Ingers måndag -- KONSTEN ATT KORRIGERA "EJENKLIGEN"

Jag har inte särskilt många så kallade idoler. Men en av de personer som jag gillar högt och rent är Jonas Hallberg. De flesta av er känner nog till den där torre, härligt galne humoristen som ofta deltar i radioprogrammet Spanarna. Jonas Hallberg tjänstgör också som Språktidningens bättrevetare och skriver krönikor där. En av de senaste handlade om hurusom man korrigerar dem som säger och skriver fel, utan att man gör sig till ovän med dem för resten av livet. Poliser är inte alltid populära och språkpoliser är det sannolikt ännu mindre. Jonas Hallberg har, precis som jag själv, hakat upp sig på folk som säger “ejenkligen”, med k i mitten i stället för t. Hur gör man då, om ens bästa vän säger ejenkligen? För mig är det inga problem. Jag säger bara rakt och koncist: “Det heter egentligen!" Och så är det förhoppningsvis bra med det. Fortsätter han eller hon ändå, kanske jag sätter upp fingret, när det händer, för att vara extra tydlig. För det är för personens eget bästa man rättar och inget annat. Och så kanske för att slippa höra den felaktiga formen och få adrenalinpåslag. Jonas Hallberg föreslår att man tar en rejäl promenad med den vän, eller kanske till och med ovän, som säger ejenkligen i stället för att ta fram pekpinnen och slå till. Han menar, att språkkorrigering kan fördjupa kontakten, och att vänskap kan stärkas på det sättet. Jag håller med honom om, att man gärna kan säga som det är direkt till den det berör. Det är ju åtminstone bättre än att, på svenskt vis, klaga på ejenkligen-personen för andra. Som om det någonsin skulle hjälpa. Jag retar mig mer på hur folk skriver än hur de talar, talspråket ska ändå ha en del friheter, eller hur? Häromdagen mejlade jag i ett något animerat ärende till en kommunal tjänsteman, som inte var något språkgeni. Han trodde att förrän ska skrivas för än, exempelvis. Och körde med särskrivning så det rök om det. Då får man definitivt ingen respekt från mig, eftersom särskrivning är en av mina absoluta käpphästar. Kommunala avdelningar är ju ständigt på kurser och går inte att nå, när man ringer. Jag undrar vad det är för kurser. Det är definitivt inga kurser som förbättrar svenskkunskaperna, det är jag bombsäker på. Jag är så irriterad på särskrivning, att jag bestämt mig för att inte besöka restauranger med menyer som erbjuder “Lamm filé med potatis gratäng” eller “Ragg munk med lingon sylt”. Eller andra ännu värre exempel. Och när mitt norra öga skådade neonskylten hos Feskar Bröderna i Nordstan i Göteborg i lördags, fick jag nog och vände på klacken. Jag tappade helt lusten att köpa alla de härliga skaldjur jag hade tänkt.

