Jätteproppen Orvar, köttberget och åldersrasismen

Jätteproppen Orvar, är det nån som minns?
En ung tjej satt i teve i debattprogrammet Ärligt talat och varnade högljutt för fyrtiotalisterna som lagt rabarber på jobben och hindrade alla unga att göra karriär.
Jag tillhör det där proppväldet, men jag tyckte ändå att den här tjejen, som hette Maria Ekstrand, var rolig och kaxig som vågade sticka upp mot gubbs som Jan Guillou och Göran Skytte som representerade jätteproppen i programmet.
Året var 1984, tjejen var drygt 20 och journalist på Expressen och de båda propparna var stöddiga och kring 40. Själv var jag exakt 40. En av propparna har för övrigt blivit ännu stöddigare än då och den andre har blivit religiös.
Att den där jätteproppen skulle ha ett killnamn var symptomatiskt, trots att jätteproppen bestod av hälften av varje kön. Men jag insåg att jätteproppen Birgit inte hade låtit lika slagkraftigt. Då var det fortfarande mest karlar som gjorde karriär. Det där har väl ändrat sig lite grand sen dess, men inte mycket.
Pär Nuder, den stöddige 60-talisten som Mona Sahlin sparkade, kallade oss 40-talister för köttberget som hans generation skulle föda. Det var väl den enda gången som det märktes utåt, att han hade ett litet stänk av humor. Annars verkade karln lika jämngrå som Göran Persson och Bosse Ringholm, om någon minns dem. Tomas Östros, som efterträdde Nuder, är inte mycket bättre än föregångaren.
Jättepropp och köttberg, det är vad vi kallas.
Minns att jag tänkte att det finns ett uns av åldersrasism i de där uttalandena. Den sjukdomen sprider sig lika lätt som svininfluensa och finns i alla åldrar.
Sjukdomen bygger på att de som lider av den är övertygade om att de befinner sig i en viss ålder och behåller den hela livet. Så är det inte, det kan jag garantera.
I dag är jättepropparna Orvar, Göran, Jan, Inger, Birgit och Anita och allt vad de heter på väg ut ur kneget för livsuppehället och in i det behagliga pansjislivet.
Som orörliga köttberg? Absolut inte. Tvärtom, det är nu livet börjar. Det är nu vi verkligen ska röra om i grytan, säga sanningar och störa de där små nervösa sextiotalisterna.
Åldersrasisterna känns igen på att de blir störda, om de märker att folk omkring dem inte är i samma ålder som de själva. Har märkt att jag är oerhört känslig för den sortens rasism. Tänder på alla cylindrar direkt och har aldrig förstått, att folk ska delas upp i ålderskategorier i alla sammanhang.
"Du som är si och så gammal ska väl inte..." säger de och jag blir vansinnig. Redan som liten kicka mopsade jag mig när jag hörde sånt. Och de tagen har suttit där sen dess.

Syrrorna Sockan och Selma sover sött!

Systrarna Sockan och Selma är tolv veckor gamla och bor i ett vackert blått trähus i Göteborg. Där leker de med husse och matte och varandra hela dagarna, när de inte sover. De gillar att bre´ ut sig intill varandra på en stolsits och koppla av och ta dagen som den kommer. Man blir änna lite avundsjuk, när man ser dem utsträckta på rygg efter rejäla rusher ut och in i sitt nya kartonghus. De galopperar över golvet efter den roliga röda bollen eller den lilla vita pälsbiten med långt snöre i. Det går bra med vanliga snören också, särskilt såna där snurriga, blanka som satt på presenter som husse och matte fick när de hade kalas i helgen. De snörena är kalas att sätta tassarna i och så passa på att fälla ut lite grand av klorna, så man får bättre tag, tycks Sockan och Selma resonera. Nja, resonera, de små liven njuter av livet som katten, konstigare är det inte. Och de har precis allt att upptäcka. När de ska gå på toa, gör de som många tjejer, de går dit ihop. Ja, de gör det allra mesta tillsammans som de goa systrar de är. Syster Selma är klart spralligast av de båda, medan syster Sockan är lite mer eftertänksam, mellan busstrecken. Hoppas hon lär syrran att se sig för ordentligt när de så småningom ska ut och upptäcka den stora världen, utanför det blåa huset, och gå över en gata, tänker jag. Och önskar dem all den lycka som överhuvud taget är möjlig.

Kastar visst ljus 500 år bakåt!

