Ingers måndag – HATTEN AV FÖR STUDENTMÖSSAN!

Jag tänkte sticka ut hakan lite grand och sjunga studentmössans lov. Det passar väl bra så här i valborgs- och första majtider. Och det kanske ändå är politiskt korrekt numera. Fast vissa retar sig nog, men det struntar jag blankt i. Traditionen med tågande sjungande studenter med de vita mössorna på får mig att få en klump i halsen av nostalgi, ibland börjar jag till och med hulka litet, och tårarna kommer. Så fånig är jag. Det är häftigt med manskörer på Valborg och första maj också, helst bör mössorna vara något så när vita, men även gubbs med gulnade mössor kan få passera. OD, Orphei Drängar, är allra bäst förstås, men man kan inte alltid få allt. Min mössa ligger framme i bokhyllan nära min dator. Den är fortfarande ganska vit, fast den har gått igenom en hel del, för att vara en studentmössa. Den har faktiskt burits inte bara av mig, utan av två studenter till, mina två äldsta söner. Det trodde ni inte, va? Så här ligger det till. När den äldste sonen skulle ta studenten på –80.talet var det inte särskilt poppis med studentmössor. Men jag tror ändå, att de allra flesta i sonens klass köpte vita mössor. Inte den ekonomiske sonen., dock. När han hade kollat vad en mössa skulle kosta, berättade han för oss att han tänkte strunta i mössa. Det var onödigt. Men, när han fick syn på min mössa sken han upp. ”Oj, morsan, den är ju vit. Och den passar. Jag tar den,” sa han glatt. Och så blev det. Nästa grej var att studentkillarna behövde var sin kavaj också. Byxor hade sonen faktiskt redan köpt. Han inventerade min garderob och bestämde sig för en vit kavaj, som jag brukade använda. Sa att den dög bra. Sen kom det hem en kompis till honom och lånade en annan av mina kavajer. Jag vet inte om de berättade om det i skolan, och för tjejerna i klassen. Ska fråga nån gång om han kommer ihåg det. När jag berättade den här historien för hans fru flera år senare log hon igenkännande och tyckte det var typiskt honom. Efter fyra år var det dags för son nummer två att ta studenten. Han köpte verkligen en mössa, det var lite viktigare för honom. Han hann att ha den under studenttåget i Skövde. Sen var det dags för studentfest på en dansbana nånstans ute i det gröna i Skaraborg. Nån avundsjuk bråkstake hoppade på sonen och svepte med sig mössan och kastade bort den. Den återfanns aldrig. Dagen efter var det dags för studentbal och studentmössa på skulten var nödvändig. Ni förstår säkert vad som satt som en smäck på sonens skult under den balen? Min vita mössa förstås. När det sen var dags för son nummer tre och dottern att bli studenter var mössan fortfarande vit och låg i beredskap. Men då behövdes den aldrig. Deras mössor satt tryggt kvar på deras huvuden och de fick med dem hem också. När jag skriver det här kommer jag på mig själv med att sitta med mössan på. Den passar fortfarande och är inte det minsta gul. Sjungom studentens lyckliga dag!!!

Ingers måndag - VARFÖR SPRINGER KVINNOR EFTER BROTTSLINGAR?

