Ingers måndag - MÅLLÖST OCH MÅLLÖS AV SPÄNNING

Kvartsfinalen i fotbolls-EM mellan England och Italien blev en gastkramande historia. Den mest spännande mållösa match jag sett, som rentav gjorde mig mållös, blåstes till slut av för förlängning och eventuella straffar. Trist med en sån upplösning. Jag hade ingen lust att titta mer och gick för att skriva ner denna lilla drapa. Mina favoriter, efter att Sverige gick på moppe, är England. Varför kan man förstås undra, men jag har alltid diggat landet och dess invånare. Före avspark har min favorit Henke Larsson på sitt oerhört avspända sätt sagt sitt om lagen. Han önskar sig ett snabbt mål för att få en så underhållande match som möjligt. Henke som kommentator verkar dela svenska folket i två läger. Vissa, som Matte på facebook skämtar om att man borde blanda lite speed i hans vattenglas och att han är för allvarlig. Peter tycker att han behöver halstabletter. Jag tror, att han innerst inne är blyg och inte begriper vad söt han är när han ler. Det kommer inget mål, trots att främst Italien har målchanser i massor. Matchen blir så underhålLande att jag skulle ha bitit på naglarna, om jag inte nyss varit och fixat dem. (Inom parentes är de orange med vita prickar). Målvakten Hart och backen Terry är levande väggar hos det engelska laget. Undrar om inte Hart gör sitt livs match. Matchvinnaren i vanliga fall, Wayne Rooney, blixtrar väl till några gånger, men är dessemellan rätt passiv. Den stöddige Rooney ser numera ut som en rundkindad kusin från den engelska bondvischan, för övrigt. På TV4 kommenterar ett par för mig okända killar matchen. Jag funderar lite över varför inte Glenn Strömberg gör det. Han är bäst, men har tydligen tagit ett par exklusiva extraknäck för mycket för att det ska vara klädsamt för hans teve-arbetgivare. Förmodligen är nog Glenn inte med för att matchen inte sänds i SVT funderar jag sen, fast säker är jag absolut inte. Matchen rullar vidare, men jag kommer osökt in på det faktum att IFK Göteborg, Blåvitt, en gång hade fyra spelare med namnet Glenn med i laget: Glenn Strömberg, Glenn Hysén, Glenn Holm och Glenn Schiller. Då sas det, att "alla" i Blåvitt hette Glenn. Sen kommer jag på, att spelarna i lagen på teve just nu har tydliga och bra färger på sina dräkter, blåa för Italien och vita för England. Målvakten Hart är klädd i rött och den italienske målvakten, som inte har så mycket att göra som Hart, är grönklädd. Trots att det är otroligt spännande dyker många funderingar upp. Jag börjar fråga mig varför många fotbollsspelare blir så diviga. Som Zlatan exempelvis, eller Fredrik Ljungberg. Henke Larsson var minst lika duktig som de, men är han en diva? Absolut inte. Matchen ska avgöras med straffläggning. Finns det något tråkigare? Jag börjar bli trött och Henke pratar igen på teven hör jag. Jag måste slita mig och höra vad han säger oh tror. Kommer strax.... Jaha, så var straffarna lagda. Och ni vet hur det gick. Trist, men Italien var värdiga vinnare och ägde spelet mestadels. Men Mr Hart i rött gjorde en fenomenal insats i målet och var enligt mig bäst på plan.

Ingers måndag - FRÖKNARNA TRIPPAR UT!

Kommer någon mer än jag ihåg kampanjen mot ordet fröken? Den gick ut på att fröken skulle ut ur språket och att alla kvinnor skulle tituleras fru. Jämställdhetstanken fanns där givetvis, eftersom alla män i något så när mogen ålder titulerades herr. Med detta gick det väl så där. I dag förekommer knappast några sådana titlar före namnen. Och det tycker jag är skönt. Jag glömmer aldrig vad bilinspektören sa till mig när jag "körde upp" för honom i Karlskrona 1965. Inom parentes var jag 21 år och gift Andersson, född också för övrigt. "Det där var en fullt acceptabel körning, fru Andersson", sa herr bilinspektören. Och jag kände mig uråldrig. Fast många sa att jag såg ut som en sextonåring. I dag säger knappast någon fru Dernroth mer än när de skojar. Och fröken används egentligen bara om lärare av något slag. Jag jobbar ju exempelvis som simfröken en hel del. Och numera talar vi rätt sällan om ogifta damer som fröknar. Nåväl, nu läste jag i Språktidningen att fransoserna hänger på. De vill ta bort det vackra ordet mademoiselle. Madame ska bli den enda benämningen på kvinnor som accepteras, åtminstone i det språk myndigheterna använder. Feministiska aktivister anser att mademoiselle är nedlåtande och sexistiskt och att det antyder att en kvinna inte är självständig. Herrar har alltid bara haft en benämning i franskan, monsieur, vare sig de varit gifta eller inte. Precis som i svenskan och i många andra språk. Det händer saker på den fronten även i Storbritannien och USA. Miss är på tillbakagång medan mrs går framåt. Detsamma i Tyskland, där Fräulein backar och Frau vinner mark. Nu kommer jag osökt in på dureformen, som genomfördes av Medicinalstyrelsens generaldirektör Bror Rexed,kallad Durex. Det var bland det bästa som hänt i landet i modern tid, när alla blev du med varandra. Därför blir jag fly förbannad när någon, oftast en ungdom av någon anledning, niar mig. Då säger jag alltid ifrån att jag ska duas, annars får det vara. Och hade jag varit kung, drottning eller prinsessa så hade jag krävt att bli duad och inte överniad, som kunglig höghet. Så fint är det lilla ordet du för mig.