Såg utställningen "And there was light" i Erikbergshallen i Göteborg häromdagen.
Med multimedias hjälp visas verk av de tre italienska mästarna Leonardo(da Vinci), Michelangelo och Rafael. Och här finns även en del originalmålningar.
Man förstår att utställningen varit kostsam att producera och entrébiljetterna ligger följaktligen långt över vad som är kutym i sammanhanget, 225 kronor. Vill man ha en guidad tur kostar det 40 kronor extra, 265 kronor.
Utställningens främsta lockbete är La bella principessa, flickan med den konstfulla flätan, som upptäcktes rätt nyligen och som sannolikt är utförd av Leonardo. I reklamen anges att här finns ett 50-tal verk av de tre främsta. Jag räknade inte om det stämde exakt, men det känns vidlyftigt och taget i överkant. Här finns också många verk som är utförda av andra uppburna konstnärer vid den aktuella tiden, för 500 år sedan.
På mig fungerade utställningen så, att jag fick en stark längtan att åka till Florens, där jag aldrig varit, och Rom och se mer.
Om utställningen lever upp till sin titel och kastar ljus över perioden? Njaaaaeeee, det tycker jag väl inte, även om jag fick veta en del som jag inte kände till tidigare.
Men det är klart sevärt och jag tänker utnyttja erbjudandet att besöka även en del andra museer i Göteborg, vilket ingår i entrébiljetten.

Rönnskär -- en ö för kontemplation!

Rönnskär, vackra Rönnskär! Du ligger där som en äkta pärla som tycks stå emot tidens tand!
Rönnskär är en liten ö utanför Sandarne och Söderhamn som vi besökt varje år sedan många, många år. Ja, det handlar om mer än 20. Jag har tappat räkningen.
På Rönnskär har våra kära vänner ett fritidshus som tidigare var en lotsbostad. Över ön ligger stugor utströdda, där släktingar till lotsarna har sina sommarparadis. På ön fanns fram till slutet av 1970-talet en lots- och tullstation som hette Lilljungfrun.
Utombölingar, som vi, som inte har några släktband till lotsarna på ön får gärna komma på besök och gör det förstås gärna. Här står tiden stilla och stressade motionsfreakar göre sig icke besvär. Den som till äventyrs vill röra sig snabbt och långt får crawla långt ut i havet eller möjligen gå huvudstigen på ön fram och tillbaka ett stort antal gånger. Ett bra alternativ är förstås att ta med en kanot, om man har, och paddla när vädret är vänligt och havets vågor låga.
Vid vårt besök höll havet 19 grader och jag som är van vid Vikens 22-23 grader gjorde ingen längre simtur.
På den här ön sjunker stressade axlar ner automatiskt redan vid ankomsten. Och det borde vara en idealisk plats för den som vill skriva en bok och gå in i sina tankar. Annars går det bra att bara vara och ägna sig åt komtemplation i största allmänhet.
Hur det nu är, infinner sig hungern på bestämda tider precis som på land. Havet suger ju, och för dem som av någon anledning vill lägga på sig ett och annat kilo är en längre vistelse säkert ett bra tillfälle.
En vistelse på Rönnskär är ingenting för folk som behöver full fart och blir stressade av att ingenting händer. För här "händer" i princip ingenting. Däremot är den sannolikt ett paradis för dem som är filosofiskt lagda och är bekväma med att umgås med sig själva och i en ganska liten krets likasinnade.
Nu har Södershamns kommun inrett det höga lotshuset till ett mysigt vandrarhem och satt upp gästbrygga och fräsch utetoalett. De har också byggt en bro till Rönnharet som är en liten grannö. Från början fanns motstånd till satsningarna från en del öbor, men det tycks ha försvunnit. Kanske tycker de "infödda" att det är kul att det händer något. Vi utbölingar gläder oss i största allmänhet, både över gästfriheten hos våra vänner och över satsningarna.

Hurra för vår valpige Felix!

Våran fräknige vovve Felix, som är en welsh springer spaniel, har precis fyllt sex år.
Han är fortfarande valpigt glad när han träffar folk och inte minst andra hundar och ska fram och hälsa till varje pris. En del blir lite störda över hans framfusighet, men om de tar det lugnt kommer de att upptäcka att han snabbt lugnar ner sig. Snällare än han finns inte.
Hans specialiteter är att jaga och ÄTA flugor. Ja, han verkar tycka att de är goda. Men jordgubbar gillar han inte. Ibland undrar man över hans smak. Och duvor hatar han. De får inte uppehålla sig i vår omgivning. Sitter de och "kacklar" i träden på tomten i stan skäller han som en riktig bandhund tills de lyfter. Ja, jag tror att Felix tycker att duvorna "kacklar". Övriga fåglar struntar han i, trots att han är fågelhund. Det skulle möjligen vara närgångna skator som han ibland irriterar sig på.
Just nu är det lite för varmt för Fille som jag ibland kallar honom. Men får han bara ta en simtur i Viken eller något annat tillgängligt vatten så blir han nöjd. Han älskar att bada precis lika mycket som jag. Han frustar och simmar på. Hundsimmet sitter där som en smäck.
Undras hur det skulle kännas att aldrig kunna ta av sig pälsen? Det skulle jag vilja fråga Felix om. Det gör jag också, och han svarar med sin svängande alltid glada svans. Grattis Felix till sexårsdagen, i efterskott.

