Gott Nytt År med sikte framåt

Gott Nytt År önskar jag mina läsare med en bild av miniorkidén i sin Linnékruka som blommade oavbrutet under hela hösten. Nu har den sista blomman fallit för den här gången, men jag vet att den sätter igång snart igen. Den behöver ta igen sig någon månad inför nästa häftiga blomning. Jag köpte den på Ikea för några år sedan och den har gett massor av glädje.
Växterna hjälper åtminstone mig att se mot våren. För jag tycker egentligen att vintern från november till februari, med ett uppehåll kring jul, är en oändlig transportsträcka inför bättre tider. Visst är det vackert med snö, men det är kallt och jobbigt att pälsa på sig varje gång man ska gå ut. Därför hoppas jag att snön smälter bort snarast och inte ligger kvar längre än under januari ut. Funderar förstås som alltid på att åka till värmen i dessa tider, men ingenting är bestämt ännu.

Simning -- sporten som räddar liv

"Fröken, jag vågar inte simma utan dyna. Jag drunknar!"
Ibland händer det att mina små simskoleelever säger så. De har en tendens att uttrycka sig lite dramatiskt ibland.
Men i nästa minut, och då överdriver jag inte, kan det hända att de faktiskt tar sina första simtag. Utan hjälpmedel som dyna, platta eller armkuddar.
Simning är en sport som alltid har fascinerat mig. Den fascinationen ledde till att jag som morsa i 30-årsåldern utbildade mig till simlärare. Mina två äldsta söner blev tävlingssimmare under några år och jag körde land och rike runt med dem.
Intresset vaknade betydligt tidigare, men själv lärde jag mig inte simma förrän som elvaåring. I skolan kunde nästan alla mina kompisar simma och det blev pinsamt när jag inte kunde. Mina föräldrar hade inga vidare bra simkunskaper och puffade inte på mig för att jag skulle lära mig.
Jag bestämde mig därför själv att börja i nybörjargrupp som den äldsta eleven. Och jag fick en lärare som såg problemet långt innan det uppstod.
Hon hette Greta Segersten och jag glömmer henne aldrig. Tror att hon kom från Örebro.
Hon berömde och stöttade och jag lärde mig först i gruppen.
"Du simmar som en tävlingssimmare" ropade Greta till mig när jag öste fram i Manskapsbadet i iskalla Vättern. Jag hade lagt märke till att där fanns betydligt äldre personer än jag som också gick i simskola. Alla killar som skulle göra militärtjänst i Karlsborg, där jag bodde, måste kunna simma. Och det fanns en hel del som inte kunde. De hade det inte lätt. Men jag hade ju Greta och min starka övertygelse om att jag skulle lära mig. Så jag tog simmärken på löpande band under sommaren med Greta.
Senare insåg jag att det fanns tävlingar i simning och att kunskapen räddade liv.
Sverige har länge haft världsstjärnor i simning och en kille som hette Lester Eriksson blev min första idol. Däremot har jag aldrig själv tävlat i simning som mina två äldsta söner gjorde. Jag satsade på att undervisa i stället och tänker hålla på med det så länge jag kan.
Det finns inget roligare än att se självförtroendet växa hos barn och vuxna när de tar sina första simtag. I min stad Mariestad är det skruttigt med simundervisningen för barn före skolåldern. Behovet av undervisning är närmast oändligt. För att inte tala om hur dåligt många vuxna har det med sina kunskaper. Så jag har hittat en uppgift inom den sport som alltid varit främst för mig.

Skön jul med tomte och nissar

Nu är sköna julen slut, slut, slut. Tomtenissar tassar ut, ut, ut!
Jag har alltid gillat julen med alla sina traditioner som ändras lite år från år.
När jag var liten firade vi den i många år hos min farmor som bodde i Åsen i Karlsborg. Mina föräldrar skjutsade mig och min bror på spark dit. Vi hade alltid en massa paket med oss som vi höll i famnen. Oftast var det snö, åtminstone som jag kommer ihåg. Min farmor och farfar hade sju barn med familjer, så var och en förstår att huset fylldes. Vi var få som bodde på orten. De flesta kom åkande från olika håll i landet.
Min faster Ingrid var oftast tomte. Hon älskade att vara det och vi älskade henne.
Hon brukade gå runt huset och knacka på fönstren och sen stampade hon i farstun när hon trädde in i huset.
Vem som tomtar hemma hos oss berättar jag inte. Det får, av skäl som säkert många förstår, vara en hemlighet. I år var det för det andra lyckade året och de fyra små tomtenissarna var överlyckliga och pirriga inför besöket, inte minst de båda fyraåringarna som hjälpte tomten med allehanda bestyr. Det handlade om att dela ut paket, hjälpa tomten att lysa med ficklampa på klapparna så att han klarade att läsa. Och det gällde också att upprepade gånger kittla tomten, så att han vaknade. Han hade en benägenhet att somna. Och det berodde på, berättade han, att han redan hade tomtat på 300! ställen innan det var dags att komma till oss.
-- 300! upprepade nissarna och såg väldigt överraskade och inte helt övertygade ut.
Alltnog piggnade tomten till en aning när han efter väl förrättat värv fick en mugg glögg med tillbehör. Och så var det dags att stolpa vidare, stödd på den väl ingångna käppen.

Ovan ses tomten med sina båda duktiga hjälpredor, nissarna.

Skorna i granen ger avkoppling

Jag hängde upp mina finaste amerikanska skor i julgranen. Visst är de fina, men bilden gör dem inte rättvisa, eftersom den blev aningen mörk. Ska se om jag hinner lägga in någon mer bild nu i julbrådskan.
Den här julen kommer förhoppningsvis inte att bli lika stressig som tidigare. Anledningen är att jag den här gången såg till att pynta och städa huset mycket längre i förväg. Jag har insett, att det inte går att göra allting dagen före.
Så skorna i julgranen får ge en vink om detta. Jag hinner vifta med tårna och koppla av mellan Jansson och skinkan.
Kram och God Jul på er alla läsare!

Bussbingo och tutbingo är inget att fnysa åt!

Bingo är väl bara sånt som intresserar pensionärer och daglediga.
Så tänkte jag en gång för länge sen. Det var innan jag hade spelat bussbingo och kommit i kontakt med tutbingo. Jag ska genast förklara vad de orden står för.
Bussbingo spelade jag när en full buss anställda på Electrolux i Mariestad med män och fruar åkte till Stockholm på höjdarhelg med inkvartering på Grand hotel.
Alla vi resenärer fick en bingobricka med två spelplaner och så satte vi igång med duttar och allt. Mina negativa fördomar fick sig en törn direkt. Det här var ju spännande.
Jag fick fullt sjå med att stryka över numren när de ropades ut och att hinna kolla runt i bussen för att se om någon annan också höll på att få bingo. Det syntes tydligt på ansiktsuttrycken. Det syntes också på sättet att ta tag i armstöden för att lättare kunna häva sig upp och ropa “bingo”.
Jag fick det stora nöjet att hojta det viktiga ordet hela två gånger under resan upp. Belöningen blev sockor med Electroluxemblem och ett halvt kilo kaffe. När vi åkte hem spelade vi inte så mycket, eftersom två dagars festande hade tagit ut sin rätt.
Tutbingo vad är då det? Jo, somliga kallar det bilbingo. Och under somrarna har det blivit ett stort folknöje. I mina trakter spelas den bingoformen på bandybanan i Sjötorp. Och jag erkänner gärna att jag själv inte har spelat det. Däremot har jag skrivit reportage om företeelsen. Och förstått att det är en ren njutning. Folk kommer till bandybanan på förmiddagen, när spelandet sker på kvällen. Anledningen är förstås att de vill hitta en så bra parkeringsplats som möjligt för bilen.
När bilen är på plats vistas de bingobitna hela dagen på bandybanan. De har matsäck med för hela dagen och umgås med övriga likasinnade. När kvällen sedan kommer placerar de bingobrickorna över hela instrumentbrädan och spelar så det slår gnistor. Baksätet är ofta också fullt av bingoentusiaster som också spelar av hjärtans lust. Och så tutar de när det blir bingo. Och funktionärerna rusar till…
Jag måste spela tutbingo när sommaren kommer.

35 år med vaniljkrokar och pepparkakor!

