Es ist "unser" in der Luft

"Es ist unser in der Luft" skrev en glad tyskstuderande realklassist en gång i tiden. Min lärare i tyska i den sen länge nerlagda realskolan i Karlsborg, Eric Carlsson, eller "C-Carlsson" berättade detta. (Det fanns en K-Karlsson också, Gösta Karlsson, min anmärkning).

Det gjorde han inför ett prov som vi skulle ha i tyska, ett alldeles särskilt prov. Eller det kanske var efter provet han sa det. Vi fick nämligen ha tillgång till lexikon. Det försöket var såvitt jag kommer ihåg det enda vi fick vara med om. Vid nästa prov fick vi lita enbart till våra hjärnor.

Därefter har jag hört historien om sammanblandningen mellan det possessiva pronomenet "unser" och substantivet "Frühling" från många håll. Så jag lutar åt att det handlar om en vandringsskröna. Men den är rolig ändå.

Språk och uttryckssätt intresserar folk i allmänhet mer än mycket annat. Det syns på alla kommentarer i språkspalter och överallt, där språkfrågor ventileras.

En fråga som jag kommiti kontakt med på sistone är huruvida Birger jarl skrivs med gement eller versalt J. Det är bara en ytterst liten fråga om stavning, men ändock en som kan leda till en längre diskussion beroende på vilka personer som är inblandade.

Så jag sände frågan vidare till Språkrådet, som ju bör veta, och fick ett prompt svar. Rådet rekommenderar gement j i jarl, eftersom det handlar om en titel.

Så nu hoppas vi att de historieböcker och andra med seriösa syften ändrar stort J till litet.

Jag är för övrigt en stark anhängare av små bokstäver i allmänhet. Stora bokstäver leder bara till att läsningen stannar upp. Så få versaler som möjligt borde det alltså vara om jag fick råda.

Därför blev jag, och många med mig tror jag mig veta, överraskade över rekommendationen att använda versaler när vi benämner de politiska partierna.

Jag förstår inte vitsen med att börja skriva Moderaterna och Socialdemokraterna i stället för moderaterna och socialdemokraterna. Och förkortningarna borde vara (m) och (s) i stället för M och S, hävdar jag. Om motståndet mot partiversalerna blir starkt, kanske Språkrådet backar och ändrar tillbaka. Låt oss hoppas på det. Eller vad tycker ni?

All kritik sopas under den röda mattan

Sveriges Television och TV4 aviserar att de ska brassa på med program inför det kungliga bröllopet i juni.

Svassandet och fjäskandet har redan börjat i SVT1 i en rad program med Ebba von Sydow.

Jag har förstått att det bara blir värre framåt våren, när fyran kommer igång på allvar. Det är redan på den nivån, att jag inte står ut. Vart ska vi republikaner ta vägen, när bröllopsförberedelserna pågår som värst. Och kommer vi överhuvud taget att kunna lyssna på radio- och titta på teveprogram som inte innehåller bröllopsyra den 19 juni när Ockelbo-Daniel och Drottningholms-Viktoria byter ringar. Jag tror det blir tunnsått med den varan. Man kanske får emigrera någon månad för att slippa tramset.

Kan inte någon enda journalist göra ett kritiskt program och ställa frågorna "Vad ska vi ha kungahuset till?" och "Vad anser vi att kungahuset ska uträtta för oss svenskar för att göra skäl för apanaget?" Det skulle kunna leda till en intressant debatt.

Nej, det händer inte. De kritiska frågorna uteblir och det svassas, fjäskas och sopas under den röda mattan. Den rullas bara ut och så är det bra med det.

I dessa tider utvärderas precis allting. Statens utgifter stöts och blöts och vänds ut och in på alla upptänkliga sätt.