Ingers måndag - DEN SCHÖTA PORSLINSFIGUREN

Knugen och Silvia blev ju morföräldrar härförleden. Och självfallet, som knugen ofta brukar säga, har hans lagvigda gjort intervjuer i tyska skvallerblaskor. I en av dem ska hon, enligt löpsedeln, ha sagt att lilla Estelle är väldigt “schöt” och att hon är som en liten porslinsfigur. Jag tycker det är synnerligen allvarligt att Silvia tycker detta, eftersom det tyder på, att det är nåt vajsing med mormorskänslorna och känslolivet. Om man tar upp sina barnbarn i famnen, så är de mjuka och underbara att gosa med och att sniffa och pussa på. De dräglar på ens kläder och pruttar och rapar och har sig. Och skriker efter mamma. De är raka motsatsen till en stel och hård porslinsfigur. När Silvia liknar barnbarnet vid en sådan tyder det på, att hon aldrig någonsin lyft upp den lilla prinsessan i famnen. Sannolikt har hon bara studerat henne på håll. Jag är ju också farmor och mormor, och rakt inte perfekt som sådan. Det inbillar jag mig inte. Men jag umgås med mina goingar så ofta det går. I den gångna helgen var det dags att träffa lilla F och lilla S, en femåring och en tvååring. Lilla S är i värsta kladdåldern, inte minst vid matbordet. I den söta plutmunnen åker maten in eller bredvid, med hjälp av sked eller fingrar. Men tro inte, att munnen öppnas om det inte är hon själv som håller i ätverktyget. Hon kan dricka fint i glas, men just nu är det mycket roligare att dricka genom att stoppa skeden i glaset och vispa runt först. Och sen eventuellt få med ett par droppar in i munnen. Storasyster lilla F är en kramig tjej med långt hår som ofta busar med lillasyster och spelar orgel med en hand och sjunger vackert. Offentligt till min oerhörda stolthet. Och hon ringer farmor och skräms. Berättar att hon är ensam hemma med lillasyster och att föräldrarna är på bio. Efter att hon broderat ut situationen en stund, undrar jag oroligt var föräldrarna är. - De står här intill och skrattar, säger illbattingen kolugnt. Det här är bara ett par utdrag ur det verkliga mor- och farmorslivet som jag önskar att Silvia kunde få uppleva. Hon får så gärna komma på studiebesök hos oss “undersåtar”. Jag ställer bara ett villkor! Att jag själv slipper medverka.

Ingers måndag - EN ELLER ETT POMMES FRITES?

,

Språkfunderingar är alltid lattjo. Och min senaste spaning gäller ord som är eller håller på att bli utslitna, förbrukade. Finito helt enkelt. Ett sådant ord är tuff, ett ord som helt har tappat stinget. Därför har jag länge försökt undvika det, om det går. Både som journalist och skribent. Om man gluttar i synonymordboken finner man, att tuff ska vara ungefär detsamma som frän, hänsynslös, hård, hårdkokt, stram, strong, fräck, brutal och känslokall. Och dessutom “barkad” och “säker”. Barkad har jag aldrig hört talas om, förutom om träd, så det måste jag genast googla om. Och nu vet jag, att barkad står för garvad, väderbiten, skrovlig. Men inte skulle jag byta ut de orden mot tuff inte. Säker, nja. En säker brud. Eller en tuff brud. Smaka på de uttrycken! När jag hör uttrycket en tuff brud vill jag bara lägga till “i lyxförpackning”, efter den gamla utslitna och trötta schlagern med Lill-Babs. En säker brud i lyxförpackning går bara inte. Den bruden ska ha skepparkavaj, runda glasögon och stuprörsjeans. Ett annat urblekt ord i mina ögon är fantastisk. Egentligen vill jag sluta använda det och uppfinna ett annat, men vad ska jag ta till? Fenomenal, oerhörd, förbluffande, vidunderlig, fabulös, osannolik, lysande, otrolig (också slitet i överkant)? Det finns en hel del synonymer, som kvällsblaskorna kör med så det ryker. Popartisten överträffade alla förväntningar, han var otroligt bra! Nej, så skriver man inte. Det är för mesigt. Inte groteskt bra heller, eller? Eller var han vettlöst bra? Eller möjligen fabulöst bra? Håller vi på att ta kål på alla våra från början fina adjektiv genom att överdriva ständigt och jämt. Vi och vi förresten, jag försöker att vara måttfull. Åtminstone ibland. Nu lämnar jag de utslitna orden den här gången för att gagga lite om en och ett. Många har svårt för det. I den utmärkta tidningen Språks senaste nummer frågade ett par läsare om det heter en eller ett pommes frites. Svaret som gavs var, att pommes frites egentligen bara finns i plural och att det är ovanligt att man talar om enstaka friterade potatisstavar. Att säga en pommes frites har ändå framtiden för sig, konstaterar tidningen. Så om man till äventyrs skulle fråga sin lunchkompis på restaurangen om man kan ta den sista pommes fritesen i skålen, så är det lättare att säga så, än om man skulle drista sig att fråga om man kan ta det sista pommes friteset. Jag som ska reta mig på det mesta har lagt märke till att folk säger pommes, med svenskt uttal. Det betyder egentligen äpplen och pommes frites betyder alltså friterade äpplen. När jag läste franska för den inspirerande läraren Karin Tellander på min tid fick jag lära mig att det från början hette pommes de terre frites. Friterade jordäpplen (potatisar) med andra ord. Och så föll “de terre” bort och försvann i glömskan. Så kan det gå när inte haspen är på. Hej, svejs för denna måndag.

