Ingers måndag -- ALLA BLIR LOTTOMILJONÄRER - UTOM JAG

I lördags var det nån som vann sex miljoner på lotto. Det var inte jag. Då skulle jag inte sitta här och skriva! Undras om bossen på spel- och utsugningsbolaget ringde och gratulerade vinnaren. Jag har en känsla av att de nya spelkrösusarna har blivit så många, att speldirren inte hinner ringa, utan får ta hjälp av nån underhuggare. Alla, utom jag, blir lottomiljonärer verkar det som. Men tro inte, att jag ger upp för det. Jag kommer nog att spela detta, vad det verkar utsiktslösa spel, tills det växer mossa på mig. Som tur är spelar jag ihop med en kompis som aldrig ger upp hon heller. Under tiden, för att hålla ett litet, men dock hopp uppe, droppar spel- och utsugningsbolaget ner ett litet antal lågvinster på oss. Dessa små vinster kan vi, enligt den hurtiga reklamen, lösa ut hos absolut vilket ombud vi än behagar. Tänka sig! Jag kan berätta, att jag oftast inte ids gå iväg till något ombud. Inte vill jag stå där och trängas bland tips- och travexperterna med mina små blygsamma krav på sisådär 40 spänn, det är det vanliga. Inte inför utsikten att någon kommer in och trumpetar om vinst på 20.000 pistoler. På kupongen står nämligen, att den som får en vinst som överstiger 20.000 måste lösa in den i en bank. Och på banken springer man inte in och hojtar. Väntar man tillräckligt länge, kommer pengarna på posten, förutsatt att man lämnat in sin kupong över disk, det vill säga offline. (Jag vill av vissa skäl inte spela online.) Sex veckor eller så, kan man bärga sig. Fast lite retsamt är det att pengarna hinner urholkas en hel del under den tiden av inflationen. Jag och kompisen har spelat på lotto sen stenåldern känns det som. Åtminstone i 20 år. En gång för åtskilliga år sen hade vi fem rätt och ett tilläggsnummer. Och det var innan det fanns så många som fyra tilläggsnummer som i dag. Jag satt där och bävade på lördagskvällen, ensam med raden, minns jag. Och så upptäckte jag, att det inte fanns någon utdelning för fem rätt och ett tilläggsnummer. Det blev bara 75 ynka lusidorer. Det gäller att hålla reda på reglerna. Det fick jag lära mig på ett handfast sätt. Nu turas vi om att spela tio veckor i taget. Och si, för några veckor sedan, när jag just hade lämnat in, slog det till. Vi fick sex rätt och ett tilläggsnummer. Jag hade bytt ut två siffror i den första av de fyra stående raderna. Det var en himla tur. Nu blev det drygt 19.000 spänn till oss var på den raden. Gissa om vi for i taket av lycka? Och vi tänkte inte ett dugg på att ett rätt till hade gjort oss till lottomiljonärer.

Ingers måndag - STÄNDIGT DENNE JUHOLT!

Ständigt denne Juholt. Så har det varit de senaste tio månaderna, nåja nio då. Håkan Juholt var ju bevisligen bortrest för att vila upp sig i en hel månad på slutet, innan fadäserna satte igång igen. Han har dykt upp i spalterna med nya dumheter likt den skumme Ville Vessla ständigt dyker upp och ställer till förtret för privatdetektiven Ture Sventon. Nu menar jag inte att Juholt är skum, vill jag tillägga. Plump är ett bättre ord. Har satt plumpar i protokollet. Och givetvis skyller den breda och lättvindiga allmänheten, såväl som många sossar, på media, när Juholt tvingas avgå. Detta är nys, så det skvätter om det. Den främsta förklaringen till att S tvingats byta partiledare i parti och minut den senaste tiden är att partiet inte klarar av att vara i opposition. Inte utan att slita varandra i stycken. Sossarna klarar inte att visa upp en enad front. I varje fall inte en som håller särskilt länge. Jag glömmer aldrig när regeringen Palme hamnade i opposition 1976. Det var första gången för sossarna på 30 år. Det var uppenbart svårt för Palme att vara oppositionsledare. Han tappade stinget och blev gnällig. Sen återtog han makten igen 1982 och då blev det annat ljud i skällan. När Juholt tog över ordförandeskapet i S petade han de tidigare ministrarna Östros, Österberg och Johansson. Klart att det blev magsurt. Jag tänker inte trötta ut någon genom att rapa upp Håkan Juholts fadäser, men de har spelat roll. Då tillsammans med oförmågan hos det stora partiet att enas uppifrån och ned. Visst är det sorgligt att det gick som det gick. Juholt är mycket roligare än Sahlin. Vi behöver fler roliga politiker. I dag kan jag inte komma på någon annan är KD-ledaren Göran Hägglund som har humor och den kommer alltmer sällan fram numera. Jag förstår inte vad det är för fel att vitsa till det lite. Allvar har vi så mycket av ändå. -- Ett tag var det bara jag, Loket och Saddam Hussein som hade mustasch, svarade Håkan Juholt när han fick frågan om varför han hade mustasch. I sitt förstamajtal uppmanade han Fredrik Reinfeldt att lyssna på Elvis. - Don´t be cruel, sa Juholt. Nu har han blivit utsatt för grymheten själv.

