Ingers måndag - ÖGONBLICKSBILD MITT I JULDAGSNATTEN

Ute blåser friska vindar och termometern visar på plus 10,3 grader på JULDAGEN 2011. Klockan visar på 23.25. Alldeles nyss gick jag ut en sväng i min tunna röda klänning med vita prickar. Jag frös inte ett dugg.
Skälet till att jag begav mig ut med bestämda steg var dånande hög musik från huset i korsningen Sjöängsvägen-Noltorpsvägen, där en högljudd fest pågick. Många av grannarna morrade säkert, men eftersom ingenting hände, ingrep jag.
Jag bestämde mig för att vara trevlig och bad några festdeltagare som satt på trappan utanför att skruva ned musiken.
_ Jag ska gå in och säga till dem det, sa en rejäl tjej. Killarna runt om hukade sig så, att jag inte skulle se dem. Och si, det blev resultat, musiken tystnade.
Om volymen skulle höjas igen senare, övervägde jag att ringa polisen. Var rätt säker på att det finns nån regel som säger, att det ska vara lugnt och förhållandevis tyst vid elvasnåret i tättbebyggt område.
Julen har annars förlöpt ganska normalt, förutom värmen utomhus. Den temperaturen är inte direkt ovanlig mitt i sommaren.
Tomten och julklappsutdelningen har varit höjdpunkten. De små barnbarnen gläder sig så och ser fram mot tomtens ankomst. De älskar att hjälpa honom och är inte ett smack rädda. Och vi vuxna gillar att slänga käft med tomten som alltid har nya infall att ventilera. I år bekymrade han sig för att han kanske inte har något jobb nästa jul och att tomtekonkurrensen hårdnar.
Nu är det tyst i vårt hus och stora och små har kommit till vila. Det är bara aktiva morsan, jag själv förstås, och hunden Felix som är igång. Ja, igång är han väl inte. Han ligger utsträckt under skrivbordet och väntar på att jag ska köra honom i säng.
Och jag retar mig på all felaktig särskrivning som sköljer över oss så att vi snart drunknar om vi inte kämpar emot. På facebook är det så vanligt, att jag har bestämt mig. Dels för att påpeka felen, när jag har en rimlig möjlighet och dels att inte svara på inlägg, där särskrivning förekommer.
Snart är det ny årsafton läser jag, just på fejan, och ser strax därefter en annons som saluför en skum figur för 60 spänn. Nån vill sälja en lack hylla och herr Cykel har kommit tillrätta efter en månads bortovaro... Så glad fru Cykel ska bli, efter all oro, tänker jag.
Särskrivning kallas för engelska sjukan i det nederländska språket läser jag i Wikipedia. Alltid får man lära sig något nytt. Engelska sjukan grasserade ju i vårt land, innan fiskleveroljan blev ett motmedel. Och nu grasserar språksjukan särskrivning och förstör vårt idiom. Att särskrivning enbart beror på på engelskans inflytande tror varken de lärde eller jag särskilt mycket på.
Nu säger vi god natt och ni får läsa texten i morgon, på själva annandag jul.

Ingers måndag: NEEEJ TILL BRUNA BÖNOR, LUTFISK OCH STOPPAD KORV

Korvstoppning, nej inte nu längre. Det slutade jag med för många år sedan.
Pepparkakor, jaaa. Jag har använt ett recept från ett oerhört tummat nummer av Allt om Mat sedan 1975!!! Degen innehåller vispgrädde och cedroolja. I stället för den oljan droppar jag numera i “naturlig citronarom” från en liten flaska från Ica, eftersom cedroolja är svår att få tag i.
I den 36-åriga mattidningen finns också recept på vaniljkrokar som de vuxna barnen, särskilt Minst, anser är ett måste varje jul. Och de är roliga att baka, jag lovar. Innehåller bara fyra ingredienser.
I samma tidning finns doppabrödet och vörtbrödet som också blivit ett stående inslag i familjens jular. Snart faller tidningssidorna sönder. Jag måste kopiera dem, men blir ju aldrig färdig till det. Baktraditionerna står och faller med dessa fyra recept. Olyckan vore fullständigt om de bara försvann.
Annars har vi inte så många måsten under julen. Bruna bönor på julbordet, nehej. Sillsallad? Njaej, tror inte det. Möjligen rödbetssallad.
Lutfisk med vit sås med mycket peppar älskar jag. Men jag är fullständigt ensam om det hemma, så därför skippar vi det.
Dopp i grytan? Javisst, men bara så länge skinkspadet räcker. Numera köper jag färdigkokt skinka som griljeras. Och då blir det bara spad till en eller möjligen två måltider i vår stora familj.
Det som doppas i spadet är det ovan nämnda doppabrödet, brödkakor som innehåller rågsikt och lite vetemjöl och lite salt som enda krydda.
Vörtbrödet har degspad av julmust och porter och massor med olika julkryddor ingår. Och är jättemumsigt med bara smör på.
Hur är det med risgrynsgröten då, med mandel i? Jo, ibland äter vi det, men långt ifrån varje jul.
Däremot säger vi alltid ja till sill i långa banor, Jansson förstås och så mycket gravad lax med goda såser.
Och nej, nej, nej till bruna bönor. Jag har aldrig förstått vad de har på julbordet att göra.
En stor härlig sallad med mängder av färska grönsaker är självskriven. I år ska valnötter och fetaost ingå.
Och så får julen komma farande. Det ska bli skönt att sätta ner rumpan ett slag efter alla bestyr. Stress, näää inte så farligt, alls.

Ingers måndag - KNUGLIGA ARMBÅGAR PÅ NOBLA BORD

Armbågar på bordet? Är det verkligen comme il faut på festernas fest, den nyss avhållna Nobelfesten i Stockholms stadshus?
Jag måste ha tappat alla hakorna, utan att jag märkte det, när etikettsoraklet Magdalena Ribbing svarade på armbågsfrågan i teve.
Nobelfesten sändes ju oavbrutet en hel lördagskväll, närmare sex timmar var det väl.
Där utsågs festens tre smaschigaste klänningar och där pekades det ut kändisar till förbannelse, i blåsor och pingvindräkter. Det var knugen i närbild, när han tuggade i sig alla rätterna. Och så var det den ständigt närvarande fru Ribbing som man alltid kallar in när vett och etikett ska ältas.
Hon hade svarat på ett och annat, medan jag slötittade, när jag plötsligt lade märke till att jag spetsade öronen.
-- Är det tillåtet, att placera armbågarna på bordet, när man som nu har suttit och ätit i två och en halv timme, frågade reportern.
Fru Ribbing log hult som hon brukar och svarade att det kunde man visst göra, bara man höll armbågarna längs kroppen och ryggen rak.
Utan att tänka mig för prövade jag ställningen med armbågarna på soffbordet. Fann det inte särskilt bekvämt. Men jag begrep, att det ser bonnigt ut med armbågar långt isär och överkroppen lutad framåt.
Samtidigt som jag glodde på teven lade jag in armbågshändelsen på facebook och fick roliga kommentarer.
Tony skrev att prinsessan Christina släppt loss armbågarna och tätt därefter meddelade Christer att prins Carl Philip, den odågan, gjort detsamma. En knuglig demonstration, eller vad?
Jag dånade nästan och konstaterade på fejan, inte konterfejan, att världen måste vara ur led, när armbågar tillåts vila på de nobla borden.
Vad händer härnäst? Ska det bli comme il faut att gäspa, sova, rapa och till och med fisa, när man är på dunderfest?

Ingers måndag: SPÄNNING FÖR 50 SPÄNN I MINUTEN

Köpte en sån där dubbeltriss à 50 kronor. Med två gröna julkulor på.
Tycker egentligen att lotten är ohemult dyr. Men dels har jag inte köpt trisslotter på år och dag. Dels kändes designen lockande. Och så är det ju snart jul och lite extra kulor till julklappar är aldrig fel.
Och så var det väl utsikten att få ett litet uns av spänning.
Det får man ju inte mycket av, håhåjaja. Nåväl, det blev max en minuts skrapande upphetsning. En minut som kostade 50 spänn jämnt, krasst räknat.
De få gånger jag ska skrapa triss, uppsöker jag en av husets få lugna vrår och klämmer åstad med bordskniven. Ni skraplottsveteraner vet exakt vad jag talar om.
Tvåhundra kronor står det på den första klicken. Inte vad jag hoppats på, eftersom det går att vinna en miljon. Jag fortsätter och på nästa klick står det 10 000 kr.
Hjärtat börjar bulta lite grand, när jag genast skrapar vidare. Men modet sjunker genast, när jag därefter skrapar fram fjuttsumman 25 kr.
På de båda gröna julkulorna finns det tolv siffror på varje. Och chanserna är större här än på vanliga trisslotter. Får man inte triss på någon av kulorna kan man kombinera och räkna ihop tre belopp från båda. Om man nu har det, ja.
En stråle av hopp tänds när jag på nytt skrapar fram 10.000. Nu har jag två långschalar och man ska ha tre. Jag skrapar på och en mille dyker upp, men bara en.
Snart återstår bara två siffror av totalt 24, och det kan bli 10.000, 200, 25 eller ingenting. Tar en liten minipaus före den sista kraftansträngningen.
Och så på´t igen. Och 75 kr och 100.000 dyker upp under kniven. Förtrollningen är puts väck. Icke ett nickel tillbaka.
Jag spanar runt på lotten och hoppas hitta en extrachans att skrapa på. Förr om åren har man kunnat skrapa fram tre tomtar för att vinna nån hundring och tre julgranskulor för en ny trisslott. Men nix, här finns inget sånt.
Då faller blicken på ett par fält längst ner. Får ej skrapas, står det. Under vinstutbetalarens långsmala skrapklick står det NOS och under lotteriets 482. Intressant, eller hur?
Senare på dagen förstärks min tillfälliga? otur i spel och dobbel med att jag får tre rätt på lotto. Noll kronor där också. Och jag beslutar mig för att aldrig köpa några trisslotter mer.

Många vattendjur i simskolan

Simskolan är avslutad för i år. Totalt har vi haft sex barngrupper om tolv barn i varje och en vuxengrupp om tolv deltagare under hösten.
Resultatet har varit gott och samtliga, både barn och vuxna, har gått framåt och lärt sig mycket. Barnen har tagit märken på löpande band och förbättrat både vattenvana och simkunnighet. Många har blivit riktiga vattendjur på kuppen.
Att lära barn och vuxna simma är bland det roligaste man kan syssla med. Därför ser jag fram emot nästa omgång simskolan. Den startar i början av mars under våren 2012.
Kram och sköna helger önskar jag barn, föräldrar och vuxna.

Ingers måndag: GOD MAN OCH KVINNA

Om jag skulle gå omkring och säga “jag är god” skulle folk tro, att jag har blivit stolligare än vanligt.
Inte ens Jesus sa väl, att han var god, såvitt jag minns från söndagsskolan. Nåja, missförstå mig rätt.
Ändå spatserar jag omkring lite varstans och säger nåt ännu stolligare, nämligen “Jag är god man”.
En kvinna som säger att hon är man och dessutom god. Det är definitivt en oktav för mycket.
Ändå skarvar jag inte. Ni som känner mig vet, att jag aldrig far med osanning. Jag är verkligen en god man, fast kvinna. Åt en kille från krigets Afghanistan som flytt hit ensam under svåra umbäranden och dessutom är osedvanligt energisk och duktig.
Innan jag blev kvinnlig mentor, som jag helst skulle vilja kalla det, hörde jag givetvis talas om gode män och intervjuade folk som var det också. Kloka människor som hade och har till uppgift att hjälpa exempelvis
äldre, psykiskt sjuka och förståndshandikappade med deras ekonomi.
Jag tror, att de allra flesta, även av dessa gode män, var och är kvinnor.
Vad är det då jag vill med det här kåseriet? Det tror jag ni har räknat ut för länge sen.
Min benägna önskan är, att vi slutar använda det sällsynt ålderdomliga uttrycket god man, som dessutom böjs gode i plural, och byter det till något annat. Varför inte mentor? Eller kanske hjälpare.
Jag kan slå vad om, att många av dagens ungdomar inte har en susning om vad en god man är för något.
Nu kommer säkert vän av ordning att påpeka, att det heter ombudsman och sjuksköterska och så vidare. Jovisst. Men tidigare fanns både överstinna och majorska och andra bihangstitlar som försvann. Ingen lär sakna dem. Lärarinna, lärarann, lärarunnit kommer ni väl ihåg. Ordet lärarinna har snart försvunnit också.
Så låt oss förnya vårt språk en gång för alla. Gode män behövs verkligen, men de bör sluta att kallas så.

Ingers måndag hette mitt kåseri i Mariestads-Tidningen under många år. Nu tar jag upp spalten här i bloggen i stället.

Varning för platta skor på platta golv!

I juli gick jag en hel dag på A6 köpcentrum i Jönköping med platta, nya skor med resårband över foten. Dagen efter kom efterräkningen. Jag fick plågsam muskelvärk i båda benen. Efter några dagar försvann det onda i det högra benet och koncentrerades till det vänstra.
Och därefter blev det etter värre. Den värsta smärtan strålade ut från vänster hälsena och ledde till att jag orkade mindre i vardagen och började "gå" på smärtstillande. Doktorn hoppades att smärtan skulle lägga sig. Men icke alls. Tvärtom.
Just idag skriver vi 15 november och snart ska jag få åka till Göteborg och göra magnetröntgen.
Väntetiden till den undersökningen är två veckor där och två-tre månader på KSS i Skövde. Så länge har jag verkligen ingen lust att vänta. Sen blir det, förhoppningsvis väldigt snabbt, behandling av något slag så att jag slipper den olidliga smärtan. Tur i oturen är att det onda oftast försvinner när jag jobbar i simskolan på Johannesberg och simmar i badhuset. De stunderna är mina vitamininjektioner.
Kontentan av detta är: STARK VARNING UTFÄRDAS FÖR ATT GÅ LÄNGE MED PLATTA, NYA SKOR INOMHUS PÅ PLATTA OCH IBLAND HALA GOLV.

Han fick en livligare dröm -- men vaknade ej

Som jag har längtat. Och häromdagen kom det efterlängtade plötsligt med posten. Jag talar om Tomas Tranströmers dikter och prosa 1954-2004.
En vacker volym med blå rygg och svart fram- och baksida och med Tranströmers namnteckning. Och ett sidenband att lägga där jag läste senast.
Jag har lagt fram boken på soffbordet och läser lite i den varje dag. Det var länge sedan jag gjorde så med ett diktverk. Minns inte när. Kanske jag inte gjort så sen tonåren.
Jag slår upp en sida på måfå och läser på sidan 72 under rubriken "Hemligheter på vägen".
"Dagsljuset träffade ansiktet på en man som sov
Han fick en livligare dröm
men vaknade ej.

Mörkret träffade ansiktet på en som gick
bland de andra i solens starka
otåliga strålar."

Det är aldrig för sent att upptäcka nya saker i livet, sådant som man tidigare ansett bara vara trist och tråkigt. Fast det kan vara alldeles, alldeles underbart.

Hurra för Tranströmer!

Hurra gånger fyra för Tomas Tranströmer! Jag kan inte göra annat än att härma Gert Fylking och säga ett eftertryckligt "Äntligen" med många utropstecken efter.
Den sjätte oktober offentliggjorde Peter Englund att den i hela världen uppskattade poeten får årets Nobelpris. Jag ska fira detta genom att köpa en ny bok av honom. Jag får erkänna att det var längesen i världen jag läste något av honom. Men nu ska det bli av.
Och denna dag vill jag också hurra för en gammal kompis, Anne-Mai, som är född samma år som jag och som fyller år på själva Tranströmerdagen.
Härligt.
Och jag har inte glömt bort dig, min kära blogg. Jag har funderingar för en kul idé som jag tänker genomföra här. Ska bara fundera lite till på upplägget.
Min bild på Tomas Tranströmer och hans hustru är tagen i Vadstena klosterkyrka den 28 maj i år. Jag har publicerat den tidigare här på bloggen och är stolt över att ha anledning att ta med den igen.

Tilltals- och arbetsnamn: Plutten

Plutten är ännu så länge hans tilltals- och arbetsnamn. En oerhört efterlängtad plutt för föräldrarna.
På bilden är han en vecka gammal och visst ser han försigkommen och oerhört
skärpt ut. När han föddes var han 3530 gram tung och häromdagen hade han nått aktningsvärda 4180 gram. Ett riktigt litet matvrak benämndes han i ett av många sms som har utväxlats mellan farmor (mig) och farfar och föräldrarna sedan gossebarnet föddes den 24 augusti.
Det står inte på förrän han är en hel månad. Men han får fortsätta vara noll år i elva månader till. Tror inte att det bekommer Plutten särskilt.
Han kommer att fortsätta att kärvänligt kissa ner sina föräldrar när de står vid skötbordet och gurgla och skratta när de ömt betraktar honom.
Snart kommer han att förstå att det är honom alla händelser i familjen kretsar kring och att han står i absolut centrum.

Farmor igen! Jippie!

Den 24 augusti är numera en bemärkelsedag i familjen. Då blev jag farmor. Igen.
Då föddes en liten, otroligt söt plutt på Linköpings universitetssjukhus.
Vikt 3530 gram och längd 51 cm. Han går ännu så länge under namnet Plutten, eftersom namnet inte är klart.
Och det är ju inte bråttom med det på något sätt. Även om många frågar, så klart.
Det ska bli väldigt, väldigt roligt att träffa Plutten som jag hittills sett på bild. Som alla bebisar är han förstås otroligt fotogénique.

Garvaregården av tre sköna skäl

inger15idern@blogger.com

Förra sommaren fastnade vi för kaféet Garvaregården i Askersund. Detta av tre skäl: gott bröd, härlig miljö med vacker trädgård och inte minst att hunden Felix kan följa med. Han får sin vattenskål och sätter sig tillrätta och så kan vi koppla av och fika.
I år återvände vi söndagen den 14 augusti och det var lika mysigt som i fjol. Vi tog var sin mumsig räkmacka med rejält med skaldjur och kaffe därtill. Det fick bli vår söndagslunch.
Garvaregården har också bed&breakfast kan jag tillägga.

Militärcykel ett måste på Fårö

Militärcykel känns för mig som ett naturligt färdmedel på Fårö. På en sån har jag färdats på de allra flesta stora och små vägar på ön vid åtskilliga tidigare tillfällen.
Den 3 augusti var det dags igen. Eftersom jag och kompisen Marianne bodde på FBU:s kursgård, var annars, var det bara att låna var sin. Jag hade tur och fick en cykel som gled fram som en dröm, medan Marianne hade rejäl otur och fick slita som en galärslav. Men roligt hade vi.
Här syns jag plåtad av Marianne i närheten av Hammars. Då hade vi just beslutat oss för att INTE besöka en loppis som låg utmed vägen och som var det egentliga skälet till att vi cyklade just den här vägen.
Visst är det vackert. Och man tar inte miste på att det handlar om Fårö, eller hur?

Marianne vid Holmuddens fyr

inger15.idern@blogger.com

Fyren på Fårö är ett vackert riktmärke och intill finns den gamla stenlagda labyrinten kvar. Men området har ändrats sedan jag besökte det för cirka 15 år sedan.
Nära intill fyren ligger öns i särklass bästa badstrand Norsta Auren, där vi gottade oss i dagarna två. Här plåtade jag Marianne med mobilkameran i det fantastiska vädret.

I Visby igen - efter 15 år!

inger15.idern@blogger.com

Glada och förväntansfulla åkte Marianne och jag till Visby och Fårö. För mig var det mycket nostalgi med på färden. Hit åkte jag, min man och dottern med kompis i många år. Första året var även yngste sonen med. Vi stormtrivdes verkligen.
Här ses jag efter ankomsten söndagen den 31 juli på torget intill Söderport.

Fårös vackraste rauk

inger15.idern@blogger.com

I mitt tycke är den lite förbisedda Hunden vid Gamle hamn på Fårö öns vackraste rauk.
Ibland kallas den av någon outgrundlig anledning Kaffepannan. Se också till att ni får se Skoutställningen när ni kommer dit. Den är ett härligt, roande och fyndigt inslag på stranden sedan många, många år. Den fanns när vi började göra våra årliga besök 1989. Besök som vi sedan gjorde under åtta år framåt.

Reslig rauk med karaktär

inger15.idern@blogger.com

Denna högresta rauk är troligen den mest kända på Fårö. Den återfinns på Langhammers raukområde när du passerat Digerhuvud-området om du åker den vanliga rutten, räknat från Fårösund. Det innebär från söder till norr, på den västra sidan av Fårö. Jag har sett den här rauken åtskilliga gånger och slås av kvinnans skönhet och bräcklighet. Och jag förundras över att hon står rak och oberörd efter så många års slitage av väder och vind.

Helgumannens fiskeläge

inger15.idern@blogger.com

Ungefär mitt emellan de båda raukområdena Digerhuvud och Langhammers ligger det gamla idylliska fiskeläget Helgumannen. På klapperstenarna på väg dit ut har växterna det riktigt kargt, även med Fårömått mätt. De är så vackra att betrakta, inte minst var de det vid vårt besök den 3 augusti.

Creperie Tati - en härlig överraskning!

inger15.idern@blogger.com

Det här stället överraskade mig och min kompis kapitalt. Den gamla skräpiga och rostiga macken rymmer i sitt innanmäte den härligaste pannkaksrestaurang som tänkas kan.
Ligger på Fårö strax före restaurang Friggars om du åker mot Sudersand och Norsta Auren (som är öns i särklass bästa badstrand).
På Creperie Tati satt mängder med folk och spisade delikata crepes tillsammans med god rockmusik. Jag beställde galettes Brandon junior med rejält med chevres, sallad och diverse godsaker. Kompisen som inte gillar chevres tog en utan. Det finns massor av välja bland. Vi fick vänta på maten, men det blev vi informerade om.
Intill ligger alltså restaurang Friggars, som också är rekommendabel och där det samtidigt fylkades en hel del folk. När vi var där? Jo, den 2 augusti på kvällen.

Louisiana och Dunkers

Denna fantastiska skulptur finns på konstmuseet Louisiana i Humlebaek i Danmark. Alberto Giacometti står bakom detta och flera andra verk som är museets egna och som jag alltid skyndar till för att återse, när jag är på besök.
Senast var det lördagen den 23 juli. Jag tröttnar aldrig på att se denne långsmale man i sitt rätta element.

Passion heter en utställning som pågår i Dunkers kulturhus i Helsingborg just nu. Där ingår detta verk som jag är fascinerad av. Här finns flera andra utställningar, bland annat en film som handlar om tatueringar.
Ett besök på Dunkers är aldrig fel. Vi kombinerade Louisiana och Dunkers, med en dag på varje ställe. Det blir för intensivt med båda under samma dag.

Väntrumsproblemet löst med stängning?

I våras tog jag upp den jobbiga situationen på järnvägsstationen i Mariestad. Personal och kunder på Pressbyrån stördes av att folk med missbruksproblem vistades inne i väntrummet. Jag har inte sett de värsta avarterna, men en gång när jag var inne i kiosken kom en berusad person in från väntrummet och ryckte åt sig några tidningar.
Därefter har jag undrat hur det har gått. Och häromdagen var jag inne och köpte en biljett. Då såg jag att ett anslag var uppsatt på dörren mellan Pressbyrån och väntrummet. Där stod att dörren hålls stängd under hela
den tid som kiosken är öppen. Jag frågade den anställde killen om situationen blivit lugnare.
-- Ja, lite lugnare har det blivit, sa han.
-- Ni har mitt fulla stöd. Hoppas att det blir ännu lugnare, kontrade jag.

Båstad bäst i maj och september

Kallbadhuset i Båstad låg där i ensamt övergivet majestät när jag och två kompisar låg och solbadade på stranden innanför. Vädret var fantastiskt då i slutet av maj och vi bättrade på våra solbrännor.
Nu när den intensiva Båstadsveckan pågår som bäst regnar det och vädret är trist. Jag längtar definitivt inte tillbaka just nu, men jag vet att trängtan sätter in när det blir tidig höst igen. Då är Bjärehalvön och Norrvikens trädgårdar fullständigt underbar. Och man slipper trängas med riktiga och självutnämnda tennisorakel.
Som jag ser det är Båstad bäst att uppleva i lugn och ro, i för- eller eftersäsong. Och då kan man göra reafynd i de små butikerna, där "tennisglassarna" får plocka fram den tjocka portmonnän när de vistas där. Rätt åt dem, tycker jag.

Ni såg väl TV4-gänget som sände från den här stranden, med kallbadhuset i bakgrunden?

Den kaxiga Fossum-kvinnan!

I början av juni kraschade min dator och sen dess har jag varit borta från bloggen. Det har smärtat, men nu är jag tillbaka. Det första jag gör efter återkomsten är att lägga ut bilden på Fossumkvinnan. Det är en hällristning som ligger mitt hjärta nära, eftersom kvinnor knappast förekommer alls på de unika hällarna i Tanumshede. Fossumkvinnan med sin härliga hästsvans känns så kaxig, inte minst eftersom hon är så udda.
På hällen intill Vitlyckemuseet förekommer massor av män, båtar, hästar och annat. Och en liten pyttekvinna nånstans i mängden. Alltihop är fantastiskt. Men när jag besökte Tanumshede med tre kompisar i början av juni ville vi absolut åka och se Fossumkvinnan. Vi blev inte besvikna när vi upptäckte henne på en häll några kilometer bort. Man undrar vad hon har uträttat som gett henne ynnesten att förekomma som ensam kvinna bland alla dessa män med sina överdrivna attribut.

