Använd ditt civilkurage och må bra!

Varför blir politiker tjänstemän så fort de blir valda?
Varför är de inte ute i den riktiga verkligheten? Det räcker med att de "sitter" på den uppgift de är valda till i ett år, så är de fast i tjänstemannaträsket.
De känner att det är lugnare att luta sig mot det tjänstemännen säger, än att ta reda på hur det verkligen är i skolbespisningen, på dagis, i skolan eller på sjukhuset.
Och varför är vi skaraborgare så fega att vi inte vågar säga ifrån, när något är fel?
Vi (kanske inte just jag och några till, men de allra flesta) gnäller hemma på kammaren och inför sådana som vi känner väl.
Men vi ringer aldrig till politiker och skäller ut dem eller skriver insändare med rätt namn under. Under pseudonym möjligen, men den kritiken tar tyvärr inte skruv. Så är det bara.
Det har aldrig någonsin hjälpt att sitta och gnälla hemmavid. Det som händer då, är att du blir ännu mer frustrerad än du redan är och så går gnölet in i hjärnan och du blir en surkart som inte får något gjort.
Personal som jobbar inom sjukvården vågar aldrig säga ifrån, eftersom de tror att de får sparken då. Var kommer sånt trams ifrån. Jo, från olämpliga chefer som outtalat, men ändå tydligt, har hotat dem att det händer saker om de mopsar sig, förstås. Men då gäller det bara, att få bort dessa chefer. Det går faktiskt om man är tillräckligt envis.

Den som säger ifrån får naturligtvis bereda sig på att det blir en konflikt, att någon eller några blir arga. Men sen blir det oftast en förändring och det är ju det alla innerst inne vill.
Jag har funderat mig närmast fördärvad över hur man ska kunna få folk att fatta, att det civilkurage som väl alla har någonstans långt inuti måste användas och är fullständigt nödvändigt för att vi ska kunna överleva och må bra.
Har inte kommit på något bra knep. Tills dess nöjer jag mig med dessa rader och hoppas att någon känner sig träffad.

Inlägg i Västtrafikdebatten

 

Så här använder en familj i Undenäs Västtrafiks busskur, eller "väderskydd" som bolaget självt föredrar att kalla dem.
De har alltså puttat in soptunnan i den gamla busskur som har blivit över, när Västtrafik har dragit in hållplatsen som de gör på många håll ute på landsbygden.
Visst är det ett väldigt fiffigt sätt, håll med om det!
Men frågan är om det är vad Västtrafik har tänkt sig?

Bild: Inger Dernroth
Vill gärna påpeka, att de bilder som förekommer i bloggen är mina egna och ingen annans.

Kanonbra service i Töreboda!

Simning med efterföljande bastubad är mitt liv det, se!
Därför lider jag just nu, när badhuset i Mariestad är stängt i flera månader.
Somliga säger att det inte öppnar förrän nästa år. Och jag och mina kompisar i badgänget är purkna över att stängningen varar så länge.
Men vi är förstås inte sämre än att vi ser om vårt hus och uppsöker andra badhus i grannkommunerna.
Först i raden blev Töreboda på fredagen. Där har jag varit förut när barnen var små och det blev strul i Mariestad. Två av sönerna har varit tävlingssimmare. Och därför har jag vistats mycket i åtskilliga badhus och simhallar i landet.
Nåväl, jag har haft god erfarenhet av simhallen i Töreboda tidigare och så även den här gången.
Bassängen är fräsch och betydligt bredare än den i Mariestad. Ljudnivån är låg, trots stojande barn. Ett lugn infinner sig, när man hoppar i vattnet och börjar simma. Och framför allt är servicen jättebra.

Vi fick all tänkbar information i receptionen och inne i simhallen. Och när det var dags att basta, tyckte vi att bastun kunde vara betydligt fuktigare.
Vad hände? Jo, den trevliga badvakten kom in med vattenslangen och sa till oss att vi kunde spruta själva. Vi var inte nödbedda. Vi sprutade som hemma i trädgården och trivdes.
En sådan uppmaning och ett sådant bemötande har vi aldrig någonsin fått i Mariestad.
Never! Men kanske det blir en förbättring när badhuset där väl blir renoverat. Hoppeligen leder uppfräschningen till ett lyft av samtlig verksamhet, även den personella. Det ser jag fram emot, även om jag inte är så övertygad om att så sker.
Heja Töreboda! I nästa vecka åker vi till Götene och då tänker jag recensera även det besöket.