Ingers måndag -- TIOÅRINGEN HAR FÅTT TA SKITEN

Berättelsen om tioåringen som inte fick åka med sin pappa hem för att han spelat innebandy så jävla dåligt upprörde en hel nation. Jag såg den första gången på teve, för en dryg vecka sedan. En upprörd ledare intervjuades, en ledare som jag bedömde som trovärdig, både då och nu, efter en minst sagt förvirrad efterdebatt. Ledaren berättade, att han hade träffat på en tioåring i tunna matchkläder utanför Fyrishov i Uppsala, att pojken frös och var ledsen. Pojken ska ha berättat för ledaren, att hans pappa hade kört iväg, eftersom han ansåg att sonen spelat så jävla dåligt, att han fick gå hem från Uppsala till Stockholm. Ledaren ska därefter ha lånat pojkens mobiltelefon och ringt upp pappan som ansåg, att ledaren inte skulle lägga sig i sånt som inte angick honom. Den som såg det här teveinslaget kunde inte bli annat än upprörd. Ledaren intervjuades rakt upp och ner och svävade inte det minsta på målet. Jag tänkte direkt, att det här var ett ärende för både polisen och socialen. Teveinslaget ledde till en enorm debattvåg under flera dagar. Alla medier med självaktning hade med historien. Och berättelsen ändrade snabbt karaktär och blev mer och mer förvirrad. Det gick inte att få tag på pappan, vilket väl inte var särskilt förvånande. Det gick inte att få historien bekräftad, vilket inte heller var överraskande. Och snart kunde man läsa, att det två pojkar var inblandade, inte en. Sen hörde jag ett radioprogram, som avslöjade, att berättelsen drog igång med en bloggtext och att Uppsala Nya Tidning var först med historien. Radion hade inte lyckats få tag i den ledare som uttalade sig i teve. En ledare som ju faktiskt inte är någon part i händelsen och som väl inte orkade med det hela längre. Sen har det blivit mer och mer förvirrat. Att få en rak förklaring till vad som hände tror jag aldrig att vi får. Medan historien snurrar vidare tänker åtminstone jag på alla de idrottande barn som drivs åt helsicke för hårt av sina föräldrar som vill göra egna karriärer genom sina ätteläggar. Man behöver inte vara någon Einstein för att inse, att det sannolikt finns en tioåring i den här historien som har fått ta en hel del skit. Och en farsa som utmålats som Sveriges värsta idrottsförälder. Något som han kanske till och med är.

Ingers måndag - WELSHEN FELIX GLOR PÅ TEVE!