Varför går Littorin inte ut själv?

Nu dementerar Littorin via sin advokat att han skulle ha köpt sex. Varför går han inte ut själv? Han förnekar brott, men det han anklagas för skedde tydligen för fyra år sedan och är väl preskriberat i dag.
Ojojojoj, vilken soppa!
Och kan det vara så att den numera 30-åriga kvinnan "Anna" har hittat på alltihop för att få en hacka av Aftonbladet? Jag tror faktiskt inte det för ett ögonblick.
Däremot tror jag att Littorinskandalen nogsamt kommer att sopas under mattan som så mycket andra pinsamheter.

Erkännande "apsvårt" för Littorin!

Jaha du, Sven Otto Julius Littorin, nu har du bränt dina skepp. Att sitta och böla över att journalister ringt dina barn och dölja den verkliga sanningen. Fy fabian, som Pippi Långstrump skulle ha sagt.
Sen är ju inte du den förste minister som köpt sex av prostituerade. Vi hade en hel radda uppburna sossar och även centerpartister för ett antal år sedan och de erkände naturligtvis aldrig att de köpt sex. Möjligen gjorde dåvarande justitieminister Lennart Geijer det, men jag minns inte riktigt. De övriga utpekade blånekade. Den gången handlade det om den bordell som den så kallade bordellmamman Doris Hopp drev i Stockholms innerstad.
Du borde ha erkänt, Littorin! Sanningen är alltid bäst och då hade vi möjligen kunnat överse och stryka ett streck.
Men att erkänna var väl "apsvårt" för Littorin, ett uttryck som du använde när vi träffades på arbetsförmedlingen i Skövde för något år sedan. Då ställde jag en helt annan fråga än den Aftonbladet kom med innan du gjorde ditt dramatiska avhopp från ministerposten.

Apan här ovanför är en stilig mantelbabian som egentligen inte har något med Littorin att göra, men jag kunde inte hålla mig. Möjligen kan den ha synpunkter på uttrycket apsvårt.

Nya Beck betydligt bättre än Späck

Såg ju Kommissarie Späck för ett par veckor sedan, parodin på Beck med samma titel och var inte speciellt imponerad.
I tisdags var det dags för den riktige kommissarien i den nya Beck-filmen Levande begravd med Peter Haber, Mikael Persbrandt, Stina Rautelin och förstås Ingvar Hirdwall som grannen med stödkragen.
Och så fick dottern, den fantastiska Rebecka Hemse vara med igen, men tyvärr bara på ett litet hörn. Biogänget och jag tycker att hon ska vara med mycket mer. Hon ger historien den mänsklighet, närvaro och näbbighet som den behöver.
Annars var det här en riktigt bra Beck i den långa raden, det var vi tre som såg rullen överens om.
Måns Nathanaelsson spelar den unga kalenderbitande polisen Oskar Bergman som Persbrandts Gunvald Larsson försöker trycka ner och göra spektabel av.
"Har du flatlöss" är en av Gunvalds repliker när Oskar kliar sig.
Nåväl i filmens upplösning får Gunvald anledning att ge sin unge kollega ett erkännande, även om det sitter oerhört långt inne.
Avslöjar inte mer, men den här rullen är välspelad med ett extra plus för Stina Rautelin (polisen Lena Klingström) och Peter Haber i titelrollen, vad annars.
Se den om ni vill ha en stunds rejäl spänning och verklighetsflykt.

4 juli och fantastiskt väder!

Närmare 30 grader varmt och fantastiskt skönt i Vikens vatten. Kan det vara bättre under en svensk sommar? Nej!!!
Visst är det lite svettigt ibland och visst blir man lite lazy. Men det är väl meningen att man ska kunna slappa loss nån gång.
Och visst står man ut med att man måste vattna växterna jättemycket. De måste ju också leva, även under sommaren.
Jag lyssnar i allmänhet inte på dem som gnäller på värmen. De där som gnäller kontinuerligt på vädret hur det än är. Och tjatar och idisslar. Som kreatur ungefär.
Men visst förstår jag de äldre som inte orkar med värmen. Om några har rätt att gnälla, så är det de. Men inte vi som är friska och någorlunda unga.
Jag gnäller inte. Jag tar på mig mina solglasögon och lägger mig och lapar sol och hoppar i plurret för att svalka av mig när det blir för hett.
Bättre går det helt enkelt inte att ha det. Basta!
Och glasögonen är viktiga i solen. Läste någonstans att solglasögon skyddar ögonen från starr. Och så gör de att jag ser ut som en riktig mormor och farmor.
Det har barnbarnet Vilmer sagt, så då är det så.