Vaniljkrokar och pepparkakor har blivit en jultradition i vår familj. När jag bakade dem idag kom jag på att det varit så i 35 år.
År 1975 köpte jag tidningen Allt om Mats julnummer, där jag hittade massor av bra recept. Sen dess bakar jag också vörtbröd och brödkakor att doppa i grytan ur det numret.
Numera är tidningen så sliten att sidorna har släppt. Men jag har föresatt mig att skriva av recepten på datorn och att plasta in sidorna.
Recepten är så himla bra och det är därför jag har hållit fast vid dem. I vörtbrödet har man julmust och porter som degspad. Brödkakorna är givetvis goda att äta till julmaten, även om man avstår från att stoppa brödet i skinkspadet.
När jag kom på att det var 35-årsjubileum tog jag bilden ovan när kakbaket var klart.
Vaniljkrokarna är särskilt suveräna. Man behöver bara fyra ingredienser och de är så goda att de smälter i munnen. Pepparkakorna innehåller både vispgrädde och cedroolja (ger lite citronsmak)och är riktigt smarriga till julkaffet.

Julrosen är magisk för mig!

En julros inbäddad i mossa och planterad i en lejonkruka på trappan.
Det känns magiskt och fantastiskt inför julen. Satsade på julrosor inför förra julen också och nu hoppas jag bara att växten överlever i den stränga kylan.
Och att den fina krukan inte spricker.
Köpte förstås kruka plus växt på Vänerblommor på Johannesbergsområdet, var annars. Den butiken är en genuin upplevelse. Jag som växt- och krukfreak glömmer tid, rum och stress när jag går in där. En helt annan erfarenhet än man får när man besöker Plantagen i Skövde, varuhus i växter och tillhörande prylar.
Jag besöker båda, men föredrar givetvis den lokala butiken, som sannolikt inte har särskilt många motsvarigheter i våra trakter.

Skruvad komedi med Thomas och Ing-Marie!

"Vilken högoddsare" är en skruvad komedi med Thomas Petersson, Ing-Marie Carlsson, Birgitta Rydberg med flera.
Skruvad och rolig! Skratten fullkomligt haglade vid eftermiddagsföreställningen i Rosers salonger i Skara på lördagen.
Alla skådisar var i högform och för mig som alltid gillat Thomas Petersson och Ing-Marie Carlsson blev det en go´ stund.
Rosers brukar, såvitt jag känner till, köra mycket med Stefan&Krister-stuk. Eftersom jag tycker de är riktigt kass har det inte blivit några teaterbesök i Skara tidigare.
Thomas och kompani behöver inte ta till underlivskomik, utan kör sin egen stil med drastiska, oväntade vändningar, högt tempo och skön plastik.
Birgitta Rydberg, Evas dotter och tidigare med efternamnet Johansson, har jag tidigare sett på Fredriksdalsteatern. Då var hon bra och nu ännu bättre.
I andra akten skruvades tempot upp ytterligare några snäpp jämfört med den första.
Och skådisarna fick efter den oväntade finalen rungande och välförtjänta applåder.
En sak var vi inte nöjda med, men det berodde inte på ensemblen.
Det var väldigt kallt i lokalen och jag satt och huttrade med kalla händer och fötter hela tiden.
Hemfärden till Mariestad efter föreställningen tog betydligt längre tid än förväntat på grund av ett häftigt snöfall. Men vi avrundade upplevelsen med en supergod måltid på Kingfisher.

Äntligen, äntligen granskas kungahuset

Äntligen, äntligen har en granskning av kungahusets medlemmar, som är värd namnet, kommit igång.
Kalla faktas grävande journalistik om drottningens fars nazistiska förflutna satt som en smäck. Tidigare har Silvia viftat bort frågor om detta och pratat om att fadern "aldrig var politiskt aktiv". Programmet gav ett helt annat svar.
Tidigare har även kungen viftat bort frågor om sin fars och sin morfars inblandning i den nazistiska rörelsen. När det gällde morfadern, prinsessan Sibyllas far, gav boken om den motvillige monarken raka svar om hans nazistiska intresse som definitivt inte går att negligera. Dessutom får man veta att Sibylla och Gustav Adolf träffade Hitler flera gånger.
Det här är givetvis känsliga uppgifter, men varför har kungahuset varit så naivt att de trott att sanningen går att sopa under mattan hur länge som helst.
Sanningen kommer, det vet vi ju, alltid ikapp en förr eller senare.
Om kungahuset hade tagit frågorna på allvar, hade det fått en helt annan respekt från oss "undersåtar" än det har i dag.
Ingen tror väl att vare sig kungen eller Silvia är nazister. Varför kan de då inte vara raka och ta avstånd från det deras släktingar hade för sig.
Hur som helst är det min tro att kungaboken har banat väg för en befriande granskning av vår gamla relik, monarkin. Nu väntar jag bara på att få veta mer om hur apanaget används.

Rosa slott bytes mot mytisk strand på Rhodos

Vad är ett rosa slott i Florida mot att få åka och recensera ett mytiskt strandhotell på Rhodos?
Den frågan ställer jag i en tävling som arrangeras av Apollo som startade med att arrangera resor till Grekland.
Och jag hoppas förstås att vinna en av de fem platserna. Så rösta på mitt bidrag, så att jag kommer iväg i maj tillsammans med tre utvalda personer.
Kram på er!
Här är länken:
http://mythos-beach.apollo.se/K9iDS

Bappelsin, gubbjävel var en skröna!

Alla har väl hört om killen som ringde till Ulf Elfving i programmet "Upp till 13" på radion och skulle säga tre frukter som började på B.
Han började med banan och sen blev det svårt och till slut sa killen "Bappelsin då, gubbjävel".
Jag har tidigare trott att den här lilla storyn var dagsens sanning, men härom kvällen fick jag höra att det var en skröna.
Radion sände ett program om skrönor där bland andra specialisten på området, professor Bengt af Klintberg medverkade.
Efter en stund påannonserades det, att Ulf Elfving skulle ringa upp och berätta en skröna som han försökt rätta till många gånger, men inte lyckats.
Det gjorde Elfving och berättade om killen i telefonen, bappelsinen och med tillägget gubbjävel.
Elfving hade förstås sina aningar om hur skrönan hade uppstått. Och nämnde, att en kille ringt upp och skulle svara på vad det var för djur som var brunt och levde i djungeln och var en hejare på att slänga sig i träd.
I stället för det rätta svaret "apa" svarade killen "neger", berättade Elfving och lade till "att sen var det ingenting mer med det". Det blev ingen följdfråga och varken frukter eller gubbjävel kom på tal. Telefonsamtalet avslutades.
När jag hörde detta tyckte jag att även killens svar var roligt. I dag hade det förstås suttit sämre, när man inte får säga ordet neger. Det är många år sen Ulf Elfving körde programmet "Upp till 13".
Klintberg förklarade det hela med att skrönan uppstått när någon "förbättrat" det som sas mellan Elfving och killen. Därefter fick historien en rejäl spridning ut i landet. Så rejäl, att skrönan inte går att ta död på.
Ulf Elfving berättade, att han hade försökt med det flera gånger, utan att lyckas. Nu hade han gett upp.
En del av er känner förmodligen till Börje Bappelsin -- komikern som kallar sig en riktig popstjärna från Floby. Undras om inte han tog sitt namn från den här skrönan? Det skulle vara kul att få veta om det är så.
Börje har för övrigt en rolig hemsida, en riktigt skrönig en skulle man kunna säga. Och han heter egentligen Magnus Athley.

Apelsinerna på bilden är inga bappelsiner, utan clementiner.

Jag saknar "Livet i Fagervik"

För ett par år sedan, tror jag det var, gick en svensk teveserie som hette Livet i Fagervik. Den handlade om en småstadsadvokat och hans sekreterare och deras liv i en idyllisk stad, lik Trosa eller Mariefred. Eller Mariestad, för den delen.
Skådespelarna var okända för mig och förmodligen för de flesta andra. Och de var så himla bra och genuina, att jag såg varje minut av avsnitten. Om jag inte var hemma spelades de in.
Serien gick i två omgångar och hade allt som en teveserie ska ha, i mitt tycke. Igenkänning, bra manus, karaktärer och skådespeleri rakt igenom. Och en härlig miljö. Efter att den serien försvann finns ingenting svenskt som är tillnärmelsevis i samma klass.
Innan dess fanns "Mäklarna" med Kjell Bergqvist och Cecilia Frode i högform. Nu finns bara mög, skit för skåningar. Handlar det bara om brist på pengar och/eller talang eller något annat?
Jag skulle aldrig få för mig att köpa gamla, rätt dåliga, serier som Varuhuset eller Rederiet på dvd, men finns Livet i Fagervik i den formen kan jag faktiskt tänka mig det. Så desperat är jag.

Avveckla Skövde eller Mariestad och flytta till Alingsås!

