Ingers måndag – KANIN, OSTRON OCH BOUILLABAISSE

Presidentval i Frankrike igen. Och valet står mellan den uppblåste Sarkozy och den, åtminstone för mig, anonyme Hollande (holländaren). Själv kan jag inte höra talas om franska presidenter utan att tänka på Charles de Gaulle, den reslige generalen som var Frankrike. Han var fältherren som blev president under en tioårsperiod med början 1959. När jag och maken besökte Frankrike första gången, 1965, bodde de Gaulle i presidentbostaden, Elyséepalatset., mitt i Paris. Vi var där och smög utanför för att se hur nära generalen och hans fru Yvonne vi kunde komma. Det var inte nära alls, eftersom polispiketer stod parkerade runtom och spärrade vår väg. Efter en stund tröttnade vi och satte oss på en restaurang på Champs Elysées och beställde in var sin öl från Carlsberg. Varför kan jag inte begripa nu så här efteråt. Vi skulle ju ha druckit var sitt glas franskt vin, naturellement. Nåväl, när vi sen kom till Danmark på vår resa, upptäckte vi att just det ölet från Carlsberg faktiskt var betydligt dyrare i Köpenhamn än i Paris. Det är sånt man aldrig glömmer, som ni märker. Nåväl, vi gjorde Paris grundligt och tältade faktiskt strax utanför. Där hade vissa av toaletterna hål i golvet. Som tur var fanns det riktiga toaletter för tjejerna. Vid det Frankrikebesöket blev det av nån anledning varken ostron eller bouillabaisse. Ostron vågade jag mig inte på, då. Anledningen var att en arbetskamrat som älskade ostron hade blivit dödssjuk i gulsot av skaldjuren, när hon åt dem på en restaurang i London under sin bröllopsresa. Detta hade hänt strax före vår resa. Ostronen och fisk- och skaldjurssoppan fick vänta för min del ända till 1992, när jag åkte på en två veckor lång intensivkurs i franska i Aix-en-Provence. Vi var ett gäng på åtta personer på en fin restaurang vid Cours Mirabeau i Aix. När de andra fick höra att jag aldrig ätit ostron beställde de helt sonika in ostron för hela sällskapet. Så jag hade inget val. Det första ostronet höll jag på att spy upp. Men när jag kommit på att jag skulle droppa i citron klarade jag av de övriga fem utan större problem. Sen har det inte blivit fler ostron, men jag vill gärna pröva på igen, när tillfälle ges. Bouillabaissen var nåt helt annat. Den avnjöt vi på en krog i Marseille, med en stor klick aïoli i mitten, och massor av fisk och skaldjur. Fransmännen äter ju inte sällan kanin och jag prövade också på, även det för första gången. Lunchrestaurangen på Institut Franco Scandinave, där vi pluggade och bodde, bjöd på det en dag. Smaken påminde om kyckling och kaninlåren var mycket längre än kycklingens. Ostar frosssade vi i och det var ett stort nöje att gå och handla chèvre och annat gott på den lokala marknaden som hölls på lördagsförmiddagarna. Jag kan hålla på och älta franska minnen hur länge som helst, men nu tror jag det får räcka för i dag. Dock med ett undantag. Vi som gick kursen kommer aldrig att glömma en av våra fransklärare som berättade om figurerna i den franska krubban, les santons. När han berättade om byfånen, le ravi på franska, i minst en halvtimme, skrattade vi så att vi grät allihop. Därefter glömmer jag aldrig le ravi och läraren. Jag köpte givetvis med mig en krubba hem till Sverige, med de heliga figurerna och en byfåne därtill. Givetvis berättar jag om honom varje jul, för den som vill höra på. PS. Nu vet vi att Hollande vann det franska valet och att Sarkozy får slicka sina sår.