sätt mot himlen. Hallen är för mig och säkert många Mariestadsbor en pärla som bör bevaras. Definitivt inte rivas. Den är illa underhållen, det har jag kunnat konstatera vid flera besök den senaste tiden. Underhållet har blivit bortglömt, som så mycket annat i kommunen, under årens lopp. Samtidigt har jag förstått att aktiviteterna i hallen pågår precis hela tiden. Det tyder på att behovet är stort och att det blir stora problem om och när den stiliga hallen rivs. Var ska exempelvis innefotbollen spelas om hallen jämnas med marken??? För tydligen har kommunalrådet Johan Abrahamsson (m) bestämt, att hallen ska rivas. Han ska veta, att han har en stor opinion emot sig bland oss invånare. Det tyder inte minst insändarna i Mariestadstidningen på. Tyvärr är de flesta osignerade, folk skriver under pseudonymer som "Skattebetalare" och så vidare. Det tyder på feghet. För vem är inte skattebetalare? Det är vi allihop. Men jag har en känsla av att Mariestadsbor av någon sorts tradition är fegare än exempelvis Lidköpingsbor och andra skaraborgare. Mariestadsborna och dess valda politiker varken vågade eller orkade protestera, när Skaraborg försvann. Det ledde till att länsstyrelserna och landstingen monterades ned och det mesta försvann till Göteborg. Lidköpingsborna protesterade däremot och det har gynnat kommunen som står på stadiga ben och har behållit sitt sjukhus förhållandevis intakt. I Mariestad ser vi inte mycket av protester. Detta känner politikerna till och därför körs vi invånare över gång efter gång. Jag själv är en obstinat person som trivs i Mariestad och anser att vi bör kämpa för vår stad. Ingen vore gladare än jag om vi kunde starta en proteströrelse för att RÄDDA VÄNERSHOFSHALLEN FRÅN RIVNING. Varför inte låta Ekhamra köpa byggnaden med kravet att hallen rustas upp? Eller det kanske finns andra förslag? Vi måste PROTESTERA, inte bara sitta och gnälla vid köksborden. VÄNERSHOFSHALLEN SKA RÄDDAS!!!! ELLER HUR???

Ingers måndag -- ANDREW FICK OSS ATT BAXNA!

Han heter Andrew och är servitör på puben Rose & Crown. Puben ligger inte i England om någon skulle tro det, utan på det engelska området i Disney World-parken Epcot i Orlando, Florida. Andrew är i 20-årsåldern och kommer från Englands äldsta stad, Colchester. Och den historia jag ska berätta är ett exempel på att världen allt är bra liten ibland. Så liten att man baxnar. Hur vet jag nu detta om Andrew? Jo, jag träffade den sympatiske ynglingen den 24 januari i år, när jag och maken käkade lunch på Rose & Crown. Fish and chips för övrigt, som var den godaste av det slaget jag ätit. Vi gillar Epcot, som vi besökt ett rejält antal gånger vid det här laget. Nåväl, Andrew presenterade sig när vi skulle beställa mat och dryck. Och hur det nu var frågade vi om han hade besökt Sverige någon gång. - Ja, jag har varit i Mariestad. Det var 2002, svarade han och vi tappade hakorna. När vi frågade varför han varit just i vår hemstad sjönk hakorna ännu längre ner. Det fanns ännu fler paralleller visade det sig. Andrew hade spelat i den blåsorkester i Colchester som har utbyte med blåsorkestern och drillflickorna från musikskolan i Mariestad. Den blåsorkester där en av sönerna spelat saxofon och dottern drillat. Vår familj har dessutom flera gånger tagit emot två flickor från blåsorkestern i Colchester och deras föräldrar, när de besökt Mariestad. En familj som vi dessutom gästat i det charmiga Colchester. Chansen att just vi skulle stöta på just Andrew den 24 januari var inte särskilt stor, inser jag. Antalet besökare på Epcot just den dagen var 22.000, vilket långtifrån är något rekord. Andrew berättade detta för oss. Att just vi valde den pub där han jobbar var en tillfällighet. Det finns mängder av restauranger på Epcot och elva länder är representerade med egna områden på nöjesfältet. Andrew berättade, att han trivdes jättebra och hade jobbat på Epcot i nio månader. När hans kontrakt gick ut efter tre månader skulle han åka hem till Colchester och fundera över vad han ska göra härnäst. -- Jag vill resa! sa han och kanske kommer han till Sverige en gång till. Han har fått min mejladress och vi har sagt att han är välkommen. Sådana sammanträffanden som med honom ska man värna om. Och vi hoppas få se honom igen.