Rubriken är hämtad från ett förslag till beslut i Västra Götalandsregionens servicenämnd som sammanträder inom kort.
Jag skrev nyligen här på bloggen om Regionens hus i Mariestad som töms på verksamheter, både uppifrån och nedifrån! Och påpekade att storlandstingets (regionens) flyttlass även går från Skövde, alla med det gemensamma målet Göteborg med omnejd.
Detta fick en regionanställd som läste att mejla underlag till mig och det tackar jag givetvis för. Jag mejlar vidare till MT ch SLA och hoppas på braskande rubriker. För nu brinner det i knutarna, om en stor verksamhet ska räddas kvar eller lämna Skaraborg.
Avveckla Skövde, alternativt Mariestad, som administrativ utbudspunkt!
Så står det i förslaget till beslut. Vad det handlar om?
Ja, servicenämnden har stor verksamhet i Skaraborg. IT-avdelningen har nyligen flyttat in i lokala skattens tidigare hus i Skövde. I den kommunen finns det också en stor lokal depå för mängder av utrustning osv. osv. Serviceförvaltningen innehåller allt från måltider till fakturor och annan administration.
Totalt sett riskerar många arbetstillfällen att försvinna. Och vad gör de beslutande politikerna? Och hur går det med den regionala balansen?
Vad gör exempelvis Linnéa Wall, Socialdemokrat och ledamot i nämnden och från Mariestad, som såvitt jag känner till inte sagt ett pip om att Skaraborg töms på regionala och oerhört viktiga arbetstillfällen.
Det vore riktigt intressant att få veta.

PS. I förslaget finns ett förtäckt hot om att fler förvaltningar ska ingå i en ny utredning som givetvis ska handla om hur mycket som kan flyttas till Göteborg.

Knugen har bläddrat försiktigt i boken!

Självaste kungen besökte Skövde och Nordic Battle Group i dag onsdag. Och han meddelade nådigt, rapporterar de båda kvällsdrakarna, att han "bläddrat försiktigt" i skandalboken. Den lär ha levererats till hovet redan för en dryg vecka sedan. Gratis får man förutsätta. Och han har bara bläddrat försiktigt. Vadå försiktigt? Det låter som om han inte vill ta i boken med tång. Varför begriper jag inte. Men han kanske hade väntat sig en bilderbok.
Och så lär han ha sagt att det som står där är historia. Hur han nu vet det när han bara har bläddrat.
Jag och George passerade Skövde tidigt på eftermiddagen och det var rejält militärt pådrag och mängder med UN-märkta militärfordon på snabb marsch på Östra leden när vi passerade på väg till Falköping. Vi tänkte att det kanske var en vanlig övning.
Men när jag kom hem senare och satte på datorn och kollade nättidningarna förstod jag varför. Högst densamme hade besökt stan tillsammans med försvarsministern. Och monarken var fotograferad i grötkläder. Fältuniformen kallas även lövhögen fick jag lära när en av sönerna gjorde lumpen i min student- och jobbstad.
Undras nu vad våra lokala tidningar skriver i morgondagens upplaga?

Jag vill gå ur monarkin -- var är blanketten?

Nu för tiden finns det blanketter för allting. Och de allra flesta ligger på nätet.
Nyligen fyllde jag i och skickade en blankett till Rikspolisstyrelsen. Jag behövde ett utdrag och bevis från belastningsregistret på att jag är ostraffad och fläckfri.
Skälet var att jag utbildat mig till vittnesstöd inom Röda korset och har börjat jobba i tingsrätten.
Utdraget kom mycket riktigt ett par dagar senare. Det var alldeles blankt och stiligt som jag väntat mig. Det var fritt fram att börja hjälpa vittnen som inte alltid har det så lätt när de ska berätta vad de varit med om.
Och vem fyller inte i blanketter för än det ena än det andra, nästan dagligen. Tycker nästan man kunde ransonera en del i pappersfloden. När datorn kom talades det om det pappersfria samhället som skulle komma. Visst!!! Numera används mer papper än någonsin.
Det finns bland mycket annat en blankett för dem som vill gå ur kyrkan och den har många använt de senaste åren. Tror att det mest handlar om att slippa kyrkoskatten.
Men jag saknar alltså en blankett, som är oerhört viktig för mig.
Jag vill gå ur monarkin och hittar ingen blankett för det. Ni som vet att jag är republikan och knugmotståndare är förstår inte förvånade över mitt hiskeliga tjat. Men är man övertygad så är man. Jag vill inte fortsätta vistas i medeltiden.
Blankettmakare! Ni har ett nytt uppdrag. Sätt igång att jobba!

För Sverige i medeltiden!

Jag hade betydligt hellre vetat hur det kungliga apanaget används än att läsa den omtalade kungaboken. Möjligen kan boken i bästa fall fungera som en sorts isbrytare. Med det menar jag, att journalisterna en gång för alla måste sluta svassa runt sin kvarleva kungahuset. Det måste bli raka rör och frågor. Kanske boken har det goda med sig att det händer åtminstone något på den punkten.
En sak fick jag klart för mig, i samband med läsningen. Kungen har som valspråk "För Sverige i tiden". Det mottot lever han långt ifrån upp till. Ett modernt kungahus, pyttsan. Uråldrigt är vad det är. Valspråket borde vara "För Sverige i medeltiden". Vi är inte betjänta av att släpa på monarkireliken längre. Säger naturligtvis jag som är flammande republikan. Men jag har ändå en känsla av att det snart kommer en motreaktion bland allmänheten. Det behövs bara en skandal till. Det är min övertygelse.
Nåväl, vad tycker jag då om boken om den motvillige monarken. Innehåller den mycket skvaller? Nja, det mesta har sannolikt de flesta svenskar, liksom jag, inte kunnat undgå att höra tidigare. Hur monarken än skyddas av Tarras, Eldh och hovet, så sipprar sladdret ut om det finns något att sladdra om. Och det har han ju sett till att det har. Men det har bara betydelse för hans familj, inte för oss. Eller?
Tja, man kan kanske tycka att han borde ha sett till att hans undersåtar kan vara stolta över att han uppträder värdigt. Och inte som en rak efterträdare till knullkungarna på 1800-talet.
Däremot är kungens vistelser på svartklubbar riktigt allvarligt och måste utredas, eftersom det kan handla om en säkerhetsrisk för statschefen. Dessa går inte att vifta bort av honom och andra med att det hände för länge sedan. Det lär det dessutom inte ha varit. Är sju och tio år längesen? Och vad vet man om att det inte förekommer nu.
Om boken är trovärdig. Jadå, och den visar återigen på hur fega svenskar i gemen är, inte minst det gubbgäng som omger och skyddar monarken.
Då menar jag inte de kvinnor som varit "servitriser" och "kaffeflickor" och som inte vågar stå för sina namn. De lät sig köpas för pengar, men det var ett tag sen och i dag har de förhoppningsvis andra tankar i sina huvuden. Och inte det kompakta skydd som knugen har.
Om den här boken är ett ord rättan tid? Nja, det är väl att ta i. Och jag retar mig på att svenskan är så dålig och att språket innehåller så mycket korrekturfel. Det hade det funnits tid att rätta till.
Nu hoppas jag bara, som ett första steg i "den nya kungliga öppenheten" på en redovisning av de kungliga apanagen. Varför har företeelsen ett så fånigt namn, förresten? Det osar oantastlig överklass om det.

Alla verkar bry sig om kungens bravader

De offentliga bravaderna bara avlöser varandra i denna ankdamm som heter Sverige. Det senaste handlar förstås om boken om den motvillige kungen och hans pseudopresskonferens vid älgjakten.
Det blev en riktigt rolig och rätt intressant debatt på facebook. Och debatten förs i alla media. Alla verkar bry sig, trots att många säger att de inte gör det.
Tror inte jag skriver något här på bloggen om detta förrän jag läst boken. Den når mig sannolikt per post på måndag.
Innan dess håller vi helg med familjen och så läser jag ut den fantastiskt roliga boken "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann".

