Musse kom allra sist i hinderfinalen. Trist.
Den första höststormen verkar ha kommit alldeles för tidigt. Och jag håller på att få årets första dunderförkylning. Dubbelt trist.
Det sägs ju att de värsta bacilluskerna kommer från barnbarnen och så långt stämmer det. De behöver inte alls bli så sjuka själva, men smittas gör de. I det här fallet är det det äldsta barnbarnet som har nyst på mig.
Jag nyser och nyser och får tröst av welshen Felix, vårt femåriga charmtroll. Han blir orolig när matte och husse nyser och ställer sig tätt intill och betraktar en deltagande med bruna sammetsögon.
Orolig blir han också om vi öppnar en flaska mousserande vin. Det väser och smäller och han backar in ett annat rum och gömmer sig. Numera reagerar han likadant för alla flaskor som vi tar fram.
Mitt i tristessen är VM i friidrott också en tröst. På tisdagen tog Sanya Richards guld på 400 meter, hennes första riktigt stora framgång. Det var hon verkligen värd. Och nu hoppas jag på medalj för Emma Green senare i veckan.
Och på onsdagen blir det vackert väder. Och så kanske jag kan skriva ett bättre inlägg än det här tramset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar