Konkurs efter "and there was light"?

Jahapp, nu förstår jag varför företaget som fixat utställningen "And there was light" körde med så dyra entrébiljetter. De hade inte betalat varken hyra i Eriksbergshallen eller löner till personalen. Jag skrev om utställningen på bloggen den 22 juli.
När vi var där intet ont anande var det dessutom inte klart vart utställningen skulle ta vägen härnäst, när den lämnat Göteborg den 15 augusti.
Om ingen vill ta över den, blir det konkurs och kamp om de pengar som eventuellt kan finnas kvar i boet.
Ibland vet man inte mycket. Företaget heter förresten Excellent exhibitions AB.

Livat och glatt i Hajstorp

Kaptenen på Bellevue klämde i med två dragspelslåtar medan båten låg i slussen Hajstorp övre på lördagseftermiddagen. Jag sjöng med, men ingen annan. Det var ju inte allsång på Skansen. Kraftiga applåder blev det dock.
Båten kom från Sjötorp och Vänern och var full med folk. Många uppehöll sig runt Göta kanal denna varma augustilördag.
Tidigare under dagen hade det varit lugnt och stilla i kanalen. På eftermiddagen uppstod plötsligt en rejäl rush av båtar. Slussvakten i Hajstorp fick be besättningen på en tysk passagerarbåt som kom från Vikenhållet, lika stor som Bellevue, att avvakta och lägga till en god stund.
Där kom svenska, tyska, engelska och även en rysk båt. Vi hade laddat upp i förväg på kaféet med goda köttbullsmackor, kokosbollar och kaffe. Båttrycket gjorde att vi dröjde kvar ett par extra timmar. Vi satt ju på första parkett för att följa båtlivet in i minsta detalj.
Kommentarerna från åskådarna flödade som vanligt. Båtarna fick ligga tätt i slussen, men inga smällar eller törnar noterades den här gången, även om stressen var märkbar bland besättningarna på en del håll.
Men slussvakten var cool och proffsig och klarade situationen galant.

Det meningslösa flaggsabotaget

En muntert viftande flagga har i bortåt 20 år hälsat oss sommarstugeägare välkomna till vårt Björstorp vid underbara Viken i Undenäs.
Häromdagen var flaggan borta. Nån jävla idiot hade varit framme och stulit den till ingen som helst nytta för någon. Allra minst för "personen".
På onsdagen fann jag stången nerslängd i ett dike när jag och welshen Felix var ute på tidnings- och morgonpromenaden. Den var förvriden på det sätt ni ser på bilden. Lika förvriden som den eller de personer som saboterat vår flaggskylt.
Nu undrar jag vad det är för sort handikapp som den som utfört den meningslösa handlingen lider av? Det handlar sannolikt inte om samma sorts empatibrist som den som skadar hästars könsorgan nere i Falköpingstrakten just nu. Ett annat exempel är att skriva ordet "KÅT? ring det här numret...." med röda jättebokstäver på silon vid hamnen i Mariestad. Det tyder på nån sorts feg förstörelse- och uppmärksamhetslusta som kan ha anknytning till sättet att sabotera flaggan. Det finns många knepiga sätt att försöka väcka uppmärksamhet.
Men medge att samtliga dessa personer har rejält med skruvar lösa och borde få vård av något slag. Om någon sådan vård nu finns i vårt samhälle, där det sparas skrämmande mycket i sjukvården. Så mycket att den medicinska säkerheten är i fara.

Jag byter layout!

Jag byter layout igen på min blogg, eftersom jag har fått synpunkter om att den senaste är för "svart" och svår att läsa.
Vill gärna ha fler synpunkter, så får vi se om jag gör någon ändring igen.
Kram Inger

Katten väser genom naturskönt Uppland

Lennakatten är namnet på en skön attraktion som utgår från Uppsala. Där åker du ång-, dieseltåg eller rälsbuss i 32 km genom natursköna Uppland. Vi åkte från Uppsala central till Marielund ToR. I Marielund spelade den mysiga dockteatern upp strax intill stationen och sen blev det picknicklunch i stationsträdgården.
Det blev ångtåg på utvägen och knökafull rälsbuss hem. Det finns sju stationer längs spåret och slutstationen heter Faringe.
En av de övriga stationerna heter just Lenna och att tåget kallas "katten" lär bero på att folket förr tyckte att ljudet från ångloket lät som kattens väsande. Så fick jag det förklarat för mig.
Det här är en ideellt driven järnväg som förtjänar allt stöd, tycker jag.
Förra veckan hade vi för övrigt tåg som genomgående tema, eftersom vi också besökte Modelljärnvägens hus i Alunda utanför Uppsala, tillsammans med många andra. Roligt både för vuxna och barn och ett plus är den fina trädgården runt huset.
Om någon eventuellt reagerar på min tågbild här ovan, med barnbarnet mitt på spåret, så kan ni vara fullständigt lugna. Han står där enbart för bildens skull och tåget går bara åt andra hållet.