Såpan i Mariestad gav kohandeln ett ansikte

Aldrig har väl nyårsrevyn på Mariestads teater haft det lättare än i år. Skådisarna kan bara ta händelser ur verkliga livet i Mariestadspolitiken och placera dem på scenen. Och det går inte att överdriva, bara att driva med alltihop.
Den tvålopera som pågår i Mariestadspolitiken har inslag som slår det mesta. Kohandeln har fått ett ansikte.
Och vad som hänt bakom kulisserna kan man ganska lätt föreställa sig.
När valet var över och Sverigeakrobaterna tog två platser i fullmäktige satte det igång på allvar.
Per Rosengren, V, började med att säga att han inte accepterade Jens Söder Höij, S, som kommunstyrelsens ordförande. Skälen till detta redovisade han inte, bara ATT.
Rosengren var förstås förbannad och besviken för att han inte fått ännu fler röster. Han fick osedvanlígt många för att vara medlem i riksdagens numera minsta parti.
Men ändå räckte det inte för att han skulle få den hett åstundade kommunalrådsposten. Trots den massiva reklamen. Det hade för övrigt varit intressant att veta var de pengarna togs och hur mycket den kostade.
Nåväl, mandatfördelningen i kommunen blev 24 för de borgerliga om mapparna (Map eller mupparna som många säger) räknas dit och 23 för vänsterblocket.
I det läget går urmappen Björn Berggren ut och säger att han inte accepterar ett samarbete med Moderaternas och alltså de borgerligas kommunalrådskandidat Johan Abrahamsson. Varför han inte gör detta kan man eventuellt föreställa sig, men inte riktigt säkert. Ingen annan av mapparna säger något. De tiger som muren.
Mariestadsborna, åtminstone jag, börjar ana vad som rör sig i kulisserna. Uppgörelserna tar form bakom de dunkla ridåerna.
Och så, voilà, presenteras två styrande kommunalrådskandidater i lokalpressen.
Jens Söder Höij har tagits till nåder? och nu får även Map ett kommunalråd vid namn Christer Dalvik, som inte hörts säga ett vitten tidigare i den pågående såpan. Åtminstone ingenting som jag som intresserad väljare uppfattat.
Med på presentationsbilden i MT finns inte Per Rosengren med. V representeras i stället av en kvinna. Kanske det betyder något, eller också var han sjuk eller bortrest. Däremot nämns Rosengren som medlem i kommunstyrelsen.
Såpor på teve brukar ibland vara underhållande och roliga. Den såpa som pågår i Mariestad är på allvar och pågår med skattebetalarnas pengar som insats.
Och jag tycker definitivt inte att den är rolig. Jag bävar för vad som komma skall när dessa tomtar ska regera.
Kanske de klarar sig över jul, men sen lär det bli betydligt tuffare tag.
Någon smekmånad ska de inte räkna med.

Hette hunden Hjälp?

På måndagskvällen var flera polispatruller ute och sökte efter en kvinna i skogen i närheten av Lidköping.
Hon hade hörts skrika på hjälp upprepade gånger, rapporterade allmänheten. Även polis som ryckte ut hörde henne skrika.
På tisdagsmorgonen fortsatte en stor polisstyrka att söka efter den utsatta kvinnan och mysteriet tätnade.
Vid niotiden fick problemet sin lösning rapporterade TV4 Skaraborg. Kvinnan hade då hört av sig och berättat att hon hade varit ute och ropat på sin hund i området.
Min undran är då om hunden möjligen hette Hjälp. Eller kanske något liknande. Är så fallet så är mitt bestämda råd att kvinnan ska försöka få hunden att lystra till ett helt annat namn. Jag vet att detta verkligen inte är lätt.
Men om jycken verkligen heter Hjälp, så är inte detta första gången som det blir trassel. I all välmening alltså. Byt namn! Det fínns massor att välja på som inte låter som Hjälp.
Eller handlade skriken på hjälp om en helt annat historia? Jag är inte hundraprocentigt övertygad om att det här med hunden är hela sanningen.
Tycker lite synd om kvinnan. Hon kommer att få äta upp den här historien länge, kanske så länge hon lever.

Felix har ett namn som inte kan förväxlas med Hjälp. Här i vintersnö från i fjol.

Grattis på födelsedagen, Christian!

I vår familj är oktober den mest frekventa födelsedagsmånaden. Inte mindre än fem av totalt 14 fyller år i oktober, ett helt stim. Det börjar den 9, sen rullar det på med den 11, 16, 19 och till sist i morgon, den 31.
Då fyller Christian år. Han syns på bilden här upptill vid sitt bröllop den 4 september i år, tillsammans med sin fru Ulrika.
Hurra, hurra, hurra, hurra för dig. Du har fått en alldeles perfekt födelsedag, i mitt tycke. Då får du en hel timme extra till skänks för att dra dig lite extra och bli firad.
Det året du föddes var, såvitt jag minns, inte sommar- och vintertiden införd. Men jag kanske har fel.
Vi andra nio fyller inte lika tätt, utan lite mer utspritt under vår- och sommarhalvåret. Det börjar med en februarisnubbe, sen följer tre marskatter, två apriltöser och så två maj- och en junifyllare. Födelsedagar är mysiga, håll med om det.
Ha nu en riktig go´ och avkopplande dag. Och vi ses ju inom kort allihop, det blir kanon.

Undervisningsbassäng 2012? Ska vi tro på det?

Hej, ni läsare!
Bloggen lever vidare och jag har inte glömt bort er. Var bortrest i förra veckan och ägnade mig åt barn och barnbarn och då blir det inte nån tid över till något annat.
Och så till lite hälsosam vila mellan varven.
Nu är jag på språng till simskolan för både vuxna och massor av barn. Alla är så duktiga. Vi hålls förstås i Johannesbergsbassängen, hittills den enda undervisningsbassäng som finns inomhus i sjöstaden Mariestad.
Jag har aldrig förstått varför ingen ansvarig politiker har förstått att en sådan behövs i kommunen.
Efter alla år av väntan på en sådan blir det tydligen skarpt läge 2012. Då ska badhusets trånga 25-metare tydligen få en undervisnings- och en barnbassäng.
För min del tror jag inte på det förrän jag ser resultatet.

Huksittning och häng på hej då-festen

Vissa arbetskamrater sprider en naturlig värme och glädje omkring sig. En sån är
Mats Österman som nu har slutat på min gamla arbetsplats MT.
Häromdan vinkade vi lycka till vid en härlig hej då-fest på Golfrestaurangen.
Jag tar mig den stora och vanskliga friheten att lägga ut några av mina
dåliga bilder på det här viset. Tror inte att ni kompisar tar illa upp.
I så fall så får ni ta mig i örat, så tar jag bort bilderna.
Vid festen vankades allehanda trevligheter i tävlingsform, som kylig golfputtning i skenet av billyktor, fräckisberättande, ölhävning, huksittning med häng och snabbteckning. Dessutom utsågs en mästare i att minnas bilnummer. Festfixarna hade m a o gjort ett stiligt jobb. Vad som sedan hände efter festen i lilla stygga stan är jag fullständigt ovetande om.
En symbolisk blomma till festföremålet överlämnas härmed från Dengrothskan.

Vem behöver mest motion, Felix eller jag?

Hur mycket motion behöver en medelstor hund egentligen? Jag vet inte, men för säkerhets skull har welshen Felix och jag varit ute tre timmar per dag de senaste dagarna, en timme gånger tre per dag.
George (maken) är den som vanligen går ut med honom, även om jag rycker in ibland. Men när han fick ligga på sjukhus några dagar blev jag och Felix ensamma hemma. Och då fanns inget val för en latmask som jag. Nåja, det där var en liten överdrift.
Jag läste nånstans att människor (vi alltså) borde gå raska promenader minst en timme i veckan, så det här bör ha gjort nytta lite varstans.
Tycker att det där borde gå efter storleken, ju större man är, desto mer motion behöver man.
För några år sedan gick alla omkring med stegräknare fastsatt i midjan. Man skulle avverka minst 10.000 steg per dag för att hålla sig frisk, hette det. Är dessa räknare utslitna, undrar jag, för ingen talar om dem i dag.
Nu vill det till att jag stegar på även i fortsättningen, för i dag kommer George hem igen, saknad av oss båda. Och då tar han säkert över det mesta av hundgörat med promenaderna igen.
För motion är en typisk färskvara. Effekterna sitter inte i särskilt länge.

Kvinnofrukost med hög mysfaktor

Var på kvinnofrukost för andra gången på lördagsförmiddagen tillsammans med drygt
200 medsystrar. Mysigt och mättande, avkopplande och själsstimulerande. Det kändes så gott att få sätta sig till bords med en rågad frukosttallrik och bli uppassad med juice och kaffe av stiliga herrar i vita skjortor med rosett eller fluga under hakan.
Herrbuketten, som Ide-Maj Oldin fyndigt uttryckte det, underhöll dessutom med skönsång i starten, vilket var en nyhet. En skön öppning på helgen.
Vi fick veta, att höstens kvinnofrukost var den 18:e i raden. Arrangörer är kyrkorna i Mariestad.
Dukningen av borden var något alldeles extra, tyckte jag. Inte minst idén att pryda borden med höstglöd och mossa i "krukor" som bestod av vackra kaffekoppar. De såldes sedan till förmån för Världens barn-insamlingen och jag köpte med mig två hem.
En av dem är den Gustafsbergskopp som syns på bilden ovanför.
När vi inmundigat så mycket frukost vi orkade och mer, åtminstone för min del, var det dags att lyssna på Laila Dahl, samtalsterapeut och sångerska från Bromma.
Hon sjöng vackert och uttryckte många tänkvärda, tröstande och tankeväckande ord.
Och vi åhörare gick hem stärkta både till kropp och själ.