Ibland skäms jag ögonen ur mig över underliga och direkt riskabla beteenden hos vissa kvinnor. Skäms över att tillhöra samma kön. Jag tänker på de kvinnor som springer benen av sig för att "rädda" och "hjälpa" kriminella män. De rentav förföljer dessa brottslingar, skriver brev, söker upp och har sig. Senast jag hörde talas om detta skumma fenomen var nu i veckan i samband med massmördaren och den självutnämnde bödeln Breivik. Han har tydligen fått hundratals beundrarbrev till sin bunker. En kvinna hade enligt uppgift presenterat sig som hans flickvän och försökt få komma in för att ligga med honom, antar jag. Skulle inte tro att det gick för sig. Jag häpnar och kräks över dessa våp till kvinnor. Har de ingen som helst stolthet i kroppen. Och har de inte tänkt på vad som händer sen, om mannen skulle komma ut. Som anhörig till en brottsling kan framtiden oftast aldrig bli annat än dyster och riskabel. När vi ventilerade dessa kvinnors beteende på facebook häromdagen berättade Anita, som bor i fängelsestan Tidaholm, nåt intressant. Hon har sett det mesta som trippat in på anstalten under årens lopp. En del kvinnor har svårt att bara ta sig fram till porten på grund av för trång kjol och för höga klackar. Och fenomenet är ingalunda nytt. Hans, vars far har jobbat fram till 70-talet på fängelset i Kalmar, berättade att fadern ofta förundrades över att unga och väl utbildade kvinnor sökte kontakt med de intagna. Intresset bland efterhängsna kvinnor som vill hjälpa och rädda riktas inte sällan till rent livsfarliga män. Det finns otaliga exempel, Juha Valjakalla, mördaren som utplånade en familj i Åmsele för en struntsak, fick massor av beundrarbrev i fängelset. Mattias Flink, som avrättade sju flickor och försökta mörda tre till i Falun får förmodligen också kvinnlig uppvaktning. Och expastorn och mördaren i Knutby är en annan otäck figur, som en del kvinnor tydligen tycker är charmig. Hur det är med Anders Eklund, som tog Engla och Pernilla av daga och den otäcke Hagamannen vet jag inte. Det kanske finns kvinnor som är beredda att hjälpa dem också. Dessa kvinnor med missriktade moderskänslor jagar män som de vill räddda över hela linjen, förutom på fängelser, förekommer det på andra anstalter och boenden. Jag blir alltid lika förundrad. Och undrar om det går att få någon förklaring. Kanske det till och med finns forskning i ämnet?

Ingers måndag -- JAG - EN BILJETTSMITARE?