Hur gör fransyskorna?

På torsdagen lärde jag mig något nytt. Det är inte ofta. (Ni märker säkert ironin)
Nåväl, som så många andra Mariestadsbor och andra skaraborgare besökte jag höstmarknaden på Karlsholme.
Och där fanns det franska trosor och andra underkläder i ett stånd. Det här låter något ekivokt, upptäcker jag.
Innan det blev trosinköp upptäckte jag och kompisen, att några av dessa trosor hade små fickor framtill.
-- Vad används de till? frågade jag försäljardamen. Som prompt svarade, att fransyskor, de förvarar både kontokort och pengar där, närmast det mest intima.
-- De är inte som svenskor, som riskerar sina pengar genom att gå omkring med plånboken i ryggsäcken, log hon och blinkade åt min och kompisens ryggsäckar.
Jaha, där ser man hur olika vi är. Sen slog vi till och köpte fem trosor var för 200 spänn tllsammans.
När jag sen kom hem kom jag att tänka på fransyskorna igen. De är speciella, oftast vackra och smala. De blir sällan tjocka och överviktiga, trots att de äter både bakelser och vitt bröd.
Jag plockade fram boken "Franska kvinnors smala hemligheter" av Mireille Guiliano som jag köpte för många år sedan. Den lär ut hur fransyskorna bär sig åt för att i största allmänhet hålla sig slanka livet igenom, trots att de aldrig hoppar över måltider och sällan tillbringar timmar på gym. Däremot tar de gärna trapporna i stället för hissen.
De panikbantar så gott som aldrig. Trots att de älskar att sitta på kaféer och inte göra något annat än att njuta. Och de äter bara för nöjes skull. Hur går detta ihop? Ja, det kan man fundera över. Jag ska läsa om boken igen.
Trots att just jag inte har några direkta viktproblem, så kan man alltid hitta något nyttigt korn.
Ett bra tips är, att aldrig äta på stående fot. Det gör inte fransyskorna.
Våra franska medsystrar äter mindre portioner av fler saker, medan amerikanska kvinnor äter större portioner av färre saker. Med förödande resultat.
Med tanke på kolhydratmetoden som många tagit till sig i Sverige just nu för att gå ner i vikt, kan tilläggas att franska kvinnor älskar bröd och aldrig skulle drömma om ett liv utan kolhydrater. Hur går detta ihop? frågar jag igen. Ja, det ni. Det vore något för en intresserad forskare att ta reda på.

Fem heter Anka i Sverige

Den aktuella Hollywoodfrun Anna Anka, som inte förefaller alltför smart, är i faggorna och ska gästa Sverige under en fyra dagars pr-turne för teveserien, där hon deltar.
Hennes efternamn gör ett så komiskt intryck i Sverige, eftersom serien om familjen Duck heter Anka här.
Man skulle kanske kunna tro, att ingen svensk som är bosatt i Sverige bär det efternamnet, men så är det inte alls.
Jag roade mig med att söka på nätet och hittade fem personer som heter Anka, nästan lika många som Dernroth. Vi är hittills tio.
Undrar lite vad dessa fem tycker om Anna Ankas bravader och lite undrar man också vad hennes man Paul tycker. Men han verkar låta henne hållas.
Apropå komiska namn, har jag också tagit reda på att det finns fyra kvinnor med förnamnet Blondie med olika stavning i landet och 26 Dagobert. Dock kunde jag inte hitta någon enda med efternamnet Krikelin. Dock bär en krog i Skövde det namnet.
Vidare hittade jag hela 87 svenska killar och män med Kermit som tilltals- eller andranamn. Alla är förmodligen inte döpta efter grodan. Någon svensk Piggy finns inte, däremot en Pigy och en Pigi.
Och jag fann 96 som är döpta till Clark, även stavat Klark ibland.
Kan Clark Olofsson månne ha påverkat, tänker jag. Apropå Clark hörde jag en historia, sann eller inte, om att hans mamma alltid uttalade sonens namn med S i början och med ett tydligt r.
Visst påverkar filmstjärnor och andra "idoler" föräldrarnas val av namn. Namnen Tyrone och Zeb efter Power och Macahan är bara ett par exempel av många.
Det hade varit roligt att intervjua exempelvis en Zeb Karlsson eller Tyrone Andersson för att höra deras funderingar över föräldrarnas namnval.
Tyrone Power gjorde verkligen intryck på sin tid. Det finns inte mindre än 407 pojkar som är döpta efter honom i Sverige. De flesta i varje fall.
Zeb finns det inte lika många av, 75. En del stavar namnet Säbb, varav några är flickor.