Jätteproppen Orvar, köttberget och åldersrasismen

Jätteproppen Orvar, är det nån som minns?
En ung tjej satt i teve i debattprogrammet Ärligt talat och varnade högljutt för fyrtiotalisterna som lagt rabarber på jobben och hindrade alla unga att göra karriär.
Jag tillhör det där proppväldet, men jag tyckte ändå att den här tjejen, som hette Maria Ekstrand, var rolig och kaxig som vågade sticka upp mot gubbs som Jan Guillou och Göran Skytte som representerade jätteproppen i programmet.
Året var 1984, tjejen var drygt 20 och journalist på Expressen och de båda propparna var stöddiga och kring 40. Själv var jag exakt 40. En av propparna har för övrigt blivit ännu stöddigare än då och den andre har blivit religiös.
Att den där jätteproppen skulle ha ett killnamn var symptomatiskt, trots att jätteproppen bestod av hälften av varje kön. Men jag insåg att jätteproppen Birgit inte hade låtit lika slagkraftigt. Då var det fortfarande mest karlar som gjorde karriär. Det där har väl ändrat sig lite grand sen dess, men inte mycket.
Pär Nuder, den stöddige 60-talisten som Mona Sahlin sparkade, kallade oss 40-talister för köttberget som hans generation skulle föda. Det var väl den enda gången som det märktes utåt, att han hade ett litet stänk av humor. Annars verkade karln lika jämngrå som Göran Persson och Bosse Ringholm, om någon minns dem. Tomas Östros, som efterträdde Nuder, är inte mycket bättre än föregångaren.
Jättepropp och köttberg, det är vad vi kallas.
Minns att jag tänkte att det finns ett uns av åldersrasism i de där uttalandena. Den sjukdomen sprider sig lika lätt som svininfluensa och finns i alla åldrar.
Sjukdomen bygger på att de som lider av den är övertygade om att de befinner sig i en viss ålder och behåller den hela livet. Så är det inte, det kan jag garantera.
I dag är jättepropparna Orvar, Göran, Jan, Inger, Birgit och Anita och allt vad de heter på väg ut ur kneget för livsuppehället och in i det behagliga pansjislivet.
Som orörliga köttberg? Absolut inte. Tvärtom, det är nu livet börjar. Det är nu vi verkligen ska röra om i grytan, säga sanningar och störa de där små nervösa sextiotalisterna.
Åldersrasisterna känns igen på att de blir störda, om de märker att folk omkring dem inte är i samma ålder som de själva. Har märkt att jag är oerhört känslig för den sortens rasism. Tänder på alla cylindrar direkt och har aldrig förstått, att folk ska delas upp i ålderskategorier i alla sammanhang.
"Du som är si och så gammal ska väl inte..." säger de och jag blir vansinnig. Redan som liten kicka mopsade jag mig när jag hörde sånt. Och de tagen har suttit där sen dess.

Syrrorna Sockan och Selma sover sött!

Systrarna Sockan och Selma är tolv veckor gamla och bor i ett vackert blått trähus i Göteborg. Där leker de med husse och matte och varandra hela dagarna, när de inte sover. De gillar att bre´ ut sig intill varandra på en stolsits och koppla av och ta dagen som den kommer. Man blir änna lite avundsjuk, när man ser dem utsträckta på rygg efter rejäla rusher ut och in i sitt nya kartonghus. De galopperar över golvet efter den roliga röda bollen eller den lilla vita pälsbiten med långt snöre i. Det går bra med vanliga snören också, särskilt såna där snurriga, blanka som satt på presenter som husse och matte fick när de hade kalas i helgen. De snörena är kalas att sätta tassarna i och så passa på att fälla ut lite grand av klorna, så man får bättre tag, tycks Sockan och Selma resonera. Nja, resonera, de små liven njuter av livet som katten, konstigare är det inte. Och de har precis allt att upptäcka. När de ska gå på toa, gör de som många tjejer, de går dit ihop. Ja, de gör det allra mesta tillsammans som de goa systrar de är. Syster Selma är klart spralligast av de båda, medan syster Sockan är lite mer eftertänksam, mellan busstrecken. Hoppas hon lär syrran att se sig för ordentligt när de så småningom ska ut och upptäcka den stora världen, utanför det blåa huset, och gå över en gata, tänker jag. Och önskar dem all den lycka som överhuvud taget är möjlig.