Kraschad dator på reparation!

Min dator har kraschat och befinner sig hos reparatörerna. Och kostar multum att fixa. Därför hoppas jag att försäkringen ska täcka det allra mesta. Det är därför jag inte är särskilt flitig här på bloggen. Den gamla datorn är seg och jag kan inte använda den för att lägga in bilder.
Bara så ni vet!

Havstenssund - vilken liten pärla!

Havstenssund norr om Grebbestad visade sig vara en mysigt litet fiskeläge. Härligt var att kunna åka dit och njuta av stillheten, innan den stora invasionen av turister kommer.

Snövita blommor med rosa och grön mitt

Min fantastiska buskmagnolia blommar. Blommorna kommer senare än på näckrosmagnolia och sitter inte på bar kvist.
Busken blommar vanligen i början av juni, precis som i år. Och fler och fler blommor blir det ju äldre den blir. Blommorna är helvita och inuti är de gröna och mörkrosa. Och de doftar ljuvligt, vilket jag inte visste om förrän i år. Jag lutade mig fram och snusade och drog in väldoften.
Nu tittar jag och njuter och hoppas blomningen varar länge.

Cirkus Cirkör i Romanska bågar

Lördagens premiär av Romanska bågar av Tomas Tranströmer i Vadstena klosterkyrka blev magisk och fantastisk.
Kyrkan var fylld till sista plats, när Cirkus Cirkörs artister tog över kyrkorummet med sin hisnande akrobatik och skickliga jongleringskonst. Inte minst gällde det Jesper Nikolajeff, från Mariestad, som spelade en framträdande roll i föreställningen. Vackert sångligt stöd fick artisterna av Akademiska kören i Linköping.
Och visst var Tomas Tranströmer på plats och såg ut att njuta lika mycket som den övriga publiken. När initiativtagaren till föreställningen, kyrkoherde Torbjörn Ahlund, tackade honom efter föreställningen höjde Tranströmer glatt sin käpp från sin plats intill en pelare.
PS. Cirkus Cirkörs grundare tillika professorn i nycirkus, Tilde Björfors, var också på plats. Det kunde vi som väntade tåligt utanför kyrkan i snålblåsten före föreställningen konstatera.
Bilder: INGER DERNROTH
Obs. Alla bilder här på bloggen är mina egna. Om ni knycker dem, kommer det en faktura.

Av med skygglapparna och avsätt knugen!

Kungen upplever sin värsta storm någonsin, men verkar inte ha insett vidden.
Han vägrar givetvis svara personligen på några frågor. Möjligen förstår han att han inte klarar av att ställas inför ett frågesmatter, men säker kan man inte vara. Sannolikt är det så, att han sopar det oerhörda under mattan med ett litet meddelande för att lättvindigt slippa undan. Ett meddelande som inte säger något annat än att han är nöjd. Det svaret bör ingen tänkande undersåte vara nöjd med.
Det oerhört märkliga handlar om att en av hans fjäskkompisar sen barndomen går in i förhandlingar med kriminella för att rädda kungen undan nesan av att figurera på bilder, där inga kungar värda namnet ska figurera.
Hade det som nu händer i knugahuset Sverige hänt i vilket annat europeiskt land som helst hade en veritabel mediestorm utbrutit. Inte minst i rojalisternas Storbritannien.
I Sverige är det skygglappar på, precis som väntat. Bråka inte med kungen, säger de aningslösa.
Heder åt riksdagsledamoten Lena Olsson, V, som kräver förklaringar. Hon är helt ensam. Vad gör de övriga 348 i församlingen? Låtsas som det regnar, stoppar huvudena i sanden och debatterar struntsaker.
Jo, en gör någonting. Ordföranden i Republikanska föreningen, Peter Althin,tidigare riksdagsledamot för KD, skrädde inte orden när ärendet debatterades i TV4. Heder åt honom också.

POLITIKERNA SKITER I SIMKUNNIGHETEN -- skjuter upp bassängbygget igen!

Sjöstaden Mariestad blev nyligen utnämnd till årets båtkommun.
Det är väl bra, men med simkunnigheten är det skit. Både bland barn och vuxna.
OCH NU TÄNKER POLITIKERNA VÄNTA ETT ÅR TILL , ELLER ÄNNU MER, MED BYGGET AV UNDERVISNINGSBASSÄNG I BADHUSET.
Det var ett vallöfte, från S och V i förra årets val, att nu skulle det äntligen ske en satsning på simkunnigheten bland barn och vuxna.
Det fanns 18 miljoner avsatta för en undervisningsbassäng inomhus, i badhuset. Men nu får jag höra från både sossar och vänsterpartister att pengarna nästan tagit slut.
Badhuset byggdes 1960 och har bara en 25-metersbassäng med fyra banor. Det räcker inte i en sjökommun, tillika båtkommun som värnar om sina invånares livhankar.
Majoriteten av de övriga kommunerna i Skaraborg och i övriga Västra Götalands län har det betydligt bättre ställt. Trots att de flesta varken är sjökommuner eller båtkommuner. På de flesta håll finns undervisningsbassäng, där barnen tidigt får lära sig simma.
I Mariestad får skolbarnen simundervisning först i klass tre. De barn som då inte lärt sig i Ekuddens kalla och blåsiga utomhusbad eller på annat sätt, får en riktigt jobbig situation.
Många är de föräldrar som ringt mig, som är simlärare, och frågat om jag inte vill ge extralektioner till deras barn. Anledningen är att barnen mår dåligt flera dagar innan de vet att det är dags för badhuset och simlektion. Så dåligt att en del av dem inte orkar gå till skolan.
För barn i trean är det riktigt pinsamt att ligga i vattnet med simdyna och andra hjälpmedel, medan deras kamrater som lärt sig forsar förbi och retar dem.
Men såna argument har hittills inte bitit på politiker och ledande tjänstemän i Mariestad. Ej heller att det finns mängder av vuxna som inte kan simma i kommunen. Hur många finns det tyvärr ingen statistik på.
Men varje gång jag har varit med om att starta vuxensimskola, och det är hittills två gånger med tjugo års mellanrum, så vet vi att intresset är stort.
Kurserna blir snabbt fulltecknade. Trots att det kanske inte alltid är så kul att erkänna, att man faktiskt inte är simkunnig.
Simningens ädla och livräddande konst borde stå högt i kurs i en båt- och sjökommun.