Jerry, trädgård och konst -- en höjdarhelg!

De här bilderna berättar om väninnans och min höjdarhelg i Stockholm. Den innehöll först och främst en konsert med Jerry Williams på Tyrol. Tillsammans med sin orkester och sina dansare gav han oss en kanonupplevelse. Vi tycker att han är bättre än någonsin. Och då har vi erfarenhet, eftersom vi upplevt samtliga hans konserter under de senaste 30 åren. Man får inte ta bilder på Tyrol, varför jag inte kan visa någon. Men jag köpte en härlig svart t-shirt som jag glassade med på tåget hem på söndagen.
De tre bilderna längst ner har jag tagit i Zetas trädgård, där det var höstmarknad under den gångna helgen. Avsmakning av frukt, god mat och härlig miljö överhuvud taget.
De övre bilderna är tagna i och omkring Waldemarsudde, där vi såg en fin utställning av skärgårdskonstnären Roland Svensson som föddes 1910 och dog 2003. Jag minns honom från min barndom, då han illustrerade egna reportage i tidningen Vi.
Waldemarsudde gillar vi också för den goda maten. Nu blev det kyckling med rödvinssås med mycket kapris i och Johns supergoda mörka bröd. Kalas med ett glas vitt vin. Omgivningarna är så vackra och man kan åka till Waldemarsudde med spårvagn från Sergels torg.
På fredagen åkte vi ut till Gudrun Sjödéns nya outlet i Årstaberg. Det var inte lätt att hitta, eftersom skyltningen var obefintlig. Men väl där trivdes vi som fiskar i vattnet.

Huset som töms både uppifrån och nerifrån!

Skrev här i bloggen om Regionens hus i Mariestad den 8 september, strax före valet. Huset som töms uppifrån och ner på arbetstillfällen - och konst. Utan att politikerna gör ett vitten.
Urban Ahlin svarade och motsatte sig vissa delar i mitt inlägg som gällde honom själv och hans partis agerande. I övrigt har jag fått kommentarer via facebook från Ulla-Britt Hagström, Per Rosengren och Bengt Sjöberg. Och en snäll artikel i Mariestads-Tidningen som inte ifrågasatte någonting.
Inte så illa ändå, men jag hävdar fortfarande bestämt att ingen av makthavarna orkar bry sig på allvar. Och nu efter valet sjunker intresset ännu mer. Det är alarmerande.
Som Rödakorsare och allmänt intresserad av Mariestads framtid och rosenrasande över ointresset har jag gjort nya besök på Regionens hus, senast i dag.
Och fick veta mycket som gör en sån som jag oerhört frustrerad. Flera verksamheter har försvunnit, vissa är på gång och för vissa finns frågetecken och misstankar. Hur går det exempelvis för sjukreseenheten?
Huset töms uppifrån och ner och nerifrån och upp. Femte våningen är numera helt tom.
Tryckeriet på första våningen, som har massor att göra, ska flyttas till Vänersborg för att Serviceförvaltningen ska spara inom sitt område. Kostnaderna hamnar i en annan förvaltning, men vad rör det servicechefen som fått sparbeting. Dessutom har han sannolikt ingen aning om hur allt ska fungera efter flytten.
Det finns ett fantastiskt arkiv i källaren, som rymmer allt från landstinget Skaraborgs historia. Personalen som sitter på en annan våning måste sluta och flytta till Vänersborg. Nästa anhalt är givetvis Göteborg. UTAN ATT NÅGON BRYR SIG.
I regionen framställs mängder av fina skrifter och broschyrer, på svenska och mängder av andra språk, till och med kinesiska, som läggs på hög. Var? Jo, i Regionens hus i Mariestad.
Högarna växer, liksom naturligtvis kostnaderna, medan de fina skrifterna samlar damm, eftersom de inte efterfrågas.
POLITIKER OCH CHEFER SKITER I ATT TA REDA PÅ HUR DET STÅR TILL. Är de bara intresserade av karriären? Eller är det för jobbigt att bry sig?
I Regionens hus finns sannolikt de bästa sammanträdeslokaler som regionen förfogar över.
Varken regionen eller kommunen utnyttjar dem som de borde. Det finns nåt som heter SAMARBETE. Det har de glömt.
Jag begriper absolut ingenting. Det är mina och era skattepengar makthavarna bollar med.
NU FÅR DET BASKE MIG HÄNDA NÅGOT! Jag tänker INTE ge mig.

PS. Lite skvaller som säger en hel del. När Ostindiefararen Götheborg skulle ut på sin jungfrutur som bland annat gick till Kina satsades det bland annat på en fin trycksak om Västra Götalandsregionen. På kinesiska. Bra idé!
Men vad hände. Trycksakerna glömdes bort och ligger kvar och samlar damm. Var tror ni de ligger? Gissa en gång.

Barcelona -- en hymn från romartiden

När jag tänker på namnet Barcelona infinner sig som av en händelse Freddie Mercurys och Montserrat Caballés fantastiska röster i mitt huvud.
De sjunger hymnen som skapades för olympiaden där år 1992. De sjunger och sjunger och publiken är i extas. Köpte skivan dírekt när jag hade hört dem och blev avundsjuk på alla dem som hade möjlighet att åka till OS i Spaniens till storleken andra stad.
Då lovade jag mig att någon gång i livet besöka Barcelona. Ännu har det konstigt nog inte blivit av, trots att det inte är särskilt långt dit.
Jag har sett mycket av den spanska solkusten, besökt Gibraltar och spanat över till Afrika. Men alltså ännu icke nått fram till Barcelona.
Alla som har besökt stan får något religiöst i blicken när de berättar. Min son och sonhustru är två av flera Barcelonabitna jag känner till. De kan tala i timmar om konstnären Antonio Gaudi.
Jag däremot har hittills nöjt mig med att lystet skaffa information om stan. Just nu i september ligger minimitemperaturen på 19 grader Celsius och som varmast ligger tempen på 25. Kallast är det mellan december och februari, men frosten verkar oftast hålla sig undan.
Konstigt nog verkar inte barcelonaborna vara vidare slängda på engelska. I Kataloniens huvudstad är katalanska officiellt språk och de flesta talar antagligen spanska också. Så det blir att gräva upp mina numera rätt mossiga spanskakunskaper. En intressant detalj är att Kataloniens nationaldag firas den 11 september.
Staden är gammal, från romartiden, och ligger vid havet. Så vad väntar jag på?

Hur ska det gå i Mariestad -- regionen -- och landet?

Kaos har utbrutit i politiken sen Sverigedemokraterna, populärt kallade Sverigeakrobaterna, med hjälp av aningslösa väljare sprängt sig in i de flesta gula, vita och blåa församlingar. Med detta menar jag förstås riksdagen, kommunerna och landstingen.
Många väljare har svårt att hålla reda på de olika valen, valsedlarna och färgerna på valsedlarna. De kan undra mycket när de står inför valförrättarna. Från varför Mona Sahlin inte finns med på riksdagsvalsedlarna i Skaraborg till varför de inte kan gå in och stoppa röstsedlarna direkt i "urnan" utan måste ha kuvert.
Märkte det när jag stod och skramlade Rödakorsbössan i tio timmar i min valkrets.
Pengarna används för översvämningsoffren i Pakistan. Tack alla generösa givare, ni är fantastiska.
Men, de väljare som har svårt att hålla reda på de tre olika valen de ska göra kan sannolikt inte heller hålla reda på vilken politik de röstar på.
Det är skrämmande att Sverigeakrobaterna tar 20 mandat i riksdagen (av 349), sju mandat i regionfullmäktige i Västra Götaland (av 149) och två mandat i Mariestads kommunfullmäktige (av 49).
Partiet väntas inte ta ansvar för det kaos de orsakar. Trots vad de skriver på sina affischer.
Kanske de demokratiska partierna skulle kunna tackla detta och starta ett pragmatiskt samarbete över blockgränserna. Tror att det skulle kunna fungera, åtminstone i kommunen.
Bilderna är tagna den 20 september, dagen efter den ödesdigra valet.

Skippa valaffischerna och satsa pengarna där de behövs!