Welshen Felix, sju och ett halvt hundår, har fått en ny vana. Eller om det är en ovana. Där är jag lite osäker. Det började för knappt ett år sen. Plötsligt började han att glo på teve som den värsta tevoman. (Ordet tevoman är antagligen inte godkänt av Svenska akademien, men jag är kaxig nog att använda det ändå). Nåväl, plötsligt började Felix sätta sig tätt framför teveskärmen och leva sig in i programmen. Han startade lite lätt med hundprogram av typen “Mannen som talar med hundar”. I början tittade han bara på program, där hundar medverkade. Nu glor han på rubbet, och jag vet inte om jag ska vara orolig eller ej. Förutsättningen är, att vi sitter där själva. Skulle vi gå därifrån och glömma stänga av, sitter han inte kvar. Det är en liten tröst. Men han kollar utan prut ett helt avsnitt av Morden i Midsomer, med reklam och allt. Nyheterna bangar han inte för. Och Jönssonliganfilmerna gillar han högt och rent. Inlevelsen är total från hans sida. Nu undrar jag, om detta är en normal hundutveckling, eller om vi ska begränsa tevegloendet för hans del. När han var yngre sträckte han ut sig i sin fulla längd och somnade totalt uttråkad, när vi satte på teven. Efter en stund vaknade han och krävde att få gå ut. Nu har han utvecklats till näst intill tevemissbrukare inom hundarnas värld. Åtminstone föreställer jag mig det, som den hispiga matte jag är. Min oro går ut på att han kanske sätter sig för nära, så att ögonen tar stryk. När barnen var små fick vi föräldrar veta, att våra ungar skulle sitta på ett visst avstånd från apparaten. För nära var inte nyttigt för ögonen. Och de skulle absolut inte titta flera timmar varje dag. Teven som barnvakt var närmast bannlyst. Vi ransonerade tevetittandet för att framstå som de präktiga föräldrar vi ville vara. Frågan är nu om vi ska agera på något sätt för att Felix inte ska bli en riktig tevejycke. Nästa steg kan bli, att han skäller på oss för att vi inte sätter på teven tillräckligt tidigt, när han kommer på att han har missat ett program och för att vi stänger av teven för tidigt. Är detta månne ett ärende för en hundpsykolog eller en veterinär, har jag frågat mig. Och kommit fram till att vi nog väntar lite till med de kontakterna. Jag gläder mig åt att vi har en förståndig, glad och kelig welsh springer spaniel, som älskar nästan alla människor och hundar. Och som jagar bort duvorna, hans största hatobjekt, så fort han hör deras inställsamma kutter.

Ingers måndag -- FRÅN BRUTALREA TILL ÅSIKTSTALIBAN

Nu när nyårsfirandet är avdiskat på Tomtavägen (förklaring följer nedan) är det tid att tänka i riktning framåt marsch.
Det gör åtminstone jag bäst genom att glädja mig åt alla fräscha uppkomna nyord som har strömmat in i vårt ädla språk det senaste året.
Jag fick en adrenalinkick, när senaste numret av Språktidningen landade i brevlådan. Den visade sig vara en specialutgåva med alla nyorden samlade.
Jag fläkte upp sidorna med min vanliga frenesi. Och fastnade först för ordet “brutalrea”. Det ordet tänker jag plåga mina bekanta med när vi träffas efter helgerna:
-- Du har väl kollat alla brutalreor i mellandagarna? Jag fyndade en tunika med 80 procents rabatt, det slår du inte, ska jag skryta och se hur folk reagerar.
Nästa roliga ord att ha koll på är “vavva”. Ni känner säkerligen till ordet “vabba”, vård av sjukt barn. Det ordet använder alla småbarnsföräldrar nuförtiden, åtminstone mina barn.
Nu finns alltså också vavva, vård av nyfödd valp, något som försäkringskassan sannolikt inte ersätter.
Och så finns “vobba”, det vill säga man jobbar lite hemifrån samtidigt som man tar hand om sjukt barn. Man tar tempen och läser sagor för barnet, samtidigt som man svarar på jobbmejl och deltar i telefonkonferenser på sin arbetsplats. Ungefär som det brukar vara när man vabbar, föreställer jag mig.
Begreppet curlingföräldrar känner vi till sen länge. Jag brukar gå lite längre och kalla dem daltföräldrar. Det är såna som daltar, skämmer bort och curlar med sina barn, så till den grad att barnen aldrig behöver ta något ansvar. Det är såna föräldrar som inte fattar, att de måste sätta ned foten, säga ifrån och kräva ansvar för att få respekt tillbaka, åtminstone så småningom, från barnens sida.
Det finns ännu inget riktigt bra begrepp för sådana föräldrar. Däremot har ordet “flipperföräldrar” dykt upp. Det är föräldrar som vågar och låter barnen ta stötarna själva för att lära sig den vägen.
Slutligen har jag fastnat för nyordet “åsiktstaliban”. Smaka på det ordet, gott folk! Det kräver viss artikulation. Den sortens taliban är en person som bara tillåter en enda åsikt i en fråga. En person man inte kan diskutera med, med andra ord. Ett roligt ord är det, ett som jag tänker använda mig av, var så säkra.

Tomtavägen har ingenting med tomtar att göra. Gatan återfinns i småländska Tenhult, för den som undrar.