Var fanns valsedlarna?

Jag röstade förstås i regionvalet på söndagen. Skäms på er alla ni som inte gjorde det!
Nåväl, maken och jag turades om att passa hunden Felix utanför vallokalen i Madlyckan och gick in var sin gång.
När jag kom in i lokalen var det ekande tomt på folk, förutom de tre valförrättarna. Det var också tomt på valsedlar, skulle det visa sig.
Jag kastade en blick på facken för att samla på mig en bunt valsedlar som jag brukar. Tar aldrig med mig några hemifrån.
Upptäckte genast att det var märkvärdigt tomt i facken, där valsedlarna för personval skulle finnas och sa till den valförrättare som stod närmast.
Moderaterna hade inte en enda valsedel i sitt fack, det syntes mest eftersom det partiet ska ha sina längst upp till vänster. Ja, ni som röstar förstår säkert vad jag menar.
Jag röstar inte på Moderaterna, men har för vana att samla på mig samtliga sedlar och ta med dem in i vallokalen.
Valförrättaren pratade med sina två kolleger som mycket riktigt meddelade mig, att det är partiernas ansvar att fylla på valsedlar.
Det visste jag också. Men jag tyckte det var så oerhört dåligt att inte se till att det finns valsedlar för väljarna, att jag kände mig tvungen att larma.
Efter mig kom två personer som skulle rösta. De upptäckte samma sak som jag. De blev riktigt förbannade, ringde arga telefonsamtal och gick därifrån utan att rösta.
Skärpning M!!!!

Sagoön Ven i fantastiskt väder

Båten Norreborg anländer till Ven med oss förväntansfulla passagerare.

Kyrkbacken med den gamla kyrkan på toppen och Hamnkrogen har öppnat för oss.

Ven har för mig varit den förbisedda och glömda ön. Den där som jag många gånger tänkt att besöka, men så har det aldrig blivit av.
Förrän tisdagen den 10 maj. Vi tre kompisar bilade från lägenhet i Båstad till Landskrona. Vi tog m/s Norreborg från hamnen och på en halvtimme var vi på sagoön. Tycho Brahes arbetsplats på 1500-talet.
Vädret var det bästa tänkbara, solen sken från en molnfri himmel och vi åkte buss över ön som är en halvmil lång på längsta stället.
Vi dröjde på Kyrkbacken, besåg Backafall från Gabriel Jönssons visa och den gamla kyrkan uppe på höjden. Vi åt gott på Hamnkrogen, sill och spätta med tillbehör, och vi fikade vid Tycho Brahemuséet. Kaffe med rabarbermuffins för min del. Kastanjerna blommade, häggen doftade, rabarberna sträckte sig upp i skyn.
Jag köpte fin lejonkruka hos gamle Tycho av trevlig tjej med otroligt hårsvall. Och efter några timmar återvände vi med båten och tog oss geschwindt tillbaka till Båstad och pustade ut. Betydligt brunare i fejsen än tidigare. Ven du förtrollade mig. Jag lovar att återvända.

Sköna, svala maj välkommen!

Sköna maj har anlänt och vädret blivit kyligare. Vi firade en riktigt god och glad Valborg och första maj i Linköping med massor av vacker sång, inte minst av "sonens" kör, fyndigt vårtal av landshövdingskan och ett fyrverkeri som hette duga.
På första maj besöktes Gamla Linköping som har en unikt skön och avslappnad atmosfär, trots att husen har flyttats dit från andra områden i stan.
Vi lyssnade på kör, köpte blommor och tillbringade en god stund i släktforskningshuset tillsammans med hjälpsamma damer i den lokala föreningen.
Tack så jättemycket för all er hjälp. Maken och jag gjorde båda nya "fynd" i våra släktled bakåt.
Och så vill jag meddela, att jag har fortsatta problem med min dator. Det är därför jag inte är så flitig i min kära blogg. Framför allt kan jag inte lägga ut några bilder, eftersom kontakten med min skrivare inte funkar. Men det ska väl lösa sig framöver.
Tills dess hoppas jag på att det sköna vårvädret återkommer. I dag anordnar vi för övrigt festlig avslutning på vårens simskola i Johannesbergshallen. Då gäller det de fyra måndagsgrupperna. På onsdag avslutar onsdagsgrupperna. Så det är fullt ståhej i och bredvid vattnet.

Glad påsk och orkidé på er!

Glad Påsk önskar jag alla läsare!
På bilden en av mina favoritorkidéer. Orkidéer är lättskötta och därför har jag mängder. Köper aldrig någonsin godis, utom till jul och påsk när barn och barnbarn kommer. Därför tycker jag att jag har råd att unna mig en och annan orkidé ibland.

Fingerad intervju med Bert Karlsson

Jag tittar sällan på programmet Talang. När jag nån gång gör det irriteras jag hela tiden på jurymedlemmen Karlsson, Bert i förnamn. För att avreagera mig någorlunda kom jag på, att jag skulle skriva en fingerad intervju, där jag både ställer frågorna och besvarar dem, i Berts namn.
Så här blev det:

Vem gav dig egentligen uppdraget att tjänstgöra som jurymedlem i Talang i TV4?
Förstår att du är nyfiken. Givetvis var det ledningen för TV4. Det var säkerligen tunnsått med personer som innehar en meritlista likvärdig med min.

Anser du att dina kolleger i juryn har likvärdig kompetens att bedöma deltagarna i tävlingen?
Förstår inte frågan. Även om så skulle vara fallet, skulle jag aldrig någonsin komma på tanken att erkänna det.


Vad är det som gör att du anser dig ha rätt att tysta ner publiken - ofta på ett bryskt sätt?
Publiken uppför sig ofta som en skock får. Inte begriper de särskilt mycket om artisteri heller?

Förstår du att din burdusa kritik mycket väl kan knäcka artisternas självförtroende?
Jag är av den uppfattningen, att har man sökt till en tävling som denna så är man skyldig att vara medveten om sna egna färdigheter. Således finns ingen anledning att känna sig nedvärderad. Är man helt "kass" och saknar talang helt och hållet, borde man också ha haft insikten att inte ge sig in på området i fråga.

Hur uppfattar du dig själv som person?
Jag anser mig vara ärlig och uppriktig. Tvekar aldrig att säga sanningen hur besk den än kan vara. Dessutom anser jag mig vara mer begåvad än de flesta. Det är givetvis därför jag har lyckats så väl som jag gjort.