Nu sköljer valpropagandan och slagorden över oss. I brevlådan landar valsedlar och annat som går direkt till pappersinsamlingen.
Ja, först sneglar vi lite på de namn som står på sedlarna. Men därefter åker skiten iväg.
Valarbetarna åker runt med bil, eller cyklar i bästa fall, för att sprida ut partimaterialet och spara in på portot.
Och så de där evinnerliga affischerna som ingen bryr sig om. Tänk jag tror att det parti som bestämde sig för att skona miljön och spara in på affischerna skulle vinna väljarnas sympati.
Det framsynta partiet kunde räkna ut vad det kostar att framställa affischerna och så satsa motsvarande summa någonstans där de kronorna verkligen behövs. Var så god, mitt tips är gratis.
Det parti som vågar gå mot strömmen och agera på det sättet finns inte än. Kanske till nästa val? Nu är jag obotligt optmimistisk, men jag tappar aldrig hoppet om att underverk ska inträffa.

Du har något att lära oss allihop, Kent!

Min kära kusin Kent har dött. Han var kär för så många och Nynäshamns kyrka var proppfull av alla oss som ville vinka farväl till honom på fredagen. Tror att han hade gillat ordet vinka i sammanhanget. Bättre än att höra om tårarna.
Det känns särskilt konstigt att skriva ordet "var" om Kent, för han var, nu skrev jag det igen, en sådan människa som "är". Otroligt inkännande, otroligt generös till sin natur.
Han var sju år yngre än jag, men livet tar inga sådana hänsyn. Det rycker ofta bort människor som är mitt uppe i sina mest aktiva gärningar.
Vi kusiner drabbades inte hårdast. De allra närmaste kämpar hårt med sin sorg. Och hans unga och enda dotter har mist världens bästa pappa. Alldeles för tidigt.
Alla ord känns plötsligt så platta och torftiga i ett sånt här ögonblick. Men jag kände att jag måste skriva av mig åtminstone ett litet uns av mina känslor.
Och jag kan trösta mig med att Kent hade fått veta att han var betydelsefull för många. Han visste att han var älskad.
Annars är det tyvärr så, att vi människor knappast säger särskilt många uppskattande ord om varandra förrän vi är avlidna. Det handlar om det här med att man inte saknar kon förrän båset är tomt, ni vet.
Jag vet att Kent läste min blogg. Därför är det sorgligt att han inte kan läsa den här lilla texten från mig till honom.
Under den allra sista tiden hade vi mejlkontakt och jag har läst mejlen massor av gånger och ska skriva ut och spara dem. Fattar inte hur han orkade vara så positiv.
Du har mycket att lära oss allihop, Kent!

Mariestad töms -- på arbetstillfällen och konst!

I Mariestad försvinner snart både läns- och tingsrätten, trots gamla politiska "löften", främst från s. Detta uppmärksammas lite grand, men de politiker som gav löftena behöver inte stå till svars.
Ännu värre är det med landstinget, numera regionen.
I all tysthet töms Regionens hus i Mariestad och arbetstillfällena försvinner, främst till Göteborg. Precis som kritikerna sa. Först går jobben till Skövde och Vänersborg och i ett senare skede säger det slurp och de är i Göteborg.
Telefonväxeln försvann först till Skövde och nu till Vänersborg och i ett lite senare skede till Göteborg. Frågan är hur länge det dröjer.
Den fina konsten som det vackra regionhuset i Mariestad innehöll (tempus väljs med avsikt) plockas bort och ingen tycks veta vart. De anställda rasar, men ingen lyssnar, allra minst de politiker som lovat värna om arbetstillfällen i "hela regionen".
Politikerna vill för övrigt helst sammanträda i Göteborg och klagar högljutt om någon försöker förlägga möten till Mariestad som har de bästa sammanträdeslokalerna i hela Västra Götaland.
Telefonväxeln ja. Den fungerar inte som den ska och patienterna kommer inte fram.
De drabbas, precis som belackarna, däribland jag, har sagt ända från början.
Regionens hus i Mariestad, som numera ägs av ett fastighetsbolag, töms på personal uppifrån och ned. Och det går fort och ingen gör något.
Jag tänker rösta på de politiker som visar ett uns av engagemang. De är inte många, utan kan räknas på ena handens fingrar.

Kreta och Grekland i mitt hjärta

Grekland, eller närmare bestämt Kreta, finns ständigt i mitt hjärta sedan det första besöket för vid pass femton år sedan.
Tzatzikin, den småbladiga basilikan, lammgrytorna, de givmilda invånarna, stränderna, naturen, den fantastiska historien med palatsen i Knossos och Malia, de ofta nästan oframkomliga och trafikfarliga vägarna, där folk kör som biltjuvar, har lämnat outplånliga intryck.
Därför återvänder jag till landet så ofta som det överhuvud taget är möjligt. Hittills har det blivit sex besök på Kreta, där jag och maken besökt och beundrat i stort sett hela ön, från öster till väster, per hyrbil. Vi har tagit oss fram på i stort sett alla vägar som är farbara.
Vägen till Kretas Maldiverna, som den fantastiska stranden med lagunen Elafonissos ofta kallas, var för mig en fasa den första gången vi åkte dit. Men väl där glömmer man höjderna och farorna längs bergskanterna och bara njuter. Åk dit så tidigt som möjligt och stanna till dess solen börjar gå ner är mitt tips. Numera finns det dessutom små hotell att ta in på för att utnyttja tiden vid stranden väl.
Berget Ida som Jussi Björling sjöng om är Kretas högsta berg. Det är härligt att ta bergsturer med hyrbilen och köpa lokalt vin, olivolja och honung.
Agios Nikolaos och Ierapetra på östsidan är mina två andra favoriter. Ierapetra håller som Europas sydligaste stad oftast en något högre temperatur i luften och vattnet. Och då finns här, åtminstone under lågsäsong, stränder där man kan bada totalt allena.
Agios Nikolaos har en bråddjup sjö, Voulismeni, som ett fängslande inslag i stadsbilden. Runt sjön ligger restauranger. Och det går att åka båt till den lilla ön Spinalonga, där leprasjuka tidigare isolerats. Såvitt jag kommer ihåg har den också varit fängelseö.
Kretas stränder är fantastiska, helt enkelt. En av mina favoriter är Vaï, längst österut, där det växer planterade palmer. Jättestranden Fallasserna längst ut på den västra udden, utanför Kissamos, och Agia Marina-stranden är två andra. Och den mysiga lilla stranden vid pyttestaden Almirida får bli en tredje. Därutöver finns en uppsjö av andra att välja mellan.
Atén då? Ja, huvudstaden kommer jag absolut att besöka. Inom en mycket snar framtid, hoppas jag. Den får man helt enkelt inte hoppa över!

Vi hurrar för Ullis och Tobbe!

Ulrika och Christian gifte sig den 4 september i Göteborg och höll ett härligt, stämningsfullt bröllop med släkt och vänner vid Kvibergs kantin i Göteborg.
Här ses de unga tu skåla i champagne efter vigselakten.
Hurra, hurra, hurra, hurra! utropar vi alla inblandade ännu en gång.
Många goa händelser ur parets historia sjöngs och talades fram under kvällen, natten och dagen därefter och det håller vi inblandade kvar i gott minne och berättar gärna mer för er som frågar.
En fortfarande lite trött men lycklig morsa och svärmorsa konstaterar så här på måndagsmiddagen, att alla de fyra kära barnen nu är som man säger "i hamn". Det känns allt lite grand i tårkanalerna.

Mariestad snart ensam utan undervisningsbassäng!

Nu har badhuset i Mariestad äntligen öppnat för hösten. In i det sista blev det dröjsmål, eftersom golvet i herravdelningen skulle fixas till. Det kunde inte göras tidigare under sommaren, tydligen.
Men vi i badgänget hängde på låset tisdagen den 31. Och det blev ett skönt och glatt återseende.
Nu väntar vi bara på den dag vår stad ska få en undervisningsbassäng inomhus. Så att simkunnigheten bland barn och vuxna kan förbättras i vår kära sjöstad. Alla kommuner runt omkring har sedan länge sett till att invånarna har den möjligheten.
Enligt Per Rosengren (v) finns det pengar avsatta i budgeten. Vi får väl se om de pengarna verkligen är öronmärkta eller om de, när det kommer till kritan, behövs för att stoppa i ett annat svart hål?

Mina underbara första vindruvor!

