Ingers måndag -- BOTTENLÖS AVUNDSJUKA, ELLER?

En felaktig dödsannons var införd i Göteborgs-Posten häromdagen. Den gällde en 35-årig kvinna. Hennes mor fick självklart en chock, när hon upptäckte annonsen. Tidningen beklagar förstås och ska skärpa rutinerna när privatpersoner ringer in dödsannonser. GP säger, att den kvinna som beställde annonsen uppgav att hon var syster till 35-åringen. Det här var säkert inte första gången i världshistorien något liknande händer. Men det är svårt att tänka sig ett mer utstuderat elakt och sjukt beteende för att såra och skada någon. Hur i hela världen hanterar man en sån händelse om man blir drabbad? Och går det att förlåta en person som gjort något sådant mot en om det skulle handla om en nära anhörig som har fått totalfnatt? Är det en vanlig tok som har gjort något sådant av underliga skäl är det förstås lättare att hantera än om det är en närstående. Jag har funderat på hur man bara kan komma på tanken att ringa till en tidning i en sånt här syfte. Kan det handla om bottenlös avundsjuka eller en sjuklig avsikt att skada utan att själv visa ansiktet? Och sen undrar jag vilka rutiner tidningen har när sånt här sluppit igenom. Den 35-åriga kvinnan kan förstås sträcka på sig och säga nånting som att "Ryktet om min död är betydligt överdrivet" och skaka av sig det hela. Samtidigt kan hon ha fått en minnesbeta som kan vara svår att skaka av sig. Och finns det nåt straff för såna som sätter in falska dödsannonser? Frågorna hopar sig i min arma skalle. Samtidigt gör jag ett jättehopp i tankegångarna och hoppas att våren äntligen är på väg nu när mildväder är på gång. Jag köpte en gardenia och en bukett gula dubbla tulpaner häromdan för att fira lite i förväg.

BoIS ÄR BÄST TROTS KRASCHEN

BoIS mötte bottenlaget Mörrum på hemmaplan söndagen den 17 februari. I första perioden flöt allt för BoIS, 2-0, och jag tippade 4-1 i slutresultat. Men andra perioden blev en mardröm och hemmalaget tappade allt. Sen blev det uppryckning i sista till 3-3, som kraschade med Mörrums mål 35 sekunder in i förlängningen. Vi som hejar på er lider med er. Men vi ger inte upp. BoIS ni är BÄST och kommer snart igen med nya friska tag!!!

Ingers måndag -- RIV INTE , UTAN RÄDDA VÄNERSHOFSHALLEN!!!

Vänershofshallens unika silhuett avtecknar sig på ett tilltalande sätt mot himlen. Hallen är för mig och säkert många Mariestadsbor en pärla som bör bevaras. Definitivt inte rivas. Den är illa underhållen, det har jag kunnat konstatera vid flera besök den senaste tiden. Underhållet har blivit bortglömt, som så mycket annat i kommunen, under årens lopp. Samtidigt har jag förstått att aktiviteterna i hallen pågår precis hela tiden. Det tyder på att behovet är stort och att det blir stora problem om och när den stiliga hallen rivs. Var ska exempelvis innefotbollen spelas om hallen jämnas med marken??? För tydligen har kommunalrådet Johan Abrahamsson (m) bestämt, att hallen ska rivas. Han ska veta, att han har en stor opinion emot sig bland oss invånare. Det tyder inte minst insändarna i Mariestadstidningen på. Tyvärr är de flesta osignerade, folk skriver under pseudonymer som "Skattebetalare" och så vidare. Det tyder på feghet. För vem är inte skattebetalare? Det är vi allihop. Men jag har en känsla av att Mariestadsbor av någon sorts tradition är fegare än exempelvis Lidköpingsbor och andra skaraborgare. Mariestadsborna och dess valda politiker varken vågade eller orkade protestera, när Skaraborg försvann. Det ledde till att länsstyrelserna och landstingen monterades ned och det mesta försvann till Göteborg. Lidköpingsborna protesterade däremot och det har gynnat kommunen som står på stadiga ben och har behållit sitt sjukhus förhållandevis intakt. I Mariestad ser vi inte mycket av protester. Detta känner politikerna till och därför körs vi invånare över gång efter gång. Jag själv är en obstinat person som trivs i Mariestad och anser att vi bör kämpa för vår stad. Ingen vore gladare än jag om vi kunde starta en proteströrelse för att RÄDDA VÄNERSHOFSHALLEN FRÅN RIVNING. Varför inte låta Ekhamra köpa byggnaden med kravet att hallen rustas upp? Eller det kanske finns andra förslag? Vi måste PROTESTERA, inte bara sitta och gnälla vid köksborden. VÄNERSHOFSHALLEN SKA RÄDDAS!!!! ELLER HUR???

Ingers måndag -- ANDREW FICK OSS ATT BAXNA!

Han heter Andrew och är servitör på puben Rose & Crown. Puben ligger inte i England om någon skulle tro det, utan på det engelska området i Disney World-parken Epcot i Orlando, Florida. Andrew är i 20-årsåldern och kommer från Englands äldsta stad, Colchester. Och den historia jag ska berätta är ett exempel på att världen allt är bra liten ibland. Så liten att man baxnar. Hur vet jag nu detta om Andrew? Jo, jag träffade den sympatiske ynglingen den 24 januari i år, när jag och maken käkade lunch på Rose & Crown. Fish and chips för övrigt, som var den godaste av det slaget jag ätit. Vi gillar Epcot, som vi besökt ett rejält antal gånger vid det här laget. Nåväl, Andrew presenterade sig när vi skulle beställa mat och dryck. Och hur det nu var frågade vi om han hade besökt Sverige någon gång. - Ja, jag har varit i Mariestad. Det var 2002, svarade han och vi tappade hakorna. När vi frågade varför han varit just i vår hemstad sjönk hakorna ännu längre ner. Det fanns ännu fler paralleller visade det sig. Andrew hade spelat i den blåsorkester i Colchester som har utbyte med blåsorkestern och drillflickorna från musikskolan i Mariestad. Den blåsorkester där en av sönerna spelat saxofon och dottern drillat. Vår familj har dessutom flera gånger tagit emot två flickor från blåsorkestern i Colchester och deras föräldrar, när de besökt Mariestad. En familj som vi dessutom gästat i det charmiga Colchester. Chansen att just vi skulle stöta på just Andrew den 24 januari var inte särskilt stor, inser jag. Antalet besökare på Epcot just den dagen var 22.000, vilket långtifrån är något rekord. Andrew berättade detta för oss. Att just vi valde den pub där han jobbar var en tillfällighet. Det finns mängder av restauranger på Epcot och elva länder är representerade med egna områden på nöjesfältet. Andrew berättade, att han trivdes jättebra och hade jobbat på Epcot i nio månader. När hans kontrakt gick ut efter tre månader skulle han åka hem till Colchester och fundera över vad han ska göra härnäst. -- Jag vill resa! sa han och kanske kommer han till Sverige en gång till. Han har fått min mejladress och vi har sagt att han är välkommen. Sådana sammanträffanden som med honom ska man värna om. Och vi hoppas få se honom igen.