Vilken betydelse lägger du in i ordet ärlig?
För andra verkar det mest vara att vända kappan efter vinden, tycker jag. Jag själv ljuger aldrig. Däremot handskas jag förbannat ovarsamt med sanningen när det passar mig.

Hur klarar du att bemötas negativt? Klarar du av att bli ifrågasatt?
Det fattar du väl att jag skiter fullständigt i vad folk tycker. Om en medmänniska har negativ uppfattning om mig som person, så är den personen mindre begåvad. Så enkelt är det!

Vilket är ditt budskap till de artister som åker ur tävlingen?
Saknas talang är det för mig obegripligt, att de ens kommer på tanken att visa upp sig i teve - och att de grinar när de får beskedet.

Vet du hur man stavar till ödmjukhet?
Det är inte lätt att vara ödmjuk, när man är så felfri som jag. Du har väl hört visan "Med ödmjukhet kommer man inte långt här i livet". Ska man lyckas i affärer, måste man ha hårda nypor och agera ångvält för det mesta.


Har du ovänner i artistvärlden?
Du får väl fråga dem! Hur fan tror du att jag ska kunna vara medveten om det. Det är mig fullständigt likgiltigt vad människor tycker om mig! Jag har inget behov av att bli uppskattad av mina ovänner. Jag är bäst - så är det bara.



Avslutningsvis vill jag ha svar på frågan vad som egentligen hände vid ett framträdande nyligen? Bert Karlsson grät i teverutan! (Har faktiskt hänt ett par gånger, min anmärkning)
En artist av den tjejens kaliber finns bara i ett exemplar av tiotusen! Om hon inte vinner tävlingen, ska jag se till att hon vinner nästkommande Melodifestival. Visst, jag är känd för att vara en buffel i de flesta sammanhang. Men tro det eller ej - längst där inne finns det en liten velourkille. Det gäller bara att försöka dölja det så väl som möjligt, avslutar "Bert".

Vårvindar och vuxensimning

Det har redan gått ett par veckor sen jag fyllde år och blommorna jag fick börjar vissna. På bilden jag tog är de ständigt fräscha och glad är jag.
Ute blåser vårvindar friska och jag förbereder kvällens skrivarkurs, den sista i vårens omgång.
I mitten av maj sätter vi igång med vuxensim för Mariestadsbor. Det behövs för det finns många som inte kan simma i den här sjöstaden.
Vi håller förstås till i Johannesbergshallen, den varma, sköna och lugna bassängen, där man simmar i egen takt.
I Röda korsets regi jobbar jag och en kollega med vuxna kvinnor som invandrat hit och som är urduktiga på att lära sig den viktiga konsten att simma.
Och så alla barn förstås, sist men inte minst. Just nu får 70 goa ungar lära sig simtagen och doppa huvudet och allehanda nyttiga vattenvanor i samma bassäng.

Jante och Janta -- paret som påverkar!

Den där Jante som alla talar om. Vad är det för en Jeppe egentligen? Som ni märker skriver jag Jante, Janta och Jeppe med stor bokstav. Det är för att markera, egentligen ska det ju vara liten.
Nåväl, Jante är ju bevisligen av norsk-danskt ursprung, påhittad av Aksel Sandemose som skrev på norska och växte upp i Danmark.
Skämt åsido, väldigt många talar om denne Jante och att han sitter på den ena axeln. Men ingen har någonsin sett honom. Han känns lika undanglidande som Gud. Och han bestämmer lika mycket över folk, utan att de verkar vara medvetna om det.
Min upplevelse är att vi kvinnor har en Jante på den ena axeln och en Janta, en kvinnlig variant på den andra. Att vi följer Jantelagens alla elva bud betydligt striktare än männen gör.
Det första budet i Jantelagen, formulerat av norrmannen Aksel Sandemose är "Du ska inte tro att du är något". De övriga tio att-satserna är varianter av den satsen. Sålunda lyder det tionde budet "Du ska inte tro att du kan lära oss något.
Det finns också ett elfte bud som kallas Jantes strafflag, ett riktigt tufft bud: Tror du inte att vi vet något om dig?
Nu har det ju kommit fram en del om kvinnors intrigerande mot varandra. Och jag är övertygad om Jantas existens.
Jag är övertygad om att rätt många kvinnor tänker som följer: Andra kvinnor ska inte tro att de är förmer än de själva inte. (Innebärande att de gärna hyllar männen, men inte sina kvinnliga kolleger). Oss emellan är kvinnor mycket bättre på att trycka ned varandra än vad männen är.
Janta finns, var så säkra!

Biljett med kod löser väntrumsproblem i Mariestad?

Väntsalen i stationshuset i Mariestad har i många år varit ett stort problem.
Skälet är att salen blivit en värmestuga för folk med missbruks- och andra problem.
De skräpar ner och kissar. Det har i sin tur lett till att tågpersonalen vägrar vistas i den snuskiga salen.
Och de anställda på Pressbyrån har tvingats stänga glasdörren från väntsalen in i kiosken, på grund av ständiga störningar från det störiga klientelet.
Satsningar på fler polisbesök och mer bevakning har inte gett några förbättringar. Och politikerna har mig veterligt inte engagerat sig.
Men hallå, det måste finnas åtgärder som fungerar.
Kan man inte införa något slags kodsystem, där den som köper tågbiljett på Pressbyrån får en kod som gör att han eller hon kan logga in sig via ett kodlås i en uppfräschad väntsal. Där de i lugn och ro kan vänta på sitt tåg eller sin buss.
Det borde finnas ett sådant, inte alltför dyrt system, att införa.
Och tågpersonalen har förstås, i sådana fall, egna koder.
Vidare ska vi, enligt mitt förmenande, vara rädda om Pressbyrån i Mariestad.
Där finns en otroligt trevlig och hjälpsam personal och kiosken har ett bra sortiment, inte minst utbudet av tidningar är riktigt bra.

Snödropparna ger sig aldrig!

Snödroppar är den kaxigaste växt jag vet. Då har jag räknat bort ogräs som kirskål och nästan-ogräs som fläder.
Flädern slog sig ner i vår trädgård och har bestämt sig för att stanna. Snart börjar den obevekligt att borra sig upp. Visst jag gör flädersaft varje år. Men sen sågar vi bort allt ovan jord. Det ger fläderfamiljen, numera en stor en, fullkomligt f-n i. Där har vi inget att säga till om.
Innan kampen mot flädern börjar vill jag njuta av snödropparna som varje år tidigare än alla andra växter tar sig upp genom snö och is och struntar i bakslag och motgångar. Bara ruskar av sig och växer vidare. Den bereder väg för min andra vårfavorit, scillan. Den är allt annat än en blyg viol och kan ta över en hel trädgård med sin illblåa fägring. Det får den gärna. Åtminstone för mig.