Ingers måndag - REDAN TRIST MED HAUHAU-MATEN?

"Jag är egentligen inte så förtjust i hauhau-mat", sa Tina Nordström i ett teveprogram i veckan. Hon sade det så där amerikanskt tomteaktigt, så att man, åtminstone jag, förstod exakt vad hon menade. Hon har börjat tröttna lite. Precis som jag. För det blir lite trist med julmaten, nästan innan julen är påtänkt. Julbord annonseras i min kära MT och andra dagstidningar alldeles för tidigt. Och sen blir man bjuden på en del julbord, långt innan det är dags för familjens alldeles egna julköttbullar, sillsallat och Janssons frestelse. Hittills har jag varit ute och käkat två julbord, båda eminenta, och det räcker alldeles tillräckligt. Men jag resonerar som så, att det gäller att spara sig, så att snålvattnet verkligen rinner till när det är dags att hugga in på julaftonens höjdpunkter: doppabrödet som sänks i skinkspadet, den griljerade skinkan, de härliga sillinläggningarna, Jansson, köttbullarna som är kryddade med pepparkakskryddor och allt det andra. Kanske får lutfisken komma till heders i år igen. Med vit sås som är pepparstark som tusan. Problemet med den har varit att jag är ensam om att gilla den i vår stora familj. Det kan ha ändrat sig de senaste åren. Så jag lutar åt att ge den en ny chans. Vi var några som saknade lutfisk, när vi åt julbord i Skultorp senast. Maten på vägkrogen var annars kanonbra rakt över. Där var det läge att äta så att det kändes var magsäcken sitter. En vecka kvar till julafton har inte den där riktigt julstressen infunnit sig ännu. "Det blir jul ändå", som en go´ kompis sa häromdan. Och visst har hon rätt. Jag ska försöka ge fanders i alla måsten i år. Om de inte känns som måsten, brukar jag hinna med dem ändå. Som att baka mina egna vörtlimpor och doppabrödkakor med recept från tidningen Allt om Mat från 1975. En tidning som för övrigt håller på att falla sönder. Och det är ju en hel vecka kvar att spela på, innan det är julafton. Det känns förhoppningsfullt!

Ingers måndag - PERSON KNIVMÖRDAD!