"Vad är det här då?" frågade den kvinnliga konduktörsaspiranten när hon skulle kolla min biljett, då jag klivit på i Göteborg för att åka tillbaka till Skövde i kväll, tre timmar innan det här skrives. Troligen hoppades hon kunna sätta dit sin första biljettsmitare. Det lät så på rösten. "En regionenruntbiljett" svarade jag sanningsenligt. Jag hade köpt den för 250 spänn i Pressbyrån i Mariestad på torsdagen. Jag köpte två och en hade jag använt på fredagen för att åka buss, tåg och buss Mariestad-Torslanda, utan minsta problem. Aspiranten ropade på sin konduktörskollega som kom sättande, lika sur hon. Jag visade mina kvitton från Pressbyrån. Då snörptes det på munnarna, vill jag lova. "De här kvittona gäller bara inköpet. Du måste ha ett registreringskvitto, som visar när kortet började användas, sa den färdiga konduktören. (Jag började använda kortet på bussen från Torslanda till Centralstationen, men hade inget registreringskvitto). "Och det här kortet gäller inte nu, bara till den 1 april", sa konduktörsaspiranten. "Till den 1 april 2017, ja, kontrade jag i bestämd ton, ni som känner mig vet hur den låter. Jag hade läst ordentligt på min 24-timmarsbiljett. Den gällde i fem år, om den inte användes under den tiden. Men aspiranten gav sig inte ändå. "Du får köpa en ny biljett här på tåget, den kostar 380 kronor", sa hon. Vilket jag besvarade med ett enda ord: "ALDRIG". Och lade till följande: "Menar du att det är en enda person på det här tåget som har betalat 380 kronor för att resa mellan Göteborg och Skövde". Då fick aspiranten, som började se lite plågad ut, en ljus idé. "Du kan förstås köpa ett nytt regionenruntkort här. Då kostar det 250 kronor. Jag morrade högljutt, hela kupén höll andan. Men jag insåg att det nog var bäst att göra som hon sade. Annars kanske jag skulle bli avslängd vid nästa station, Alingsås. Vilket öde! Jag betalade mycket kort med kort och fick ett kvitto i handen. Vid det laget var jag så sur, att jag inte kunde tänka klart. Sen kom jag på att aspiranten sagt, att jag skulle få ett nytt regionenruntkort, vilket jag inte sett röken av. När surpupporna återvände efter en god stund attackerade jag igen: "Hallå där, du sa att jag skulle köpa ett nytt regionenruntkort. Jag fick bara ett kvitto, viftade jag triumferande. Och tillade, att jag förmodligen inte kunde åka med bussen från Skövde till Mariestad på ett kvitto, och utan kort. "Ja, men det här är SJ och vi har inga kort. Det där kvittot gäller som ett kort, sa den färdiga konduktören. "Din kollega sa till mig att jag skulle köpa ett nytt kort. Om man inte får ett kort, VARFÖR SÄGER NI DET DÅ? morrade jag, ilsken som ett bi. Och tillade, att jag skulle kräva tillbaka pengarna för extrakortet som inte var något kort. Surpupporna fann för gott att gå vidare. Den färdiga konduktören som nu var färdig med mig slängde ett "Gör det du!", över axeln. Jag kan tillägga, att resan till Göteborg och därifrån skilde sig som natt och dag. Fredagens resa mellan Skövde och Göteborg var jättetrevlig. Den manlige konduktören var hur mysig som helst och bjöd till och med på en kopp kaffe. Det tåget kördes tydligen av Västtrafik, medan tåget med surpupporna i kördes av SJ. Dessa lärde mig nu på ett handfast sätt hur viktigt det är att ha ett registreringskvitto. Sådana kommer jag i fortsättningen att stoppa upp i halsen på den som ifrågasätter om jag har biljett. När jag berättade det hela för busschauffören Janne i buss 500 mellan Skövde och Mariestad, sa han bara: "Ah, SJ har inte såna läsare som vi har". Han tittade på mitt SJ-kvitto och viftade bara in mig i bussen. Nu är det jag som ska ringa samtal i morgon bitti. Att betala 750 i stället för 500 för den här resan finner jag mig aldrig i.

Ingers måndag - CIVILKURAGETS FÖRGRUNDSGESTALTER

Har ni påskat färdigt nu go´ vänner? Jag använder med avsikt påska som verb, precis som jula, för att provocera eventuella språkpoliser. För verbet påska är nog inte godkänt i SAOL. I varje fall inte ännu. Firade en underbar påskhelg med familjen i Uppsala. Och kom plötsligt att tänka på vad sällsynt det är med civilkurage. Och vad vanligt det är med feghet. Genast dök två självklara personer upp i mitt huvud: Fadime Sahindal och Ingvar Bratt. De båda har varit unikt modiga och uppfyllda av att sanningen ska fram. Till varje pris. Fadime hade det ofattbara modet att helt öppet berätta för oss vad hederskultur är och att hon sannolikt skulle få plikta för det med sitt liv. Nu ligger hon begravd på Uppsala gamla kyrkogård på plats nummer 63. Jag var där på påskdagen för första gången för att hedra henne. Platsen är inte så lätt att hitta, trots den information som finns vid ingångarna till den stora kyrkogården. Jag fick hjälp av en vänlig kvinna som också berättade, att Fadimes pojkvän, Patrick, ligger begravd strax intill. Han omkom i en oförklarlig bilolycka samma dag som paret skulle flytta ihop. På Fadimes oansenliga gravsten står hennes namn och födelse- och dödsdatum. Hon var född 1975 och den 21 januari 2002 mördades, eller rättare avrättades, hon av sin egen far. Dådet skedde hemma hos Fadimes lillasyster i Uppsala. Mer än tio år har gått sen dess och Fadime hedras varje år på Fadimedagen den 21 januari. Jag har lagt ut en bild på gravplatsen på min facebooksida. Ingvar Bratt var civilingenjören som var anställd på Bofors. Han hade civilkurage nog att avslöja sina arbetsgivare som vapensmugglare och mutkolvar. Om två år är det 30 år sedan Boforsaffären drogs igång, 1984, när Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen polisanmälde företaget. Året efter trädde Ingvar Bratt fram som källa. Han blev givetvis uppsagd från sitt jobb som straff. Och rejält baktalad. Men han stod stark och gav inte vika. Debatten kring avslöjandet av en av de största skandalerna i modern tid gav bidrog till lex Bratt, en ny svensk lag som innebär, att anställda får röja företagshemligheter som avslöjar brottslighet. Ingvar Bratt har senare belönats med Miljöpartiets fredspris för sina insatser. Ja, nu undrar förstås ni uppmärksamma läsare vad påsk har med civilkurage att göra. Jo, jag tänker så här. Som bibeln beskriver Jesus är det inte den minsta tvekan. Han om någon hade civilkurage.