Vem i helsefyr är Göte?

Varför är vi skaraborgare inte malligare än vi är.
Malliga är faktiskt det minsta vi är. Vi hänger med huvudena och inbillar oss att vi är lantisar. Inget kunde vara mer felaktigt. Vad än Annette Kullenberg och andra stockholmsfjäsar påstår.
Och ändå har vi otroligt mycket att vara högfärdiga och malliga för.
Ta exempelvis det vackra berget Billingen, de otroligt fina och rena sjöarna Vänern och Vättern eller den fantastiska vildmarken Tiveden.
Göta kanal är ett annat exempel. Baltzar han kunde tänka framåt han. Och Karlsborgs fästning. Karl XIV Johan var visserligen fransman, men fästningar det förstod han sig på. Att inviga i varje fall.
Och vi bor bevisligen! mitt i Svea rikes vagga och kan luta oss mot historiska fakta. Ett ryggstöd bättre än något.
Så vad hänger vi med våra huvuden för och tycker att stockholmarna är mycket finare än vi.
Vad har de att komma med.
Ett kapsejsat gammalt träfartyg som var för högt och hade förskjutning i lasten. Och vad är Gamla stan mot Varnhem och Läckö?
Nej, nu måste vi höja näsorna mot skyn så att det regnar in i dem och vara stolta. Jante och Luther ger vi på båten och bara njuter.
Och struntar i att det finns elakingar som säger att Skaraborg inte finns längre. Det är de där regionbildarna som hävdar att man kan radera ut ett område som betyder allt för oss invånare.
“Gamla” Skaraborgs län har en del börjat säga.
Bort det och skryt om ditt Skaraborg som är bäst i Sverige på det mesta, kontrar jag. Varför skulle annars så många turister komma hit och njuta.
Karlsborg, Mariestad, Skövde, Tibro och Hjo. Finns det vackrare namn. Smaka på dem och rulla runt dem lite i munnen, så känner ni.
Stockholm ligger inte alls bra i munnen, det bara tar emot när man säger ordet.
Göteborg låter bättre, men vem i helsefyr är den där Göte?
Så upp med hakan och näsan baraskojare och låt inte några nollåttor och andra jantelagare komma där och tro att de är något.

Dubbat och skitdåligt!

Har försökt att ge deckarserien "Kommissarien och havet" i tysk-svensk regi en chans genom att se två hela avsnitt. Men det är så skitdåligt, att jag lägger av nu.
Hälften av skådespelarna är dubbade från tyskan och hälften talar svenska. Jag har bara suttit och koncentrerat mig på att förstå vad det är tyskarna säger egentligen.
Dialogen är erbarmligt dålig och samtliga, både svenska och tyska skådespelare, gör stela intryck, utan någon som helst inlevelse.
Förstår inte varför Frida Hallgren, Anders Ekborg, Sissela Kyhle och många andra duktiga skådisar har lånat sig till detta urusla deckarpekoral. Kan det vara så mycket pengar inblandade, att det kvittar om kvalitetsryktet äventyras, funderar man.

Till brädden heter det! Basta!