"Person knivmördad - flera förda till sjukhus. En person misstänkt" När jag läste rubriken i en nättidning ¨på söndagen, trodde jag först att Persson, en kändis med det namnet, varför inte Göran Persson hade blivit mördad. Nytt politiskt mord? hann jag tänka. Sen insåg jag förstås att det handlade om en person. Men då kunde man ha satt rubriken "En person knivmördad", så hade allt varit kristallklart. Först stod det "Person knivmördad" på både löpsedeln och över den korta nyhetsartikeln. Efter en liten stund var det ändrat på löpet till en betydligt bättre lösning "En mördad - flera skadadade", men över artikeln stod det fortfarande Person. Eftersom jag var på bettet just då, dröjde det inte länge förrän jag upptäckte nästa fadäs. "LUNGT I BACKA - ETT HÅN" stod det i fet rubrikstil över en tragisk artikeln på sidan 10 i söndagens GP. Det handlade om att det kriminella Backagänget hade tvingat en butiksägare och hans familj att fly i panik och överge sin affär. Eftersom jag har en viss erfarenhet av rubriksättning vet jag förstås, att det är stressigt ibland och någon gång nästintill panik. Men "LUNGT" i största stilen på en tabloidsida hade jag ändå lite svårt att ta in. I ingressen stod det sen mycket riktigt att polisen hade sagt att läget "är lugnt i Backa". Artikeln var välskriven och intressant, men rubriken störde. Åtminstone till en början. Sen tänkte jag att jag inte ska gnälla jämt Och så erinrade jag mig alla riktiga, fyndiga och bra rubriker som sätts alla dagar i alla tidningar land och rike runt. I söndags-GP fanns exempelvis ett fullödigt reportage "Livet efter mardrömmen" som följde journalisterna Johan Perssons och Martin Schibbyes återkomst till vardagen efter frigivningen från det etiopiska fängelset i Addis Abeba. De dömdes till elva års fängelse för understödjande av terrorism och frigavs efter femton hemska månader. I min kära lokaltidning finns massor av intressanta nyheter och bra reportage. Så vem är jag som klagar. Nej, nu ska jag titta färdigt på Beckfilmen som jag sett förut. Sen ska jag lägga mig och tänka positivt på allt roligt julstök som återstår.

Ingers måndag - LUDDET SKA BORT! ANNARS!

Vad kommer det sig att folk blir så vanvettigt arga i tvättstugan, att de sätter upp ilskna lappar? Dessa arga lappar brukar aldrig vara undertecknade med namn. I stället står det oftast en signatur under. Precis som insändarna i lokaltidningarna. Jag har aldrig förstått varför folk inte står för sina åsikter. Typiskt svenskt, anser jag. Folk skäller hemma på kammaren och sen vågar de inte stå upp för sina åsikter offentligt. Nåväl, jag har funderat en del på det här och kommit fram till att de arga lapparna beror på flera saker. Utgångsläget i de flesta fall, tror jag, är att lappskrivarna är på dåligt humör överhuvud taget. De vill egentligen inte vara i tvättstugan, eftersom den är en sällsynt trist miljö. Och är man på dåligt humör, måste man avreagera sig på något. Och är det då lite ludd i torktumlaren och grus på golvet, så är saken given. Att städa efter andra är bara för mycket för en stressad och sur tvättare och så åker arga lappen upp. Jag vet inte om arga lappar i tvättstugan och på andra ställen är lika vanliga i andra länder som i Sverige, men jag tror det inte. Tvärtom tror jag att svenskar är typiska argalappskrivare. Som undertecknar med signaturen "Så gör grisar", efter en gruvlig avhyvling. "Den som inte tar bort luddet ska dö" skrev David Batra i sin bok häromåret. Och efter att en somalisk familj flyttat in i ett hyreshus fanns följande lapp i tvättstugan: "Här gör vi rent efter oss, såväl svarta som vita!" En av sönerna, Störst hette han i Ingers måndag i Mariestads-Tidningen, bodde i hyreshus i Helsingborg för några år sedan. En dag jobbade han över och missade att hämta de tvättade kläderna i torkrummet med en kvart. Den här arga lappen återfanns fäst på väggen inne i torkrummet: "Du som glömde att ta ner dina kläder här i torkrummet kan få tillbaka dem. Men då måste du hämta dem hos mig i trappuppgång B, fem trappor upp!" Sonen bodde i uppgång A på våning sju och det fanns hiss. Sonen har lika kort stubin som jag och blev i sin tur rosenrasande. Han ansåg att det var stöld och jag tror att han ringde till kvinnan som lommade ner till sonen med kläderna och bad om ursäkt. Minns inte riktigt upplösningen i detalj, men sonen finner sig definitivt inte i vad som helst. Hör ni, gå gärna in på argalappen.se och läs! Själv ska jag just titta på Solsidan. Vi höres!