Miffo-radio -- skön underhållning på söndagar

Om ni inte har lyssnat på Miffo-radio på söndagar så borde ni.
Tre programledare med utvecklingsstörning har tagit makten över mikrofonen och de gör det suveränt.
De tar upp ämnen som sex, galenskap, godhet, verklighetsflykt och ånger. Och de varvar med go´ musik.
De intervjuar folk på sitt speciella, härliga sätt. Och folk ringer in och ger sina synpunkter.
I varje program medverkar programmets miffosof, professor Torbjörn Tännsjö med sina funderingar om dagens ämne.
Programmet sänds 7.03 på söndagar i P4.
Miffo är ett ord som förmodligen uppstod som slang ur "missfoster". I dag används det i vidare betydelse.
Filmen "Miffo" som gick för några år sedan handlade om en väldigt speciell och go´ rullstolsburen tjej och en präst, den senare spelad av Jonas Karlsson. Kan rekommenderas för den som inte sett den.

Jag väntar förgäves på en "ogilla-plupp"!

Jag gillar facebook av flera skäl. Främst är det ett sätt att hålla kontakten med gamla kompisar man annars skulle tappa bort.
En sak är uppenbar. Det förekommer mycket "gilla", eller "like", men jag har aldrig sett någon markera "ogilla" eller "unlike" efter ett inlägg, åtminstone inte i min facebooklåda. Det tror jag är rätt typiskt för oss svenskar. Då avstår vi hellre.

Och skriv inget kritiskt på facebook, och kritisera framför allt inte politiker, om du är ute efter att samla "gilla"-pluppar. Jag är tvärtemot, jag skriver en hel del kritiskt och hoppas fortfarande på att någon är så rak att han eller hon markerar "ogilla".
Ska bli kul att se vem som blir först.

Många är arga på facebook som företeelse. Jag upplever, att det oftast är de som inte använder detta sociala medium. Eller ens har en dator.
Många säger, att man aldrig ska skriva på facebook att man ska åka bort. Och att man lämnar ut sig om man facebookar.
Jag bara suckar när jag hör detta. Det är självklart att man inte berättar för hela världen om allt man företar sig, eftersom det kan bli ödesdigert.
Och det är också självklart att man inte är för privat på fejan.
Facebook är för mig ett ställe för lättsamt prat och en och annan känga. Punkt slut.

Jens och Johan flög i taket -- fullständigt ovetande!

Storlandstinget, det vill säga Västra Götalandsregionen, utreder om Regionens hus i Mariestad kan utrymmas och 150 jobb flyttas till Skövde.
Är det någon som är det minsta förvånad? Ja, inte jag i varje fall. Nu passar man på.
Numera finns inte en enda politiker i Skaraborg som lyfter ett finger för att värna om den norra länsdelen. Jo, det finns lokala politiker som sitter på regionposter. Men av dem hörs ingenting i debatten. De tänker sannolikt mest på att lyfta sina arvoden och få ut sina reseräkningar. Jag överdriver inte, när jag hävdar detta.
De som tidigare på allvar jobbade för Skaraborg har slutat och/eller flyttat. Jag tänker främst på Hans Aronsson som numera bor i Göteborg. Han ledde regionfullmäktige med fast hand och släppte sällan igenom förslag som Skaraborg och Mariestad förlorade på. Ett fullmäktige som mest tjänade till att klubba beslut som hade manglats igenom betydligt tidigare.
Aronsson gjorde upprepade försök att pigga upp sitt "transportkompani" som han ibland lite sorgset kallade det.
Tyvärr fungerar numera hela regionadministrationen inklusive politikerna som ett jättelikt transportkompani idag. Som kan bli ännu större om Värmland blir inkluderat.
När politikerna inte engagerar sig ett vitten för att förändra korkade tjänstemannaförslag gällande sjukvård, kollektivtrafik och allehanda frågor så blir det som det blir.
Vi får det tjänstemannastyre som regionen numera lyder under.
Är man politiker i region, riksdag eller kommun har man banne mig en skyldighet att ta reda på vilka förslag som är på gång. Inte minst förslag som oftast missgynnar eller eventuellt i sällsynta fall gynnar det område och de invånare man är vald att företräda.
Detta förekommer aldrig i dag.
När Jens och Johan i Mariestad får höra om förslaget om flytt av 150 jobb till Skövde, så flyger de helt överraskade i taket. De har inte haft en aaaaaning om vad som är på gång. Jag kan berätta, att det här har varit på gång redan när regionen bildades 1999. Jan-Erik Björklunds löfte om inomregional balans var tänkt att gälla i högst fem år. Sen skulle det mesta flytta från Mariestad, Skövde och Vänersborg till Göteborg. Eventuellt med lite mellanstationer för syns skull.
Kommunpolitikerna litar på att media ska hålla reda på vad som är på gång. Detta är riktigt, riktigt uselt. Det här ska de själva med sina kontakter ha full koll på långt dessförinnan.
Och de ska dessutom AGERA. Men icke. Det hjälper tyvärr inte att såga förslaget när det redan är lagt och sen stoppa huvudena i busken.
De svenska kommuner som är framgångsrika i dag har politiker som är förutseende och värnar om sina invånare. Och som inte glömmer bort vilka de företräder så fort valet är över.
Fy farao, vad tröttsamt det är med slöa och ointresserade politiker som ingenting fattar av det system vi har.
Väljarna är inte intresserade av landstingspolitiken heter det. Nej, hur ska de kunna vara det, när inte deras politiker bryr sig ett vitten.