Så här såg de ut min allra första blåa, söta vindruvor i växthuset. Det blev många klasar och den på bilden var den sista. Druvorna gick åt snabbt, även om de var fulla med kärnor. Det roliga var att det stod på beskrivningen, att det skulle bli gröna druvor. Så det blev en överraskning.
Jag har fått både växthus och vinstockar av barnen och deras familjer och är stolt över att åtminstone den ena stocken klarade den hårda vintern i en stor kruka med isolerande material. Nu ska den sättas i jorden och jag ska köpa en stock till i stället för den som gick åt. Tycker att stock låter lite pretentiöst och säger ofta vinplanta i stället. Vinstockar är de som ger goda viner i Frankrike, Grekland och andra länder.
Tomaterna står i en annan del av växthuset. Jag prövade en mörkröd variant som är riktigt smarrig.
Änglatrumpeten ska också få ett hörn i växthuset. Den fick utstå hårda duster vid stugan när regnet smattrade hårt i några dagar.

Tjuren fick ben- och snoppvärmare!

Grafitti kan vara riktigt stiligt, särskilt om det handlar om virkning och stickning.
Se här så fin oxen, eller rättare sagt tjuren, utanför Vadsbo museum i Mariestad har blivit.
Han har fått både sjalar, ben-, svans- och snoppvärmare och som pricken över i:et en liten kokett mössa i virkat.
Härligt, eller hur? Nu får vi verkligen hoppas att den får vara i fred för förstöraridioterna.
Jag föredrar handarbetsgrafitti framför målad. Även om den som finns just nu på silorna i hamnen är skickligt utförd på de flesta ställen.
Om grafitti handlar om klotter, konst eller skadegörelse kan diskuteras i all oändlighet. Men jag tycker det är käckt av min tidigare arbetsgivare att stötta projektet. Det får tidningen med säkerhet goodwill för framöver. Och snart rivs silorna, eller? Förmodligen är det sista ordet sagt i den frågan efter att ha stötts och blötts i decennier.
Tjurens alla attiraljer syns i vanlig ordning betydligt bättre om ni bloggläsare klickar ett par gånger så att bilden täcker hela skärmen. Tack!!!

Elaine har blivit halvsvensk!

Nu är det 16 år sen Elaine kom hem till oss i metropolen Mariestad som utbytesstudent från skotska Glasgow och stannade ett år.
Hon trivdes bra och fick många vänner. När det var dags att åka hem, ville hon inte. Men gjorde det ändå, och flyttade ganska snart från Rutherglen utanför Glasgow till Guildford utanför London, och GSA, Guildford School of Acting.
Efter utbildningen till skådis stannade hon kvar och ansvarar nu för antagningen av elever till skolan.
Och Sverige glömmer hon inte. Man kan nog säga att hon blivit halvsvensk, eftersom språket sitter som en smäck fortfarande efter så många år.
I torsdags kom hon tillbaka och bodde först över hos Tina och Martin i Uppsala och därefter här hos oss i några nätter. I dag drog hon vidare till nygifta kompisen Elin, vars bröllop hon varit med på. Elaine försöker träffa så många hon hinner med. Förståeligt, eftersom det var tre år sen det senaste besöket.
Om det blir svarsvisit i Gúildford? Yes, box!!
På bilden ses hon med bästisen Felix, ursprungligen från Wales. Och har lovat hälsa hem till katterna Barney och Mia och killen Andy, när hon åker hem igen på söndag.

Världens vackraste skärgård?

Den som åker till Finland eller Åland passerar genom en av världens vackraste skärgårdar. Det är bara att titta och njuta på en utsikt som pågår runt fyra timmar.
Jag kunde inte låta bli att visa ett par av de bilder jag tog vid den senaste sjöresan som som bekant gick till Helsingfors.
Helsingfors skärgård då? Nej, den är inte alls lika vacker. Den enda som i mina ögon kan mäta sig med Stockholms skärgård är Göteborgs. Men då har jag ju långtifrån sett allt.
Obs Glöm inte att klicka på bilderna, så att de täcker hela skärmen.

In Helsinki for the first time

Jag och kompisen Marianne är i Helsingfors. Vi gick in i stadshuset efter vår sightseeingtur och här fanns det både gratis datorer och toaletter. Nu ska vi göra Helsingfors. Jag är i Finland för första gången och det känns riktigt härligt.
Vi har varit vid Sibeliusmonumentet och i den otroliga insprängda bergskyrkan mitt i stan och sett hela den offentliga huvudstaden, guidade av en trevlig finsk kvinnlig guide som behärskade både svenska och engelska.
Jag återkommer med bilder. Tyvärr regnar det.
Man hinner inte sååå väldigt mycket på några timmar till fots. Men vi har besett den stiliga saluhallen och ätit god soppa med finskt grovt bröd därtill, jag bouillabaisse och Marianne grönsakssoppa. Vi träffade en rar australiensiska som skulle bese såväl Finland, Sverige som Spanien och Portugal i månader framåt. Och vi blev avundsjuka. Sen blev det en titt på modet i Stockmanns kända varuhus och promenad i stadsparken. Några inköp blev det inte, men det var bra nära.
Många hälsningar till er alla från oss båda.

Kungahuset får bryta mot lagen utan påföljd!

Kungahuset står över lagen och kan inte åtalas för överträdelser. Kungen har exempelvis kört för fort och sluppit straff. Han fick bara köra vidare med körkortet oprickat och några böter var det inte tal om. Han borde åtminstone ha krävts på ett rejäl hacka till välgörande ändamål. Råd har han ju.
Och Victoria och Daniel har polisanmälts av åtta personer för misstänkt mutbrott efter att ha bjudits på lyxigt flyg, båt och dito uppehälle under bröllopsresan av en rik knös till affärsman. Men de slipper stå till svars, eftersom saken inte utreds överhuvud taget. Den åklagare som konstaterade detta, efterlyste samtidigt en lagändring. Varför inte ta hela steget i stället för bara ett halvt och avskaffa monarkin.
För kungliga kan inte mutas, hur sjukt det än låter.
Det visar bara ännu en gång hur odemokratisk, förlegad, föråldrad och absurd monarkin är som statsskick.
Varför tar inget parti upp tråden och föreslår monarkins avskaffande? Tror det skulle sitta perfekt nu i valtider. Men de vågar sannolikt inte, utan tror att svenska folket skulle rasa över ett sånt förslag. Vilka utomordentligt fega politiker vi har! Sen inser givetvis jag också, att en sådan förändring måste få ta tid. Men en kraftig markering från politiskt håll skulle sitta bra. Det finns ju bevisligen partier som skrivit in i sitt partiprogram, att de ska arbeta för att införa republik.
I fåfäng väntan på politisk reaktion tar jag mig friheten att citera en representant i styrelsen för Republikanska föreningen, David Hesslefors. Han har uttalat sig i frågan i tidningen Dagens Juridik.
- Jag tycker att beslutet som kom idag visar på det absurda i vårt statsskick. De kungliga är fostrade till att hela tiden vara representanter för Sverige och bör då inte särskilt gynna något enskilt företag eller någon enskild person. Om man drar det resonemanget lite längre ska de alltså inte kunna umgås med vem som helst, och så kan vi ju inte ha det i ett modernt och fritt land, säger David Hesslefors, ledamot av styrelsen i Republikanska föreningen.
Det är så bra sagt, att jag inte kunde ha kommit på det bättre själv.

Bellevue passerar Norrkvarn i Göta kanal

Vilken tur vi hade häromdagen vid utflykten med asylsökande och rödakorsare. Färden gick till Sjötorp, där vi tittade på slussningen och därefter till Norrkvarn och minikanalen.
Just som vi hade avnjutit en god måltid passerade Bellevue och på land fick vi se en stark oxe i aktion, en av den trogne dragaren Rosenbrokens efterföljare. Ja, se det var en utflykt som heter duga det.

Hängbuksvin och Andersen på Gunillaberg

Bland det första man möts av på Tage Andersens Gunillaberg är ett stort gäng svarta hängbuksvin som rultar omkring och buffar vänskapligt på varandra. Medföljande barn fattar genast tycke för anläggningen.
Och eftersom det finns både getter, kor och får att studera på nära håll och mata med gräs kan de vuxna lugnt betrakta och spatsera omkring i den rofyllda miljö som Andersen på kort tid hunnit sätta sin alldeles speciella prägel på.
Gunillaberg är ett gammalt jaktslott från drottning Kristinas tid. Jag hade ingen aning om dess existens, förrän jag upptäckte på nätet att Tage Andersen, den danske blomsterkonstnären, slagit sig ner där. Han förvärvade fastigheten 2008 och har sedan startat en omfattande verksamhet.
Det handlar både om konstutställningar och konsertverksamhet sommartid. För mig, som såg den fina Tage Andersen-utställningen i Uppsala Botaniska trädgård för några år sen, blev det både igenkänning och överraskning.
Här finns mycket att förundras och även förargas över. Priserna på konsten är verkligen inte att leka med.
Både barn och vuxna tyckte nog att bassängen, där Tage-stolarna stod och flöt likt fåglar, var det häftigaste. Är ni sugna att åka hit, kostar entrén en hundralapp per vuxen. Kaffe och te, utan tilltugg, ingår. Tilltugget är dyrt, men det kan man anskaffa på annat håll.
Gunillaberg ligger i Bottnaryd mellan Jönköping och Ulricehamn.

