De namnen säger inte ett dugg vad det handlar om. När man däremot hör namnet Hästrumphålet börjar man ana, och Vretgruvan och Storgruvan är pang på rödbetan. Det handlar om Bölets gruvor, ett gruvfält i våra skaraborgska trakter och inte vilket som helst.
Bilden föreställer Gruva nr 1, 100 meter djup, fylld med vatten, och med ett flertal orter. Andra gruvhål är 250 meter djupa.
Denna historiska lilla pärla har anor från 1680-talet. Och där har min farfar Hjalmar och min farfarsfar Anders en gång arbetat i sitt anletes svett tillsammans med alla de övriga arbetarna.
På måndagen besökte jag detta gruvfält för allra första gången och blev introducerad i dess rika historia på ett utmärkt sätt av Per Lidman från Granviks byalag och med benäget bistånd och på initiativ av Britt och "Sam" Samuelsson.
Det var så intressant, att jag fortfarande är helt uppfylld av händelsen.
Brytningen av mangan här inleddes redan på 1680-talet och pågick fram till första och andra världskrigen, varefter den upphörde. I dag importeras all mangan som vi behöver från Sydafrika, eftersom det är betydligt billigare.
Själv visste jag knappast någonting om gruvorna, förrän jag gjorde en upptäckt, när jag släktforskade för ett par år sedan.
Jag följde min farfarsfar Anders Gustaf Gustafssons liv i kyrkböcker och i andra källor och kunde med stor förvåning läsa att han varit grufarbetare å Bölets mangangrufvor och att han hade omkommit genom en olyckshändelse den 26 maj 1916.
"Krosskada å hufvudet. Maskinskada" står det i begravningsboken och jag kan bara tolka detta som att han har skadats i gruvan och dött den angivna dagen som en följd av detta. Eftersom han föddes den 1 januari 1856 var han drygt 60 år fyllda.
När jag sedan får se en bild från 1915, som varit publicerad i SLA 1985, och min farfarsfar sannolikt finns med på bilden, är min lycka total. Detta bör vara året innan Anders så tragiskt omkom. Med på samma bild finns dessutom en ung man som heter Albin Andersson. Det är mycket möjligt, att han är Anders yngste son och min farfars lillebror, född 1899 och alltså 16 år.
Jag tycker att jag haft en sanslös tur som fått fram allt detta. Tänk om det går att få fram ännu mer. Kan nästan inte bärga mig, innan jag kan ge mig i kast med kyrkböcker och annat igen.
Tack Per, Britt och Sam för upplevelsen!
Denna historiska lilla pärla har anor från 1680-talet. Och där har min farfar Hjalmar och min farfarsfar Anders en gång arbetat i sitt anletes svett tillsammans med alla de övriga arbetarna.
På måndagen besökte jag detta gruvfält för allra första gången och blev introducerad i dess rika historia på ett utmärkt sätt av Per Lidman från Granviks byalag och med benäget bistånd och på initiativ av Britt och "Sam" Samuelsson.
Det var så intressant, att jag fortfarande är helt uppfylld av händelsen.
Brytningen av mangan här inleddes redan på 1680-talet och pågick fram till första och andra världskrigen, varefter den upphörde. I dag importeras all mangan som vi behöver från Sydafrika, eftersom det är betydligt billigare.
Själv visste jag knappast någonting om gruvorna, förrän jag gjorde en upptäckt, när jag släktforskade för ett par år sedan.
Jag följde min farfarsfar Anders Gustaf Gustafssons liv i kyrkböcker och i andra källor och kunde med stor förvåning läsa att han varit grufarbetare å Bölets mangangrufvor och att han hade omkommit genom en olyckshändelse den 26 maj 1916.
"Krosskada å hufvudet. Maskinskada" står det i begravningsboken och jag kan bara tolka detta som att han har skadats i gruvan och dött den angivna dagen som en följd av detta. Eftersom han föddes den 1 januari 1856 var han drygt 60 år fyllda.
När jag sedan får se en bild från 1915, som varit publicerad i SLA 1985, och min farfarsfar sannolikt finns med på bilden, är min lycka total. Detta bör vara året innan Anders så tragiskt omkom. Med på samma bild finns dessutom en ung man som heter Albin Andersson. Det är mycket möjligt, att han är Anders yngste son och min farfars lillebror, född 1899 och alltså 16 år.
Jag tycker att jag haft en sanslös tur som fått fram allt detta. Tänk om det går att få fram ännu mer. Kan nästan inte bärga mig, innan jag kan ge mig i kast med kyrkböcker och annat igen.
Tack Per, Britt och Sam för upplevelsen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar