Ingers måndag - NATTKLUBBSDROTTNING ELLER BAKELSE?

Ett sånt förskräckligt “hallaballo” det blev om namnen på den nyfödda lilla prinsessan. På fredagen meddelades det, att hon ska heta Estelle, Silvia, Ewa, Mary. Rojalisten och frankofilen Herman Lindqvist uttalade ord som “förfärligt” och “totalt olämpligt” om tilltalsnamnet Estelle. Han sa omväxlandet att det “lät som namnet på en nattklubbsdrottning” eller möjligen “som namnet på en bakelse”. Lindqvist sågade även två av de övriga namnen som inte tillräckligt kungliga. Namnet Silvia sa han ingenting om av någon anledning. Jag som är uttalad republikan, och dessutom frankofil, tänkte precis tvärtom. Namnet är ju ytterst lämpligt, eftersom det är franskt och kungafamiljens anfader Jean Baptiste Bernadotte var just fransos. Estelle kommer för övrigt från det latinska Stella som betyder stjärna. Dessutom anser jag, att namnet är vackert, men det är ju en smaksak. En del svenskar kommer nog att uttala det fel, men vad sjuttsingen gör det? Nåväl, vad är det då för fel på nattklubbsdrottningar? Det är ju ett jobb såväl som något och dessutom uppskattas ju såna av morfar knugen, om jag förstått saken rätt. Och Estelle blir väl riktig drottning så småningom om inte någon vettig statsminister med vidhängande regering sätter stopp för den ålderdomliga och odemokratiska monarkin innan dess. Jag blev rätt förvånad över att just Herman Lindqvist var kritisk, en sån översvallande kungavän som han verkar vara. Och Victorias historielärare dessutom. För mig har han tidigare framstått som en svassande och fjäskande rojalist och inte det minsta kritisk. Men nu drämde han till och sa att svenskar är fega och att namnet Estelle inte passar i regentlängden och att det bidrar till att kungahuset förtunnas och avglamouriseras. Nån dag senare fattade han att han gjort bort sig och bad Victoria och Daniel om ursäkt, fegisen. Nej, tacka vet jag krönikören Jimmy Fredriksson i GT. Han vägrar stämma in i nån hyllningskör och anser “att det är ovärdigt en demokrati att ärva rikets högsta befattning genom samlag”. Ett par saker förvånade mig i det så kallade Estelle-bråket. Dels att lustigkurrar tyckte att Estelle lät som namnet på Estrella-chips och dels att så få kom ihåg Estelle Bernadotte, Folke Bernadottes fru. Håhåjaja, hur är det med nutidshistorien, funderade jag.

Ingers måndag -- GIRLPOWER MED LISA L!

I prylhyllan har jag en rund keramikflicka som jag är mäkta stolt över. Om man vänder hennes yppiga lekamen och tittar undertill står det “Johanna M”. Flickan är klädd i vit- och blårandig kolt med blått band runt den lilla hårklutten på skulten. Hon tittar blygt ner i bordet. Jag fick henne av mina goa arbetskamrater på L M Ericsson i Karlskrona när jag lämnade Blekinge och flyttade till Skåne för mången god dag sen. Självklart är det Lisa Larson som är mamma till min kära Johanna. Jag tror förresten att det är hennes dotter med samma namn som har fått stå modell. Numera stavar Lisa Larson sitt efternamn med ett s, men på min Johanna stavar hon, som ett litet kuriosum, med två s. Nåväl, i söndagens GP läste jag en intressant artikel om att Lisa L är högaktuell och att japanerna älskar hennes figurer. Det förstår jag mer än väl. Hon jobbar mer än nånsin vid fyllda 80 år! Fredrik Reinfeldt, du kan slänga dig i väggen med ditt krav på pensionering vid 75 bast. Lisa Larson vill definitivt inte pensionera sig ännu. Hon tänker fortsätta arbeta livet ut, säger hon. Och berättar, att hennes man Gunnar, som också är fullt yrkesverksam, har lärt henne spela schack. Hon som hade hört, att det inte gick att banka in något i skallen efter 80 är nu stolt schackspelare. Lisa Larson jobbade i många år på Gustavsberg, där jag har varit och köpt en liten katt av hennes hand. Den står på en hylla hos dottern och hennes familj och sprider trevnad. Numera har hon och hennes konstnärsman sina ateljéer hemma läser jag i GP. Och blir så glad att jag läser om det långa reportaget ett par gånger. När vi bodde i Skåne åkte vi ofta till Åhus, där Lisas syster Anna-Stina Wrange, som är kläddesigner, driver sitt företag Anna-modeller. Den figur av Lisa L som jag kanske minns bäst är den, där en rejäl kvinna lyfter en liten man på sina raka armar. Girlpower. Det är Lisa Larson det. Den här gången har min lustiga nuna i högerkanten bytts ut mot frodiga Johanna i vänsterkant. Detta för att hedra Lisa L förstås. Tror inte att någon misstycker.

Ingers måndag -- DET ÄR JAG SOM ÄR FREDRIKS TESTPILOT

Hej på er därute i cyberrymden! Det är Fredriks försökskanin som talar. Han vidtalade mig att finnas till hands som testpilot. Det var innan han läckte nyheten om att morgondagens pensionärer förväntas jobba till 75 bast. Undras om Fredrik hade räknat med att förslaget skulle sablas ned så till den milda grad som sen skedde. Anledningen till att just jag blev utvald var, att jag ser så oerhört ung ut för min ålder. Ja, det sa han faktiskt. Nu jag är ju långt ifrån 75 bast i och för sig. Men jag ska hålla igång och jobba tills jag blir det. Och jag får räkna med att hänga med under de tio år som reformen genomförs fullt ut. Om jag mot förmodan skulle behöva rullator till och från jobbet är det inget hinder, har jag fått veta. Men så långt ska det väl inte behöva gå. Vad Fredrik inte tog reda på när han anlitade mig var, att jag har bytt ut både knän och höfter, ett par gånger om faktiskt. Ortopederna har gjort ett riktigt hästjobb med mig. Knä- och höftleder tog så mycket stryk, när jag jobbade som cyklande tidningsbud på morgnarna. I 40 år i ur och skur. Och lederna blev inte bättre av, att jag gick direkt från det slitet till slit nummer två, städningen på sjukhuset. Som tur är för Fredrik, så är jag inte en sån som bara ger upp så fort jag börjar få lite värk här och där. Han har ju inte den blekaste aning om, att jag har lyft och bytt ut det mesta, från bröst till ögonlock. Valet av testpilot för 75-årsprojektet stod mellan mig och Arne Weise, för övrigt. På sluttampen kom Fredrik på, att han ville ha en kvinna. Han hade inte profilerat sig tillräckligt som feminist och nu skulle han ta skadan igen. Dels hade Filippa påpekat det tydligt för honom och dels hade den nye vänsterledaren Jonas gått hem hos de svenska damerna, när han i sitt första tal klart deklarerade att han hör hemma hos feministerna. Fredrik kände hotet från vänster och att han inte kunde vara sämre om han skulle behålla jobbet efter nästa val. Om ni lovar hålla tyst med informationen, så kan jag berätta att jag fick en rejäl hacka av Fredrik för att jag ställde upp som försökspensionär. Om nu någon till äventyrs tror, att detta epos gäller mig som har författat detta stycke, så får ni ta och glömma det här och nu. I stället är det en helt annan person som Fredrik har engagerat. Om ni vill veta vem det är, är det ingen idé ni frågar mig.

Ingers måndag -- OM FEGA SVENSKAR!

Svenskar är fega påstår jag. Med emfas. Och jag förstår inte varför ni är så bedrövligt rädda om era skinn. Ta det här med att inte våga sätta ut era namn, när ni skriver insändare i tidningen. Det går över mitt förstånd, att ni kallar er “Pendlare” när ni kräver att Kinnekullebanan räddas. Eller att ni benämner er “Rödluvan”, “Gråben” eller det totalt utslätade “Skaraborgare”, när ni argumenterar om det alltid heta ämnet varg. De allra flesta människor vill säkert ha kvar och rusta upp Kinnekullebanan, det enda persontåg som numera passerar Mariestad. Det är ingenting uppseendeväckande i det. Signaturen Pendlaren skriver i MT den 3 februari en hovsam och underbyggd insändare om att K-banan bör räddas. Och inser inte, att hans krav säkerligen skulle hörsammas och debatteras ännu mer om han stod för sina åsikter. Är dessa något att skämmas över? Kan han förlora jobbet för att han skriver detta? Givetvis inte. Men gömma sig bakom signatur, det ska han eller hon ändå. Så till den heta vargfrågan. Stackars arma djur för övrigt. Vargen är sannolikt landets mest hatade djur, följd av kanadagåsen och storskarven. Den fiffiga signaturen “Rödluvan” frågar i MT den 31 januari hur folk orkar gå omkring med ett glödande varghat. “Ett glödande” är en förstärkning av mig, eftersom jag tycker att “detta” i rubriken är för mesigt. Hon (Rödluvan är förmodligen en hon) tar i ordentligt när hon läxar upp varghatarna och det är förstås rätt. “Väx upp, läs och lär dig något” uppmanar hon. Och påpekar, att den sjuka vargdiskussionen nästan bara förs i Sverige. Men hur vore det om hon själv växte upp och undertecknade sin insändare? Vad skulle hon förlora på det? Ingenting. Snarare har hon mycket att vinna på att rakryggat stå för sina åsikter med sitt namn. Jag läser GP också och har tittat på den tidningens insändarsidor. Söndagen den 4 februari förekom inga signaturer alls. Samtliga insändare var undertecknade. Kanske är det så att GP enbart tar in sådana. Heder åt tidningen i så fall. Vi lever i en demokrati och har all rätt att säga vad vi tycker och tänker i tal och skrift, men ändå är civilkuraget så klent och ryggarna så krökta här i Svedala. Jag är inte människa att förstå varför det är så.