Om jag skulle gå omkring och säga “jag är god” skulle folk tro, att jag har blivit stolligare än vanligt.
Inte ens Jesus sa väl, att han var god, såvitt jag minns från söndagsskolan. Nåja, missförstå mig rätt.
Ändå spatserar jag omkring lite varstans och säger nåt ännu stolligare, nämligen “Jag är god man”.
En kvinna som säger att hon är man och dessutom god. Det är definitivt en oktav för mycket.
Ändå skarvar jag inte. Ni som känner mig vet, att jag aldrig far med osanning. Jag är verkligen en god man, fast kvinna. Åt en kille från krigets Afghanistan som flytt hit ensam under svåra umbäranden och dessutom är osedvanligt energisk och duktig.
Innan jag blev kvinnlig mentor, som jag helst skulle vilja kalla det, hörde jag givetvis talas om gode män och intervjuade folk som var det också. Kloka människor som hade och har till uppgift att hjälpa exempelvis
äldre, psykiskt sjuka och förståndshandikappade med deras ekonomi.
Jag tror, att de allra flesta, även av dessa gode män, var och är kvinnor.
Vad är det då jag vill med det här kåseriet? Det tror jag ni har räknat ut för länge sen.
Min benägna önskan är, att vi slutar använda det sällsynt ålderdomliga uttrycket god man, som dessutom böjs gode i plural, och byter det till något annat. Varför inte mentor? Eller kanske hjälpare.
Jag kan slå vad om, att många av dagens ungdomar inte har en susning om vad en god man är för något.
Nu kommer säkert vän av ordning att påpeka, att det heter ombudsman och sjuksköterska och så vidare. Jovisst. Men tidigare fanns både överstinna och majorska och andra bihangstitlar som försvann. Ingen lär sakna dem. Lärarinna, lärarann, lärarunnit kommer ni väl ihåg. Ordet lärarinna har snart försvunnit också.
Så låt oss förnya vårt språk en gång för alla. Gode män behövs verkligen, men de bör sluta att kallas så.
Ingers måndag hette mitt kåseri i Mariestads-Tidningen under många år. Nu tar jag upp spalten här i bloggen i stället.