Äntligen Sven-Ingvars!!!

Jag har alltid gillat Sven-Ingvars. Ända sedan de slog igenom. Tydligen har de hållit på i 54 år. Det sa Sven-Erik Magnusson på Karlsholme på fredagskvällen.
Och jag tror honom.
Alltnog, jag har alltid tyckt att Sven-Ingvars har varit det enda dansband som räknas. Anledningen är främst Sven-Eriks röst. Jag avskyr smöriga dansbandssångare och han är så långt ifrån det man kan komma.
Hans röst är unik och han har behållit den genom alla år. Bandets framträdande på Karlsholme var inget annat än kanon. Jag var där med kompisen som fyllde 65 bast och vi dansade och sjöng med de övriga 500, eller vad det kunde vara, precis hela tiden. Eftermiddagens ösregn hade möjligen skrämt bort Mariestadsborna, men under framträdandet från tio till långt efter halv tolv på kvällen kunde inte vädret ha varit bättre. En härlig sommarkväll.
Sven-Erik, sonen Oscar och de övriga i bandet körde igenom hela repertoaren och öste på riktigt, riktigt länge. Och så blev det rejält med extranummer.
Och det bästa. Jo, jag hörde och såg kultbandet LIVE för allra första gången.
Och det var värt varenda en av de 285 kronorna i entré.
Var var övriga Mariestadsbor? Ni borde skämmas ögonen ur er. Och jag borde skämmas en del jag med, eftersom jag glömde kameran hemma.
Efteråt rundade vi av med en öl på Café Holmen tillsammans med en hel del andra glada gäster i alla åldrar.

Roliga och förutsägbara biobröder

Bröderna Karlsson är välspelad, rätt rolig och förutsägbar komedi som var värd de 70 kronor vi betalade för biljetten när vi såg filmen i Skövde på torsdagen.
Björn Bengtsson i huvudrollen(-erna) är en för mig ny bekantskap. Har sett honom någon annanstans, men minns inte var. Här spelar han advokat och kvinnogalen lantis så det står härliga till.
Tuva Novotny i den kvinnliga huvudrollen gör väl inte bort sig, även om jag skulle önska mer krut och känsla i framställningen.
Då har Jessica Zandén som chefens karlgalna fru desto mer kött i repliken och bett i kroppen.
På något sätt kände jag när filmen var slut, att det är skönt att koppla av med en sån här film mellan varven. Även om handlingen kunde vara LITE mindre förutsägbar. En något så när observant biobesökare vet precis vad som kommer att hända i nästa sekvens.
Som vanligt när vårt biogäng är i farten rundade vi av med krogen Rhodos där vi inmundigade gott grekiskt käk (lammkotletter för mig) och dito vin precis som väntat.
Och trevligt bemötande.

Brukare och vårdtagare borde utrotas!

Brukare och vårdtagare. Vilka hemska, nedvärderande ord. Finns det inga andra trevliga svenska ord att ersätta dem med?
Brukare används oftast om en person som har en personlig assistent. Men det kan ha fyra betydelser, enligt Wikipedia.

Brukare är:

"ett äldre ord för arrendator.
en person som använder en drog utan att falla in i ett missbruk.
en klient inom omsorg, oftast personer som har personlig assistans.
en användare av en maskin, utrustning eller annan nyttighet."

En brukare som har en personlig assistent är också arbetsgivare åt assistenten. Varför då inte kalla brukaren för exempelvis boss eller förman? Eller helt enkelt chef.

Vårdtagare är såna som du och jag när vi ligger på sjukhus eller besöker läkare. Eller kanske det används mest om äldre som bor på äldreboende eller får hjälp hemma.
Det låter så fruktansvärt passivt så jag blir galen när jag tänker på det. Det är någon som tar emot den vård som står till buds och finner sig i det. Ett viljelöst paket.
Patient har samma betydelse på engelska och svenska, "sjukling" eller person som söker vård, men betyder också tålamod på engelska. På latin betyder det att lida.
Jag tycker bättre om det ordet än om vårdtagare. I dag anser nog de flesta att man är patient när man ligger på sjukhus. Men det kan ju användas i en vidare betydelse. I stället för vårdtagare till exempel.
En patient kan dessutom vara både kritisk och ifrågasättande. Som exempelvis jag.
Eller vad tycker ni läsare? Har ni några förslag?

Clematis och guldfiskar till fikat!

Härliga budapestbakelser och gott kaffe. Clematis, stockrosor, buxbom, liten fontän och damm med guldfiskar att titta på till fikat utomhus. Och mysig atmosfär inomhus. Det är Café Garvaregården B&B i Askersund det. Vovven fick naturligtvis vattenskål, måste tilläggas.
Nästa gång vi kommer till Askersund ska vi stifta närmare bekantskap med Café Tutingen, anno 1784.

Mutor sopas under mattan?

Återigen har jag fått vatten på min kvarn vad gäller aversionen mot kungahuset.
Senast gäller det förstås de misstänkta mutorna till kronprinsessan och den nyblivne snirpen på deras bröllopsresa. Här ska en miljardär ha stått för mycket av lyxfiolerna.
Och hovet säger som vanligt ingenting och anser förmodligen att det handlar om en privatresa. Icke sa Nicke. Det är det inte.
Även de politiska partierna håller käften. Det har jag ingen förståelse för. Jag skulle sympatisera med det första parti som tar avstånd från denna soppa som sker i i skydd av monarkin som tydligen tillåts stå över all form av kritik.
Heder åt Thorsten Cars som har talat ur skägget.

Äckelpäcklet borde ha längre straff!

Domen mot det osannolika äckelpäcklet, den tidigare polischefen Göran Lindberg, kom ju i veckan. Bara sex och ett halvt år i fängelse. Jag hoppas att domen blir överklagad så att han får en längre påföljd. Det är han värd.
Inte minst för offrens skull. Mannen med det vidriga dubbellivet lär ha/ha haft? sambo och barn. Dem är det ju oerhört synd om.
Jag förstår fortfarande inte varför han fick hålla på så länge. Han måste ha haft folk som har hållit honom bakom ryggen och vägrat inse vad som pågick.
Han liksom alla pedofiler borde strimlas med osthyvel. Uttrycket knyckte jag från en kvinna som framträdde på teve och som jobbade med att stötta barn som blivit utsatta.
Jag skrev om äckelpäcklet den 30 januari och 25 februari.

Konkurs efter "and there was light"?

Jahapp, nu förstår jag varför företaget som fixat utställningen "And there was light" körde med så dyra entrébiljetter. De hade inte betalat varken hyra i Eriksbergshallen eller löner till personalen. Jag skrev om utställningen på bloggen den 22 juli.
När vi var där intet ont anande var det dessutom inte klart vart utställningen skulle ta vägen härnäst, när den lämnat Göteborg den 15 augusti.
Om ingen vill ta över den, blir det konkurs och kamp om de pengar som eventuellt kan finnas kvar i boet.
Ibland vet man inte mycket. Företaget heter förresten Excellent exhibitions AB.

Livat och glatt i Hajstorp

Kaptenen på Bellevue klämde i med två dragspelslåtar medan båten låg i slussen Hajstorp övre på lördagseftermiddagen. Jag sjöng med, men ingen annan. Det var ju inte allsång på Skansen. Kraftiga applåder blev det dock.
Båten kom från Sjötorp och Vänern och var full med folk. Många uppehöll sig runt Göta kanal denna varma augustilördag.
Tidigare under dagen hade det varit lugnt och stilla i kanalen. På eftermiddagen uppstod plötsligt en rejäl rush av båtar. Slussvakten i Hajstorp fick be besättningen på en tysk passagerarbåt som kom från Vikenhållet, lika stor som Bellevue, att avvakta och lägga till en god stund.
Där kom svenska, tyska, engelska och även en rysk båt. Vi hade laddat upp i förväg på kaféet med goda köttbullsmackor, kokosbollar och kaffe. Båttrycket gjorde att vi dröjde kvar ett par extra timmar. Vi satt ju på första parkett för att följa båtlivet in i minsta detalj.
Kommentarerna från åskådarna flödade som vanligt. Båtarna fick ligga tätt i slussen, men inga smällar eller törnar noterades den här gången, även om stressen var märkbar bland besättningarna på en del håll.
Men slussvakten var cool och proffsig och klarade situationen galant.