Utom kungahuset. Vi får faktiskt inte veta ett smack om hur alla pengar som går dit används.
Vad jag själv tycker. Jo, att kungar, prinsar och prinsessor gör sig sig bra i sagornas värld, men enbart där.
Och kom inte med det där att "presidenter är lika dyra i drift som ett kungahus". Vi behöver ingen president heller. Det räcker så bra med en demokratiskt vald statsminister och det hov han eller hon omger sig med.

Nu har jag skissat ett skelett!

Alla människor skriver deckare. Böckerna bara sprutar ut från förlagen. Långtifrån alla är mästerverk. Så jag tänkte, varför inte jag också.


Började därför skissa på ett skelett. Ja, inte ett lik förstås utan bokens ramberättelse.

Hemskheterna utspelar sig givetvis på västkusten eller möjligtvis på Gotland. Eller kanske i Sandhamn, där har jag inte riktigt bestämt mig.


I händelsernas centrum står ett rekorderligt par som inget hellre vill än att koppla av. Han är polis och befinner sig på semester med henne som är deckarförfattare som tagit en paus från skrivandet för att amma sitt nyfödda barn. Passligare kan det inte bli.


De vilar ut i en om- och utbyggd sjöbod i flermiljonsklassen vid havet. Såsom genom ett under inträffar ett mord på just den orten. Det kan jag avslöja så här i förväg för att trissa upp stämningen.


Han (polisen alltså) får, naturligtvis gruffande och mot sin vilja, utreda det vad det är som har hänt och ta fast den skyldige (eller skyldiga). Vilket leder till att frun börja mopsa alldeles förskräckligt, trött som hon är av babyns nattskrik.


Granne med sjöboden ligger en pizzeria, en riktig restaurang och några andra utbyggda sjöbodar.

På orten finns dessutom ett flertal butiker som säljer kläder, diverse trädgårdspynt som tomtar och grodor och annat onödigt. Det finns också ett trädgårdsmästeri, ett kafé och ett par gatukök. Och naturligtvis både en Ica- och en Konsumbutik.


En tidig morgon ringer telefonen i sjöboden. En ung flicka, uppvuxen i denna sommargästernas paradis, har hittats död intill sin sönderslagna cykel . Hon har ett stort öppet sår i bakhuvudet.

En bit ifrån henne ligger det förmodade mordvapnet, en trädgårdshacka med grönt skaft. Hackan har tydliga spår av blod på eggen.

Den som kontaktar polisen är ortens tidningsbud som funnit den döda flickan på sin tidningsrunda. Frågan är om han är oskyldig som ett lamm som han frankt påstår.


Ortsborna chockas och bygdens original förfasar sig på ljugarbänken. Och polis Kask som han faktiskt heter i efternamn, Martin Kask, frågar ut invånarna, turisterna och annat löst folk.
På grund av trädgårdshackan misstänker han i första hand trädgårdsmästaren på orten, men han visar sig ha ett alibi som bygger på fruns försäkringar att mannen var bortrest den aktuella dagen. Ett alibi som inte visar sig vara vattentätt.
Kasks misstankar riktas då åt annat håll, mot någon som försöker sätta dit trädgårdsmästaren.
Polisens tekniker undersöker fingeravtrycket på mordvapnet och upptäcker att den som hållit i hackan är vänsterhänt, vilket innebär att antalet personer som kan ha begått det hemska dådet reduceras rejält.
Längre än så har jag inte kommit, men jag kan avslöja att ännu ett mord begås i skärgårdsidyllen , innan Kask och hans konstaplar förstår hur saker och ting hänger ihop.
Detta kommer jag inte att avslöja, eftersom det här skelettet i sinom tid möjligtvis kan komma att leda till en riktig deckare. Så tji fick ni, jag tänker inte berätta vem som är den skyldiga (-e).

2010-03-22

Är det nån som lider av melodiskvalabstinens?

Somliga hade tydligen OS-abstinens när tävlingarna var slut efter drygt 14 dagar, läste jag.