Ingers måndag -- GUMRACER MED KAPACITET

Nu när våren knackar på åker cykeln fram igen.

Och då tänker jag alltid på min mammas gumracer Wega. Så här var det: Min mor hade en cykel som hette Wega. En riktigt rejäl gammal märr till velociped, stadig och säker. Jag tyckte det var pinsamt och gammalmodigt med mammas Wega, inte minst inför kompisarna. Deras mödrar hade mer strömlinjeformade hojar och för det mesta hade de bil också. Det hade inte vi. Men vad visste jag som liten skoltjej om kapaciteten hos en gumracer med ballongdäck som mammas Wega. Den bara svischade fram som ett skott på vägarna mellan vår hyreslägenhet i Karlsborg och mormors och morfars hus Rosenhagen i Gräshult, några kilometer söderut. Mammas fötter trampade på energiskt och jag satt på pakethållaren, åtminstone fram till sexårsåldern. Varannan minut sisådär förmanade hon mig att hålla ut fötterna, så att de inte fastnade i hjulet. Mor visste ett barn som brutit foten i ett cykelhjul i full fart. Det barnet blev visst aldrig riktigt bra sedan, hade mor hört. Det där tog skruv, minns jag. Att vara invalid visste jag vad det var. Ja, man sa så på den tiden. Hade någon sagt handikappad, hade man bara stirrat oförstående. Nu är det fult att säga invalid. Ordet påminner på något sätt om ett paket, ett mänskligt paket. Morfar var invalid, han hade fått polio som vuxen. Han kunde bara hasa fram med käppar och sådan ville jag inte bli. Alltså höll jag ut fötterna väldigt långt, när jag åkte på mammas pakethållare. Cykelhjulet hade jag stor respekt för. Men när mor sa, att man inte fick räcka ut tungan, blev jag konfunderad. Tungan blir svart om du räcker ut tungan och vinden vänder sig, sa mor. Otrevliga saker kunde också hända, om man sa ett svärord eller, än värre, om man ljög. Det där med tungan testade jag många gånger, när jag cyklade ensam hem från mormor. Det pirrade lite i kroppen av det förbjudna, men innerst inne visste jag att ingenting hände med tungan, även om vinden skulle vända sig. Det blåste ofta på vägen invid Vättern och jag undrade hur det skulle kännas, när vinden vände. Särskilt hoppades jag på medvind tillbaka, om jag redan haft kraftig vind som hjälp i ryggen på väg till mormor. Hon var barndomens idol, snäll som en ängel. Hon hade en trädgård full med blommor och gick alltid i rabatterna och pysslade. Vilka fantastiska buketter jag fick plocka hos henne och ta med till examen i skolan eller bara ta hem en vanlig dag. Mormor berättade om alla sina blommor, när vi gick en runda i trädgården. Det gjorde vi alltid, när jag hälsade på. Sen gick vi in i köket och jag fick mala kaffe på kvarnen. Snart doftade det nymalet kaffe i hela huset. När jag frågade mormor vad som händer när vinden vänder sig, skrattade hon bara. När jag var åtta år, dog mormor plötsligt. En svart rullgardin rullades ner för mitt fönster.