Ingers måndag -- ÅRHUNDRADETS APRILSKÄMT

I dag kommer det att se konstigt ut på bloggen. Den bärbara datorn har pajat och jag får lita till den gamla reservskorven till dator. Bara så ni vet. Nåväl den 1 april kan inte passeras utan att tidningar och andra media haglar av skämt, både bra och mindre bra. Jag fastnade för möbeljätten Ikeas råsatsning på jeans vid namn Billy. I indigoblått med gula sömmar. Personalen på varuhusen ska ha hårdlanserat dem under några månader, genom att bära dem på jobbet. Jätten påpekar, att det faktiskt inte är första gången det jobbas i denim. Första gången var på 70-talet, när en designer lanserade denimsoffan TAJT. Snart ska hugade kunder kunna hämta sina jeans i platta paket på tag-självlagret. På de tidningar jag jobbat på har det pratats aprilskämt långt före själva dagen. För skämtet får inte vara alltför genomskinligt. Och det går inte att upprepa sig och ta sånt som publicerats tidigare. Det är inte lätt att komma på något. När jag tänker tillbaka framstår brototypen som det roligaste Mariestads-Tidningen presterat under år och dag. Brototypen var en tillfällig bro, som hade byggts i oerhört snabb takt över dåvarande E3 i Sandbäcksvägens förlängning vid Ulriksdal. Här talar jag om vägen mot Ullervad för att förklara mig så att Mariestadsborna förstår. Saken var den att den bro som finns över E20, som vägen heter i dag, inte alls var byggd då, på 80-talet. Den diskuterades däremot mycket hett i tidningen och på insändarsidorna. Reporter Clas Svahn kom på, att det skulle göras ett snyggt fotomontage av en bro på en bild som en av fotograferna hade tagit. Nu minns jag inte vem det var, ursäkta mig. Men resultatet i tidningen blev lysande och många gick på bluffen. Det fick vi veta, eftersom det rapporterades om strida strömmar av bilar längs Sandbäcksvägen i riktning mot "brototypen". Vi asgarvade förstås på redaktionen och Clas Svahn gick omkring och myste hult mot oss andra. En riktig Sverigeklassiker av aprilskämt är givetvis Kjell Stenssons. Den seriöse TV-medarbetaren berättade hurusom svenska folket lätt som en plätt kunde förvandla sin svartvita bild till färg genom att använda nylonstrumpor. Eftersom jag var rätt ung på den tiden och min familj inte hade TV såg jag inte strumpskämtet förrän TV1 visade det nu i helgen. Stensson var duktig, men ändå förstår jag inte att så många gick på det hela, som det rapporterades om. Det lär ha gått åt mängder av sönderklippta nylonstrumpor. Nylonstrumporna hade så täta maskor. Det var skälet till att färgen skapades, förklarade Stensson. Han underströk, att det inte dög att använda en brynja i samma syfte, eftersom den hade alldeles för glesa maskor. Och så hängde han en brynja över TV-rutan, och visade inte med en min att han grundlurade stora delar av det svenska folket. Det var tider det.