Ingers måndag -- GUMRACER MED KAPACITET

Nu när våren knackar på åker cykeln fram igen.

Och då tänker jag alltid på min mammas gumracer Wega. Så här var det: Min mor hade en cykel som hette Wega. En riktigt rejäl gammal märr till velociped, stadig och säker. Jag tyckte det var pinsamt och gammalmodigt med mammas Wega, inte minst inför kompisarna. Deras mödrar hade mer strömlinjeformade hojar och för det mesta hade de bil också. Det hade inte vi. Men vad visste jag som liten skoltjej om kapaciteten hos en gumracer med ballongdäck som mammas Wega. Den bara svischade fram som ett skott på vägarna mellan vår hyreslägenhet i Karlsborg och mormors och morfars hus Rosenhagen i Gräshult, några kilometer söderut. Mammas fötter trampade på energiskt och jag satt på pakethållaren, åtminstone fram till sexårsåldern. Varannan minut sisådär förmanade hon mig att hålla ut fötterna, så att de inte fastnade i hjulet. Mor visste ett barn som brutit foten i ett cykelhjul i full fart. Det barnet blev visst aldrig riktigt bra sedan, hade mor hört. Det där tog skruv, minns jag. Att vara invalid visste jag vad det var. Ja, man sa så på den tiden. Hade någon sagt handikappad, hade man bara stirrat oförstående. Nu är det fult att säga invalid. Ordet påminner på något sätt om ett paket, ett mänskligt paket. Morfar var invalid, han hade fått polio som vuxen. Han kunde bara hasa fram med käppar och sådan ville jag inte bli. Alltså höll jag ut fötterna väldigt långt, när jag åkte på mammas pakethållare. Cykelhjulet hade jag stor respekt för. Men när mor sa, att man inte fick räcka ut tungan, blev jag konfunderad. Tungan blir svart om du räcker ut tungan och vinden vänder sig, sa mor. Otrevliga saker kunde också hända, om man sa ett svärord eller, än värre, om man ljög. Det där med tungan testade jag många gånger, när jag cyklade ensam hem från mormor. Det pirrade lite i kroppen av det förbjudna, men innerst inne visste jag att ingenting hände med tungan, även om vinden skulle vända sig. Det blåste ofta på vägen invid Vättern och jag undrade hur det skulle kännas, när vinden vände. Särskilt hoppades jag på medvind tillbaka, om jag redan haft kraftig vind som hjälp i ryggen på väg till mormor. Hon var barndomens idol, snäll som en ängel. Hon hade en trädgård full med blommor och gick alltid i rabatterna och pysslade. Vilka fantastiska buketter jag fick plocka hos henne och ta med till examen i skolan eller bara ta hem en vanlig dag. Mormor berättade om alla sina blommor, när vi gick en runda i trädgården. Det gjorde vi alltid, när jag hälsade på. Sen gick vi in i köket och jag fick mala kaffe på kvarnen. Snart doftade det nymalet kaffe i hela huset. När jag frågade mormor vad som händer när vinden vänder sig, skrattade hon bara. När jag var åtta år, dog mormor plötsligt. En svart rullgardin rullades ner för mitt fönster.