Varför fattar Silvia ingenting?

Jag har med stort intresse följt brevväxlingen mellan Silvia och TV4-bossen Jan Scherman beträffande Kalla faktas program om Walter Sommerlaths nazisitiska förflutna.
Och jag kan inte begripa varför Silvia inte förstår att hon inte måste ta sin far i försvar. Hon har tidigare inte fått reda på sanningen om hans förflutna, det är uppenbart.
Och hon förlorar ingenting på att på ett naturligt och öppet sätt erkänna det, snarare skulle hon vinna stor sympati. Många blev förda bakom ljuset under den tiden?
Men kvinnan fattar inte detta. Det är det som är obegripligt. Det finns väl ingen som tror att hon och knugen är nazister, trots det deras föräldrar hölls med under den hittills mörkaste tiden i världshistorien. Eller det kanske är det som är problemet? Nej, så illa kan det inte vara.
Silvia verkar fastlåst i att man måste gömma undan och trycka ner det som är jobbigt och pinsamt. Och hon har ju fått handskas med mer av den varan i samband med att kungaboken kom ut i fjol. De smaskiga detaljerna i den om makens bravader har hon sannolikt inte känt till heller.
Har Silvia ingen klartänkt rådgivare, undrar man. Som kan öppna ögonen på den stackars kvinnan, utsatt som hon är just nu. Sanningen är, tror jag, att samtliga i omgivningen fortsätter att fjäska underdånigt och vågar inte ge raka budskap.
Själv hoppas jag, som den republikan jag alltid varit, att de heta knugdiskussionerna ska leda till monarkins avskaffande. Jag väntar bara på det första riksdagsparti som tar upp frågan till en ordentlig genomlysning.
Vi har flera som har republiks införande inskrivet i partiprogrammet-.

Vårbukett och julgransplundring på en gång!

Kolla vilken fantastisk vårbukett jag fick av kompisarna i måndags när vi firade traditionell julgransplundring här i huset. Traditionell kanske man kan diskutera, traditionen har väl pågått i två-tre år. Men den ska vi hålla på.
Vi dricker glögg "med" med tillbehör. "Med" innebär förstås inte "utan" utan med alkohol. Hoppas ni hänger med! Vidare blir det en god varmrätt som hämtas nånstans i stan och gott vin därtill. Och därefter de mysiga prassliga godispåsarna som en av oss är specialist på. Innehåller krusig julgranskaramell med god kola inuti, apelsin, flärpa som vi blåser i resten av kvällen, klubba, polkagriskäpp och kola. Har jag glömt nå´t nu?
Ja, ett överraskningspaket till oss var med världens finaste grytlappar från handarbetsspecialisten i gänget. Och detta leder givetvis till en mönsterdiskussion som vi säkerligen återkommer till senare. Kanske i bastun?
Alltnog, vi kommer i stämning och pratar viktigt, runt och strunt. Nytt för året är en liten tipspromenad i huset med tvålig vinst som lottas ut. Och så kaffe med likör, obs utan kaffepojkar, men med vaniljkrokar och pepparkakor. Vi vet att uppföra oss, till skillnad mot knugen.
När det mesta är uppätet och slutdiskuterat för denna gång i en rätt sen timme bryter vi upp och kvällens kavaljer infinner sig med hemfärdsdroskan. Ett särskilt tack till honom. Och till er alla, go´brudar, från mig. Kram!!!