Läste en intressant artikel i GP som gjort en bred satsning om kokainets utbredning.
Just den här artikeln handlade om en 43-årig tvåbarnsmor som dog på ett hotellrum i Bogotá under dramatiska omständigheter. Kvinnan, Mabel, hade tjänstgjort som kokainkurir och hade kapslar i magen. En av kapslarna hade spruckit och det orsakade hennes död.
Familjen i Sverige fick inte veta den egentliga dödsorsaken förrän fem år senare.
Artikeln av reportern Daniel Olsson var välskriven fram till det bittra slutet som handlade om kvinnans begravning i ett kapell i Göteborg.
Då skriver reportern så här: "De ljusa lokalerna var till bredden fylld med Mabels vänner och familj".
Jag stannade upp i min läsning, blev störtsur och tappade intresset för artikeln helt.
Varför är det så förbannat svårt att skilja på "till brädden" och "till bredden"? I det här fallet är det ett kristallklart fall av "till brädden".
Jag kan inte komma på särskilt många fall där uttrycket "till bredden" är relevant, annat än möjligen i något sportsammanhang. Ungefär så här: Det är viktigt att se till bredden i en speciell sport, fotboll eller någon annan.
Att det också fanns ett annat fel i samma mening tyckte jag inte gjorde så himla mycket i sammanhanget. Lokalerna var naturligtvis fyllda till brädden, inte fylld. Men jag vet, att tiden till artikelskrivandet oftast är mycket knapp. Korrekturläsning existerar ju inte, och redigerarna klagar över att de inte hinner läsa texterna.
Men jag retar mig enormt på "till bredden". Det är alldeles för utbrett för att kunna tolereras. Därmed basta.

Annette och Anna Anka

Det finns bloggar. Och så finns det andra bloggar. Och så finns Annette Kullenbergs blogg som svårligen kan intressera särskilt många andra än henne själv.
Hon har ju skrivit en massa böcker som hon vägrar att tala om när hon anlitas för att just göra det. I stället blajar hon om annat.
Eftersom hon har ett känt namn, finns det en handfull så kallade följare av hennes blogg, en person som får ett meddelande så fort det skrivs något nytt på bloggen.
En av dessa "följare" är lustigt nog Annette Kullenberg själv? Man undrar lite om hon inte håller reda på, när hon själv skriver ett inlägg.
En annan "följare" är chefredaktör Måns Johnson på SLA. Undrar så vilka intressanta korn han kan hitta i Kullenbergs blajtexter.

Var det någon mer än jag som trodde att Anna Anka var ett fejknamn, eller en ny släkting till Kalle, Kajsa och dom?
Sen kom förklaringen. Hon är ju gift med Paul, vår gamle vän som på 50-talet sjöng om Diana som var äldre än han, men som han var så kär i. Nu är han långt över de 60, medan Anna är 30 år yngre, om blaskorna har rätt. Och nu ska de tydligen komma till Sverige, så visst var det smart av A Anka att slänga lite skit på den svenska familjemodellen och hylla den skrotade hemmafrun, så rikis hon är.
Jag glömmer aldrig en recension av Paul Ankas hit Diana, då på 50-talet.
"När man kommer över att karlen faktiskt heter Anka, så är låten riktigt, riktigt bra".

Återkommer snarast!

Vill egentligen skriva varje dag, helst flera gånger om. Men av olika skäl har det blivit oerhört mycket annat några dagar. Så håll ut, jag återkommer inom kort med såväl bitska som soliga inlägg. Sen blir det precis som vanligt igen.

Kul med gamla klassisar

Har upptäckt vad roligt det är att plötsligt få kontakt med gamla skolkamrater igen och upptäcka hur mycket vi fortfarande kan ha gemensamt. I år har min gamla studentklass träffats igen 45 år efter examen. Det var kanonkul.
Det var "bara" 48 år sedan vi tog realexamen. Tror dock att det blir svårare att få ihop det gänget.
Och jag har fått kontakt med en gammal klassis som jag hade mellan sju och sjutton år. Sånt känns riktigt härligt.
Nätet ger fantastiska möjligheter som jag inte har haft tid och möjlighet att utnyttja förrän nu, när jag blivit penschis.
Samtidigt retar jag mig en aning på att det ofta kostar en del att utnyttja systemen fullt ut. Inte så konstigt, eftersom det finns folk som lever på det här. Men jag tycker ändå det är onödiga pengar att lägga ut.
Därför gläder jag mig åt att det är helt gratis, åtminstone med det system jag använder, att ha en blogg. Den ger stora möjligheter att ha levande kontakter med många som har upptäckt och gillar att läsa den.
Jag hoppas på många kommentarer framöver, både ris och ros är välkommet. En levande debatt, det är livet för mig det.

Bilden är tagen vid realexamen i Karlsborgs samrealskola 26 maj 1961. Klicka på den så blir den mycket större.

Svinis och Asiaten

Nu kommer svininfluensan! Sjukvårdens försök att kalla den "den nya influensan" slog aldrig igenom. Svinis säger många. Pandemin börjar sprida sig, innan influensavaccinet är här, rapporterar media dramatiskt. Och det är inte ett dugg roligt.
Men jag känner på mig, att de kanske tar i en liten aning. Vet ju hur journalister fungerar.
Jag kommer i håg när den allvarligaste pandemin hittills, näst spanska sjukan, gick här i Svedala. (Då hette det inte pandemi, utan det snällare uttrycket epidemi användes).
Det var 1957 och jag gick i konfirmationsundervisningen i Karlsborg för den underbare Thorbjörn Mellander. En av killarna i den stora gruppen dog i sviterna efter tarmvred under vintern och så kom Asiaten och tidningarna skrev och radion berättade att folk dog i typ A-influensan.
Mina kompisar och jag pratade om den där hemska flunsan som vi verkligen var rädda för. Nu läste jag i Wikipedia, att drygt 300.000 svenskar fick den. Då fanns inget vaccin.
Inte heller mot mässling, påssjuka och kikhosta. Så jag missade två skolresor och fick mässling ena gången och påssjuka den andra. Kikhosta hade jag som sexåring och smittade min lillebror som var baby och blev riktigt dålig.

Är borreliafall anmält till Lex Maria?

Hentorps vårdcentral kritiseras ständigt på insändarsidorna i Skaraborgs Allehanda.
Nu senast hade personal vägrat att ta borreliaprov på en pojke och föräldrarna fick stå på sig kraftfullt för att få provet taget.
Sen visade det sig att pojken har fått borrelia och nu får behandling för den svåra sjukdomen.
Hoppas nu, att vårdcentralens chef Olle Vinensjö träder fram och ställer saker tillrätta.
Och att vårdcentralen har anmält händelsen som ett Lex Maria-ärende, enligt den lag som gäller.

Pinsamheter med Kullenberg

Annette Kullenberg har varit på bibblan i Skövde och orsakat pinsamheter och kaos. Hon har tydligen läst ett stycke från Skövde kommuns hemsida, i stället för ur sin bok om Marianne Höök. Och hon har tydligen sagt att biblioteket är en sunkig arbetsplats. Är det någon som är förvånad?
På sin blogg uttalar hon sig under rubriken "Utbuad i Skövde" förklenande om lantisarna i Skaraborg i allmänhet och om författarkollegan Cecilia von Krusenstjerna/Gyllenhammar i synnerhet.
Håhåjaja, hur ska det gå när hon kommer till Göteborg och Vänersborg? Ska lantisarna där bete sig mer vördnadsfullt mot fru Kullenberg än de idiotiska skaraborgarna som ju alltid ska göra bort sig?
Jag skrev en kommentar till Kullenbergs blogg, som hon förmodligen stryker rakt av. Där ville jag dels veta, om hon inte i förväg brukar ta reda på vad som förväntas av henne, när hon ställer upp vid dylika evenemang, eftersom hon förmodligen får betalt.
Och dels ville jag veta hur hon hade lyckats undgå att snappa upp Cecilia Gyllenhammars namn och om hon inte hade kunnat läsa sig till det själv på biblioteket. Sannolikt fanns det någon affisch som Kullenberg hade kunnat kasta ett getöga på. Så hon hade sluppit att stå där som ett fån.
I sin blogg klagar hon nämligen över att hon inte fått/får veta vad författarkollegan, som bara skrivit en bok och som tillåts framträda samtidigt som Kullenberg, heter.
Lär aldrig få något svar på mina frågor, men det gör mig inte ett smack besviken.