Snö igen! Eller har vår och sommar redan gått?

Hjälp! Vaknar helt snurrig. Har hela våren och sommaren redan gått? Är det en ond dröm? Nej, så illa är det inte. Inte riktigt.
Meteorologernas prognos om snö under natten stämde! Vi har fått ett återfall. Stackars fåglar. Jag som trodde att de skulle klara att hitta mat själva. Nu får jag köpa minst ett kilo frön till och ladda automaterna.
Den ende som är glad är vovven Felix. Han rusar runt och sladdar i snön. Och borrar ner nosen i det vita och lyfter upp en liten hög och fnyser. Älskar snö!
Vad har då tulpaner med snö att göra? Ingenting, men de är en liten tröst.
Och våren kommer, det vet vi ju, eller hur? Nån gång är den här för att stanna.

Amerikanerna och deras skyltar, del två!

Kommentarer till den här skylten är, anser jag, ganska överflödiga. Rubriken kanske egentligen skulle vara "Dessa amerikaner och deras övertydliga förmaningar". Pust.

Amerikanerna och deras skyltar!

Den här skylten fanns uppsatt längs en av de större vägarna i västra Florida den 17 februari. Den talar för sig själv och berättar hur amerikaner tänker. Åtminstone de som har makten över skyltarna.
Här jobbar minsann fångar med vägbyggen och det ska ingen trafikant vara ovetande om.
Och det kanske är bra att man vet om det, ifall de orangeklädda fångarna skulle få för sig att rymma. Jag tror inte att de kommer på den tanken, med alla blickar som finns runt omkring dem.
Tänkte återkomma med ytterligare en amerikansk skylt. Vore lite kul att veta vad ni läsare tänker om det fenomenet.
Hinner dock inte just nu, eftersom jag måste ila till simskolan. Fem grupper väntar på mig.

Hoppas vinna en kamera!

Hitta billiga resor hos Ticket!

Juholt och jag har lika många lik i garderoben

Socialdemokraternas sannolikt nya partiordförande heter Håkan Juholt. Det fick vi reda på i dag.
Vid presskonferensen fick han frågor om varför han hade mustasch. Och det hade tydligen något med Loket Olsson att göra.
Och sen fick han givetvis frågor om lik i garderoben. Hans svar var intressant, eftersom det visade sig att han hade lika många lik som jag.
Juholt hade nämligen kört för fort tre gånger om.
Alla tre gångerna handlade det om att hinna till partiuppdrag, försäkrade han.
Jag har också kört för fort tre gånger, erkänner jag villigt. Vid två av tillfällena var det under jobbet. Jag var stressad och hade viktiga presskonferenstider att passa. Det blev rätt dryga böter som jag fick betala själv. Min arbetsgivare var snål och vägrade betala sånt, även om det handlade om tjänsteutövning.
Den tredje gången jag körde för fort var i Skåne, där vi bodde några år. Då körde jag 66 kim på en 50-sträcka, vill jag minnas, och barnen var med i bilen.
En rar och lite flegmatisk polisman klev in i bilen och skrev sina papper och frågade barnen om de var ute och åkte för fort med mamma.
Barnen svarade förstås ja. Och var väldigt roade av incidenten och pratade om den länge.
Den dagen åkte massor av trafikanter fast i Skåne, eftersom razzian var en "present" till den avgående länspolismästaren som jag glömt namnet på.
Nåvål, apropå Håkan Juholt frågade ingen av journalisterna om han hade betalat böterna själv, eller om partiet hade stått för dem. Och ingen frågade heller om han någon gång hade kört så fort så att körkortet blev indraget.
Men läser han det här får han hemskt gärna svara på det också.

Nu vill knugen ha mer!

Nu vill knugen ha ännu fler miljoner till sitt hov. Jag tror jag smäller av.
Att karlen inte skäms ögonen ur sig. Han har ju aldrig någonsin berättat vad han använder alla kulor vi står för till. Det är krav nummer ett. Krav nummer två är att han avgår. Punkt och slutdiskuterat.

Florida så mycket mer än bara Disney!

Pengar, pengar, pengar. Det är det som gäller i Florida.

Alligatorn vakar över sitt revir. En gyttjepöl som krymper för varje dag.

Träskmarken rymmer mycket mystik.

Inte minst finns där skugga som kan kännas skön i Floridasolen.

I den här "airboaten" fick vi uppleva några av de 500 till 1000 alligatorerna och en mängd fåglar i sjön som ligger i Myakka River Park.

I den här båten gör många turister turer runt St Pete beach.

Till vänster det rosa hotellslottet Don Cesar, landmärket på stranden i St Pete beach. Till höger skalbaggarna som pryder väggen till ett av husen i Pass-a-Grill, min lilla favoritort i Florida, där det mesta känns genuint och äkta.


Den här anden mötte mig på morgonen när jag skulle åka hem till Sverige. Vanligen brukade den simma omkring i poolen, tills någon skrämde iväg den. Bilden är mörk, men jag hade inte hjärta att ta bort den.

Stor alligator vilande någonstans i det stora Babcock ranch.

Liten alligator som vi klappade vid rundturen runt ranchen.

En av favoritkossorna på ranchen utfodras med majs.

På favoritstranden Blind Pass Park.

Njutande människor på samma strand.

Solnedgång i Mexikanska golfen vid St Pete beach.

Snäcksamlare på samma plats och tidpunkt.

Favoritpoolen på morgonkvisten före avresan. Klockan är kvart över sex.

Havsutsikten från lägenheten.

Stranden vid St Pete beach strax före solnedgång.

Kringle´s, affären som säljer jul-, påsk- och halloweensaker året runt.

Den glada personalen på Kringle´s.

Det splitternya Salvador Dali-museet i St Petersburgs hamn. Vi européer kan sträcka på oss lite extra. Kanonfint museum.

Favoritstranden igen. i rosa ljus.

Poserande pelikaner vid Pass-a-Grill.

Skyltfönster hos snäckaffären She sells sea shells på Sanibel island.

Fyndigt namn på snäckaffär, eller hur? Sanibel island igen.

Den lilla fågeln poserade enbart för mig i en igenväxt sjö i Babcock ranch.

Rätt vacker utsikt från flygplansfönstret, eller hur?