Ny pseudofejd med Ranelid i ringhörnan

En storm i ett vattenglas har utbrutit mellan posören och författaren Björn Ranelid och Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund.
Skälet till "bråket" ska, enligt kvällstidningarna, vara att Ranelid sa i teve att han tyckte att även akademiledamöterna borde ställa upp och dansa. I Let´s dance alltså, där Ranelid deltar. (Jag hörde honom säga detta och blev inte ett dugg förvånad)
Tydligen har Englund tänt på detta. Och så ska Kristina Lugn och andra akademiledamöter ha gått ut till Englunds försvar.
Det konstiga är, om det nu verkligen är ett bråk, att ingen i så fall verkar ha förstått att Ranelid skulle säga just detta. För mig var det självklart att han skulle ta chansen. Ranelid vill säkert själv gärna sitta i akademien och tycker att han är bäst och betydligt bättre än ledamöterna där.
Om Englund verkligen har reagerat, som kvällspressen påstår, så förstår jag inte det.
Ranelids "påhopp" borde han ha kunnat vifta bort och strunta i, eftersom det är sånt som Ranelid konstant säger.
I olika uppföljningsprogram till Let´s dance och även i själva programmet fortsätter Ranelid att babbla som den kvarn han är. Men varför inte låta honom hållas och strunta i honom?
Är det nån som minns den så kallade Skuggefejden. Linda Skugge hade "recenserat" Ranelid på ett annorlunda sätt, men väldigt typiskt för just henne. Bland annat handlade det om läppglans. Och Ranelid flög förstås i taket som han alltid tycks göra, eftersom han verkar vara så oerhört känslig.
Björn Ranelid har en förmåga att provocera. Och kan inte tackla effekterna av det. Det är det som mycket handlar om. Men det allra mesta handlar om att vi ska skita i att läsa kvällsblaskorna och blankt strunta i deras så kallade stormar. Köp inte dessa skvallertidningar. Då självdör de så småningom. Det är ju till syvende och sist vi konsumenter som har makten. Men då ska vi inte gång på gång låta oss manipuleras och tro på stormar som inte är några.

Längtar efter pelikaner och delfiner

I dag sken faktiskt solen i Mariestad och jag gav mig ut i blixthalkan tillsammans med Felix.
Snösmältningen ger små förhoppningar om att det blir en vår. Men jag längtar bort. Vid den här tiden för ett år sedan njöt vi under närmare en månad i Florida. Så jag lägger in den här bilden, tagen från stranden i St Pete beach över Mexikanska golfen som en liten tröst.
Jag längtar enormt efter pelikanerna och de lekande vilda delfinerna i golfen. Tyvärr verkar det inte bli någon ny vistelse där inom den närmaste framtiden. Men hoppas kan man.

Grått, grått, grått och vitt, vitt, vitt!

Tisdagen den 4 januari 2011 står det i almanackan. Utanför fönstren är allting vitt, vitt, vitt och grått, grått, grått. Ny snö som fallit under natten måste skottas undan. Och på radion rapporteras om solförmörkelse!!!!
Det halsonda som suttit där i många dagar ger sig inte. En lätt deppighet smyger sig på. Hur kurera den? Jo, genom att skriva av sig sina innersta tankar. Man måste ha tråkigt, det är när man har det som de stora idéerna kommer sättande, var det en författare som sade. Jag ska ta henne på orden. Skriva lite just här på bloggen och sen skriva mer på mitt privata ställe.
Att ta en lite längre biltur för att uträtta ärenden och samtidigt lyssna på en god ljudbok är ingen dum idé i den allmänna tråkvintern i mellandagarna. Jag kan rekommendera Håkans Nessers "Berättelsen om herr Ros". Eller någon annan bok av just den författaren. Men låna gärna, för talböcker är dyra. Sen får man tänka på miljön och inte använda bilen när den inte behövs.
Och så finns det mängder av annat att slå ihjäl tiden med när tråkigheten tränger sig på. Det här är ett av många sätt. Welshen Felix ligger under skrivbordet och har tråkmysigt han också. Han tänker på den förestående språngmarschen i den djupa snön. Den är tjock, men han behöver inga broddar, utan springer lätt som en plått ovanpå skaren. Snart ska han "hjälpa mig" med att ladda fågelautomaterna med ny mat. Han är fågelhund, men accepterar de flesta fåglarna på tomten. Utom duvorna. De får inte ens sitta i träden. Då skäller han tills de lyfter.