Ingers måndag -- URSÅPAN DALLAS ÄR TILLBAKA

Är det inte gött att gamla Dallas kommer tillbaka igen. Med JR, Bobby och Sue Ellen från det gamla gänget. Jag kommer att sitta klistrad, och det gör jag ytterst sällan numera, vid burken när det allra första avsnittet sänds på måndagskvällen. Många andra figurer från ur-Dallas-galleriet dyker upp i mitt minne, miss Ellie, Lucy, Pam och Cliff Barnes som tävlade med JR om att vara falskast och mest slipad. Det är lite underligt att Dallas hade så höga tittarsiffror på sin tid. Enligt en av sönerna tittade inte många från början. Men när Ingmar Bergman sa i en intervju att han inte missade ett avsnitt, började folk titta. Vet inte om det stämmer för jag minns inte detta. Jag tror att tittarsiffrorna var höga för att detta var den verkliga ursåpan som kom före alla efterföljarna, som Falcon Crest och allt vad de hette. Fast engelsmännen gjorde Forsytesagan, som jag aldrig missade och som enligt mitt förmenande är det bästa som gjorts i såpgenren. Däremot minns jag väl vad svenskarna retade sig på mest Dallas. Det var den höga konsumtionen av alkoholhaltiga drycker. Särskilt irriterande för svenskar i gemen var när Sue Ellen tog sina drinkar jämt och samt. Att JR drack kontinuerligt tycktes mer uthärdligt, eftersom han var karl. JR:s bror Bobby dog i serien och hans våp till fru, Pam, blev änka. Det var väl meningen att Patrick Duffy skulle våga sig på andra roller. Vilket inte lyckades och han skulle trollas in i serien igen. Detta skedde genom att han på ett märkligt sätt återuppstod. Detta fenomen förklarades med att Bobbys död egentligen hade varit en dröm. I en scen stod han och duschade och överraskade sin fru insvept i en badhandduk, vill jag minnas. Då kom hon på att hans död bara hade varit en ond dröm. Nu blir det spännande att se om den nya serien förmår att slå igenom hos en helt ny tevegeneration. Det mest underhållande i gamla Dallas var, enligt mig, när familjen åt tillsammans och hela tiden gav varandra mer eller mindre inlindade gliringar.