Jag kan förstå det lite grand. Det eviga snöandet och halkan utomhus fick ovanligt många att slappa framför teven inomhus både helger och vardagar. Och heja på Hellner, Kalla och de andra svenska medaljörerna.
Nu är melodifestivalandet äntligen slut, åtminstone här i gamla Svedala. Och jag pustar lättat.
Detta evinnerliga låtmalande har puttat ut mycket sevärt i burken på lördagarna. Men det finns säkerligen de som lider av allvarlig melodiskvalabstinens nu några veckor tills det är dags för Eurovision song contest i Oslo.
Trots att jag aldrig har gillat företeelsen som sådan gillar jag Anna Bergendahl. Hon har en röst och en utstrålning som få och gör sitt absolut bästa med låten.
Det konstigaste med de här festivalerna är att de låtar som vinner både i Sverige och Europa ytterst sällan blir några riktiga schlager. Oftast är det låtar längre ner i listorna som blir dängor.
Det enda undantaget som jag kan komma på är Waterloo med Abba 1974. Vinsten i Brighton startade Abbas sagolika karriär som pågår fortfarande.

Med mobilen som megafon

Telefonkultur är ett intressant fenomen som jag ofta studerar lite i smyg bland mina medmänniskor.
Somliga förväxlar sin mobiltelefon med en megafon. De tror att de måste hojta för att få fram sitt budskap och verkar tro att tekniken inte räcker till. De gastar förmodligen likadant hemma i den fasta telefonen. Beteendet kan ju också bero på att de vill synas, höras och märkas. Att de är exhibitionister.
Jag stötte på en sån där megafonnisse, när jag åkte tåg mellan Töreboda och Stockholm en gång.
Hela kupén fick lära sig hur hans kontor såg ut, när han instruerade sin kvinnliga medarbetare.
"Pärmen står bakom din rygg. Du ser den om du höjer blicken ett par decimeter" sa han och vi medresenärer fnissade i mjugg.
Som tur var gick han av i Hallsberg. Då ekade det i mina öron av hans beskäftiga röst.
En annan telefonkultur som jag inte förstår mig på är att folk måste hålla luren mot höger öra när de pratar. Förmodligen är de högerhänta, men det har ju ingenting med hörseln att göra.
Det går lika bra att lyssna med vänsterörat.
Vart vill jag nu komma, undrar du säkert. Jo, om du envisas med att hålla luren mot höger öra blir det svårt att skriva samtidigt.
Det löser "folk" med att trycka fast luren mot högerörat med axeln. Det ger en kroppsställning som förr eller senare måste straffa sig. Och si, som ett brev på posten får de ont i nacken och axlarna. Kanske med sjukskrivning som följd.
Jag höll på att falla i samma fälla, men kom på hur jag skulle tackla den. När jag var tonåring sommarjobbade jag i Ammunitionsfabrikens växel i Karlsborg. Mycket skulle antecknas och jag är högerhänt. Men jag började hålla luren med vänsterhanden mot örat på samma sida och fick högerhanden fri för att anteckna. Det har jag haft stor nytta av i mitt yrkesliv som journalist.
Att jag ändå har fått ont i nacken är en helt annan historia.

Snälla, snälla Sverker! Fortsätt med Plus!

Läste att Sverker ska sluta. Allas vår Sverker Olofsson ska sluta med sitt banbrytande program Plus.
Varför gör du oss detta, Sverker? Visst förstår jag att du kan vara less på ett program som du lett i mängder av år. Och visst förstår jag att du vill satsa på andra idéer.
Men det här måste betyda att det viktiga programmet läggs ner. För det finns ingen annan som kan ta över med sådan pondus som du har.
Såg programmet i repris just i dag. Där tog Sverker upp problemet med amningsbehåar, hur de ska fungera och vad nyblivna mammor ska kräva. Lika seriöst som bara Sverker kan. För ämnet kan inte vara helt bekvämt för en man. Men det fanns inga problem, Sverker klarade ämnet galant.
Han ställer fuskande företagare mot väggen så de får skämmas ögonen ur sig. Och folk som råkat ut för felaktiga produkter kontaktar programmet och så tar Sverker upp det. Sen fixar sig oftast det mesta och konsumenten får rätt i efterhand.
Och han är en man som inte har några problem att hitta till soptunnan.
Sverker är vi konsumenters bäste vän. Han behövs, eftersom de allra flesta kommuner i landet sparat in hårt på konsumentvägledarna. I många kommuner finns ingen hjälp alls för drabbade konsumenter.
Nää, Sverker! Kan du inte tänka om och fortsätta med Plus!
För det kan väl inte vara så att tittarsiffrorna viker. Sådant brukar inte Sveriges Television bry sig om.

Borra, gnugga och limma -- i skidåkning!

Borra, gnugga och limma är tre verb som jag inte tidigare satt i samband med skidåkning i elitklass. Snarare med något av våra hantverksyrken.

Efter att ha hört många skidlopp både i klassisk och fristil refereras från OS i Vancouver och nu senast från Vasaloppet i Mora har jag ändrat uppfattning helt.

-- Johan Olsson ligger kvar och borrar i täten, han ger sig inte, har det hetat.

Eller "Charlotte Kalla bara borrar på i täten, hon har en otrolig fristilsteknik".

Och i Vasaloppet var det många åkare "som låg och limmade på varandra". Och som "gnuggade på i samma höga hastighet, mil efter mil".

De som refererat har varit de eminenta Jacob Hård och expertkommentatorn Anders Blomquist och jag har ingenting att erinra mot deras ordval.

Det är bara det, att jag aldrig hade hört dessa verb användas på det sättet tidigare. Kanske är det bara jag som inte har hängt med ordentligt i sportens underbara värld.

Och varför inte? Språket utvecklas ju hela tiden. Snabbt också. Och många av våra svenska ord har en rad olika betydelser. Banan är bara ett enda litet exempel som jag kommer på i hastigheten.
När Anders Blomquist använde ordet "böt" i stället för bytte i ett referat ringde tv-tittare och anmärkte på det. Men Blomquist berättade att böt är en gammal verbform som han tänkte fortsätta att använda. Det gjorde han rätt i.
Jag har svårt för folk som reagerar med ursinne när de hör ord som de anser är felaktiga.
När de unga började använda ordet "typ" i var och varannan mening för några år sedan blev många äldre irriterade. Inte jag. Jag tyckte att ordet var uttrycksfullt och använde det ibland för att skämta till det. Typ har stannat kvar och används nu mer frekvent i litet vidare mening, har jag märkt. Och har sin motsvarighet i många andra språk.
"Sort of" i engelskan översätts exempelvis ofta med "typ". Så kan det gå när inte haspen är på.

Primula och påskliljor -- då kommer våren sättande!

En fin primula i orange kruka och en blommande orkidé. Den senare i en Linnékruka. Kan det vara finare på fönsterbrädan inför den vår som meteorologerna har lovat ska komma i nästa vecka.

På onsdagen åkte kompisen och jag iväg och köpte årets första frön, till två sorters tomater, ringblommor och månadssmultron. De ska petas ner i jorden inom kort och sen kommer våren sättande. Förutom primulan blev det också en kruka minipåskliljor, tête à tête. Kunde inte låta bli.

Visst är det vackert med snön, men när den ligger meterdjup i drygt två månader, så måste det bli problem. Läste i MT, att kommunens snöskottare blir utskällda och hånade när de arbetar med röjningen.

De som beter sig så borde skämmas ögonen ur sig och be om ursäkt, hävdar jag. Ett sådant beteende är ingenting som vi normala kommuninvånare stöder, eller hur?

Nej, nu kommer våren och då ska vi vara snälla! Basta!