Ingers måndag - REDAN TRIST MED HAUHAU-MATEN?

"Jag är egentligen inte så förtjust i hauhau-mat", sa Tina Nordström i ett teveprogram i veckan. Hon sade det så där amerikanskt tomteaktigt, så att man, åtminstone jag, förstod exakt vad hon menade. Hon har börjat tröttna lite. Precis som jag. För det blir lite trist med julmaten, nästan innan julen är påtänkt. Julbord annonseras i min kära MT och andra dagstidningar alldeles för tidigt. Och sen blir man bjuden på en del julbord, långt innan det är dags för familjens alldeles egna julköttbullar, sillsallat och Janssons frestelse. Hittills har jag varit ute och käkat två julbord, båda eminenta, och det räcker alldeles tillräckligt. Men jag resonerar som så, att det gäller att spara sig, så att snålvattnet verkligen rinner till när det är dags att hugga in på julaftonens höjdpunkter: doppabrödet som sänks i skinkspadet, den griljerade skinkan, de härliga sillinläggningarna, Jansson, köttbullarna som är kryddade med pepparkakskryddor och allt det andra. Kanske får lutfisken komma till heders i år igen. Med vit sås som är pepparstark som tusan. Problemet med den har varit att jag är ensam om att gilla den i vår stora familj. Det kan ha ändrat sig de senaste åren. Så jag lutar åt att ge den en ny chans. Vi var några som saknade lutfisk, när vi åt julbord i Skultorp senast. Maten på vägkrogen var annars kanonbra rakt över. Där var det läge att äta så att det kändes var magsäcken sitter. En vecka kvar till julafton har inte den där riktigt julstressen infunnit sig ännu. "Det blir jul ändå", som en go´ kompis sa häromdan. Och visst har hon rätt. Jag ska försöka ge fanders i alla måsten i år. Om de inte känns som måsten, brukar jag hinna med dem ändå. Som att baka mina egna vörtlimpor och doppabrödkakor med recept från tidningen Allt om Mat från 1975. En tidning som för övrigt håller på att falla sönder. Och det är ju en hel vecka kvar att spela på, innan det är julafton. Det känns förhoppningsfullt!

Ingers måndag - PERSON KNIVMÖRDAD!

"Person knivmördad - flera förda till sjukhus. En person misstänkt" När jag läste rubriken i en nättidning ¨på söndagen, trodde jag först att Persson, en kändis med det namnet, varför inte Göran Persson hade blivit mördad. Nytt politiskt mord? hann jag tänka. Sen insåg jag förstås att det handlade om en person. Men då kunde man ha satt rubriken "En person knivmördad", så hade allt varit kristallklart. Först stod det "Person knivmördad" på både löpsedeln och över den korta nyhetsartikeln. Efter en liten stund var det ändrat på löpet till en betydligt bättre lösning "En mördad - flera skadadade", men över artikeln stod det fortfarande Person. Eftersom jag var på bettet just då, dröjde det inte länge förrän jag upptäckte nästa fadäs. "LUNGT I BACKA - ETT HÅN" stod det i fet rubrikstil över en tragisk artikeln på sidan 10 i söndagens GP. Det handlade om att det kriminella Backagänget hade tvingat en butiksägare och hans familj att fly i panik och överge sin affär. Eftersom jag har en viss erfarenhet av rubriksättning vet jag förstås, att det är stressigt ibland och någon gång nästintill panik. Men "LUNGT" i största stilen på en tabloidsida hade jag ändå lite svårt att ta in. I ingressen stod det sen mycket riktigt att polisen hade sagt att läget "är lugnt i Backa". Artikeln var välskriven och intressant, men rubriken störde. Åtminstone till en början. Sen tänkte jag att jag inte ska gnälla jämt Och så erinrade jag mig alla riktiga, fyndiga och bra rubriker som sätts alla dagar i alla tidningar land och rike runt. I söndags-GP fanns exempelvis ett fullödigt reportage "Livet efter mardrömmen" som följde journalisterna Johan Perssons och Martin Schibbyes återkomst till vardagen efter frigivningen från det etiopiska fängelset i Addis Abeba. De dömdes till elva års fängelse för understödjande av terrorism och frigavs efter femton hemska månader. I min kära lokaltidning finns massor av intressanta nyheter och bra reportage. Så vem är jag som klagar. Nej, nu ska jag titta färdigt på Beckfilmen som jag sett förut. Sen ska jag lägga mig och tänka positivt på allt roligt julstök som återstår.

Ingers måndag - LUDDET SKA BORT! ANNARS!

Vad kommer det sig att folk blir så vanvettigt arga i tvättstugan, att de sätter upp ilskna lappar? Dessa arga lappar brukar aldrig vara undertecknade med namn. I stället står det oftast en signatur under. Precis som insändarna i lokaltidningarna. Jag har aldrig förstått varför folk inte står för sina åsikter. Typiskt svenskt, anser jag. Folk skäller hemma på kammaren och sen vågar de inte stå upp för sina åsikter offentligt. Nåväl, jag har funderat en del på det här och kommit fram till att de arga lapparna beror på flera saker. Utgångsläget i de flesta fall, tror jag, är att lappskrivarna är på dåligt humör överhuvud taget. De vill egentligen inte vara i tvättstugan, eftersom den är en sällsynt trist miljö. Och är man på dåligt humör, måste man avreagera sig på något. Och är det då lite ludd i torktumlaren och grus på golvet, så är saken given. Att städa efter andra är bara för mycket för en stressad och sur tvättare och så åker arga lappen upp. Jag vet inte om arga lappar i tvättstugan och på andra ställen är lika vanliga i andra länder som i Sverige, men jag tror det inte. Tvärtom tror jag att svenskar är typiska argalappskrivare. Som undertecknar med signaturen "Så gör grisar", efter en gruvlig avhyvling. "Den som inte tar bort luddet ska dö" skrev David Batra i sin bok häromåret. Och efter att en somalisk familj flyttat in i ett hyreshus fanns följande lapp i tvättstugan: "Här gör vi rent efter oss, såväl svarta som vita!" En av sönerna, Störst hette han i Ingers måndag i Mariestads-Tidningen, bodde i hyreshus i Helsingborg för några år sedan. En dag jobbade han över och missade att hämta de tvättade kläderna i torkrummet med en kvart. Den här arga lappen återfanns fäst på väggen inne i torkrummet: "Du som glömde att ta ner dina kläder här i torkrummet kan få tillbaka dem. Men då måste du hämta dem hos mig i trappuppgång B, fem trappor upp!" Sonen bodde i uppgång A på våning sju och det fanns hiss. Sonen har lika kort stubin som jag och blev i sin tur rosenrasande. Han ansåg att det var stöld och jag tror att han ringde till kvinnan som lommade ner till sonen med kläderna och bad om ursäkt. Minns inte riktigt upplösningen i detalj, men sonen finner sig definitivt inte i vad som helst. Hör ni, gå gärna in på argalappen.se och läs! Själv ska jag just titta på Solsidan. Vi höres!