Ingers måndag - MAGASIN I VITT UTAN REKLAM

Ibland funderar jag över var alla nya tidningar kommer ifrån. För varje gång jag kastar ett getöga över sortimentet av månads- och veckotidningar i livsmedelsaffären, tycker jag att någon ny dykt upp.
Och visst ökar skvallertidningarna i antal, eller? Jag tror det, trots att jag aldrig någonsin skulle komma på tanken att köpa någon. Bara jag ser rubrikerna får jag lust att spy.
Ibland känner jag för att köpa ett magasin, men ofta tappar jag lusten. Mode, mode, mode, mat, mat, mat, trädgård, livsstil och så skvaller är det enda som erbjuds. Visst jag ÄR intresserad av både mode, mat och trädgård, men ibland står det mig ändå upp i halsen.
I början av veckan skulle jag åka bort några dagar och kände för något trevligt att bläddra i.
Då fick jag syn på ett livsstilsmagasin utan reklam och beslöt mig snabbt att ta ett exemplar på väg till kassan. Avsaknaden av reklam märktes på priset som sved, 89 spänn, på det matta papperet och på de bleka färgerna, mest vitt, grönt och lite rosa.
Tidningen är dansk och det märks väl på att översättningen till svenska haltar och att ett och annat danskt ord slinker med i förbifarten. Innehåll får heta indhold, överdrag heter betraek och smak heter smag. Det tycker inte jag är riktigt ok, även om jag inte alls ogillar Magasinet Jeanne d´Arc Living som tidningen heter.
I sommarnumret som jag köpte gillar jag särskilt reportaget "Förbisedda perenner" som innehåller favoriter som kattmynta, stjärnflocka och daggkåpa. Där verkar redaktionen ha ansträngt sig med svenskan, även om jag tycker att redigeringen och rubriksättningen är väl plottrig. Och varför alla dessa versaler mitt i rubrikerna som "En Dröm i Vitt" och liknande. Helt onödigt och förvirrande.
Och helt reklamfritt är magasinet inte, viss så kallad egenreklam förekommer.
Om jag kommer att köpa nästa nummer? Njaä, det tror jag nog inte.

PS. Här försökte jag lägga in en bild. Det misslyckades. Men skam den som ger sig.

Ingers måndag - RAKA RÖR OCH INGET DALT!

"Plocka bort disken efter er! Annars blir fikat dyrare!" Så ungefär lyder den raka uppmaningen direkt på borden till gästerna på kafét på Tidans loppis. Jag gillar såna raka rör. Inget dalt för min del, tack! Så när kompisen och jag druckit upp vårt kaffe och käkat upp våra goda räkmackor vid lunchdags på söndagen, tog vi förstås med oss brickan tillbaka till kassan. Två goda räkmackor och två kaffe kostade bara 70 spänn. Inget att klaga på. Apropå uppmaningen på borden, brukar jag ofta reta upp mig på det som står på skyltar. Som exempel kan jag ta skylten som satt över parkeringen på numera stängda Vänerblommor inne på Johannesbergsområdet i Mariestad. "Parkering enbart för Vänerblommors kunder. Olovlig parkering beivras" stod det. Och skylten kanske finns kvar än. Skyltar brukar ha en förmåga att sitta kvar länge efter att en verksamhet är nedlagd. Jag besökte rätt ofta Vänerblommor, men ibland ställde jag bilen där även när jag skulle gå in på Västgötabagarn eller till asylboendet Luna. Jag retade mig på det ålderdomliga ordet "beivras". Det som låter så snällt och egentligen är detsamma som att dra inför rätta, åtala, straffa eller angripa. Men jag undrar hur många som vet vad det gamla ordet, som låter så mesigt, betyder. Och om de som ser skylten begriper, så tror de sannolikt inte att det händer ett vitten för den som ställer bilen där i annat ärende. Det trodde inte jag och säkert inte särskilt många andra heller. Men å andra sidan är det ju bra att använda gamla ord ibland, så att de inte faller i glömskan, tänkte jag mitt i irritationen. Kompisen och jag gjorde en "kyligtochtråkigtväderturné" på söndagen. Det var efter att meteorologen på teve sagt, att juni hittills är den kallaste sen 1928. Vi började med att styra kosan till Tidans loppis. Mitt kap där blev tre fina vaser för 65 pistoler. Hon köpte ett fint underlägg. Men vi konstaterade, att det är omöjligt att se vad som finns för alla prylar som trängs överallt. Det är ungefär samma som uttrycket att man inte ser skogen för bara trän. De vanligaste loppisföremålen,vad jag kunde se, var bestick och prydnadssaker. Sånt har vi nog av, varför jag slog till på tre plantor av stockrosor. De ska vara fleråriga! Fan trot, jag trodde att alla stockisar var tvååriga. Men jag får se framöver, de är redan utplanterade. Efter loppis styrde vi kosan till min favvobutik Österbergs. Inga inköp gjordes, trots idogt tittande och provande. Prova kläder tillhör mina favoritsysselsättningar, så underlig är jag. Men det krävs ibland när köplusten börjar tränga på. Ser man att det inte passar, är det ju ingen idé. Jag lyckades motstå en skylt för 65 spänn som kompisen ansåg skulle sitta på väggen hemma hos mig. Texten var på engelska och löd ungefär så här: "Tro inte att jag accepterar din attityd, jag har en helt EGEN"! Skylten pryddes nedtill av en katt. Jag hade eventuellt köpt den med en hund nedtill. Stallsiken i Skövde, Skokanonen i konkurs och ett GI-mål på Max blev slutmålet på turnén innan vi vred ratten mot Mariestad. Skoinköp? Yes, box!