Jag har inte särskilt många så kallade idoler. Men en av de personer som jag gillar högt och rent är Jonas Hallberg. De flesta av er känner nog till den där torre, härligt galne humoristen som ofta deltar i radioprogrammet Spanarna.
Jonas Hallberg tjänstgör också som Språktidningens bättrevetare och skriver krönikor där. En av de senaste handlade om hurusom man korrigerar dem som säger och skriver fel, utan att man gör sig till ovän med dem för resten av livet.
Poliser är inte alltid populära och språkpoliser är det sannolikt ännu mindre.
Jonas Hallberg har, precis som jag själv, hakat upp sig på folk som säger “ejenkligen”, med k i mitten i stället för t.
Hur gör man då, om ens bästa vän säger ejenkligen? För mig är det inga problem. Jag säger bara rakt och koncist: “Det heter egentligen!" Och så är det förhoppningsvis bra med det. Fortsätter han eller hon ändå, kanske jag sätter upp fingret, när det händer, för att vara extra tydlig. För det är för personens eget bästa man rättar och inget annat. Och så kanske för att slippa höra den felaktiga formen och få adrenalinpåslag.
Jonas Hallberg föreslår att man tar en rejäl promenad med den vän, eller kanske till och med ovän, som säger ejenkligen i stället för att ta fram pekpinnen och slå till. Han menar, att språkkorrigering kan fördjupa kontakten, och att vänskap kan stärkas på det sättet.
Jag håller med honom om, att man gärna kan säga som det är direkt till den det berör. Det är ju åtminstone bättre än att, på svenskt vis, klaga på ejenkligen-personen för andra. Som om det någonsin skulle hjälpa.
Jag retar mig mer på hur folk skriver än hur de talar, talspråket ska ändå ha en del friheter, eller hur?
Häromdagen mejlade jag i ett något animerat ärende till en kommunal tjänsteman, som inte var något språkgeni. Han trodde att förrän ska skrivas för än, exempelvis. Och körde med särskrivning så det rök om det. Då får man definitivt ingen respekt från mig, eftersom särskrivning är en av mina absoluta käpphästar.
Kommunala avdelningar är ju ständigt på kurser och går inte att nå, när man ringer. Jag undrar vad det är för kurser.
Det är definitivt inga kurser som förbättrar svenskkunskaperna, det är jag bombsäker på.
Jag är så irriterad på särskrivning, att jag bestämt mig för att inte besöka restauranger med menyer som erbjuder “Lamm filé med potatis gratäng” eller “Ragg munk med lingon sylt”. Eller andra ännu värre exempel.
Och när mitt norra öga skådade neonskylten hos Feskar Bröderna i Nordstan i Göteborg i lördags, fick jag nog och vände på klacken. Jag tappade helt lusten att köpa alla de härliga skaldjur jag hade tänkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar