Varför blir politiker tjänstemän så fort de blir valda?
Varför är de inte ute i den riktiga verkligheten? Det räcker med att de "sitter" på den uppgift de är valda till i ett år, så är de fast i tjänstemannaträsket.
De känner att det är lugnare att luta sig mot det tjänstemännen säger, än att ta reda på hur det verkligen är i skolbespisningen, på dagis, i skolan eller på sjukhuset.
Och varför är vi skaraborgare så fega att vi inte vågar säga ifrån, när något är fel?
Vi (kanske inte just jag och några till, men de allra flesta) gnäller hemma på kammaren och inför sådana som vi känner väl.
Men vi ringer aldrig till politiker och skäller ut dem eller skriver insändare med rätt namn under. Under pseudonym möjligen, men den kritiken tar tyvärr inte skruv. Så är det bara.
Det har aldrig någonsin hjälpt att sitta och gnälla hemmavid. Det som händer då, är att du blir ännu mer frustrerad än du redan är och så går gnölet in i hjärnan och du blir en surkart som inte får något gjort.
Personal som jobbar inom sjukvården vågar aldrig säga ifrån, eftersom de tror att de får sparken då. Var kommer sånt trams ifrån. Jo, från olämpliga chefer som outtalat, men ändå tydligt, har hotat dem att det händer saker om de mopsar sig, förstås. Men då gäller det bara, att få bort dessa chefer. Det går faktiskt om man är tillräckligt envis.
Den som säger ifrån får naturligtvis bereda sig på att det blir en konflikt, att någon eller några blir arga. Men sen blir det oftast en förändring och det är ju det alla innerst inne vill.
Jag har funderat mig närmast fördärvad över hur man ska kunna få folk att fatta, att det civilkurage som väl alla har någonstans långt inuti måste användas och är fullständigt nödvändigt för att vi ska kunna överleva och må bra.
Har inte kommit på något bra knep. Tills dess nöjer jag mig med dessa rader och hoppas att någon känner sig träffad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar