Jante och Janta -- paret som påverkar!

Den där Jante som alla talar om. Vad är det för en Jeppe egentligen? Som ni märker skriver jag Jante, Janta och Jeppe med stor bokstav. Det är för att markera, egentligen ska det ju vara liten.
Nåväl, Jante är ju bevisligen av norsk-danskt ursprung, påhittad av Aksel Sandemose som skrev på norska och växte upp i Danmark.
Skämt åsido, väldigt många talar om denne Jante och att han sitter på den ena axeln. Men ingen har någonsin sett honom. Han känns lika undanglidande som Gud. Och han bestämmer lika mycket över folk, utan att de verkar vara medvetna om det.
Min upplevelse är att vi kvinnor har en Jante på den ena axeln och en Janta, en kvinnlig variant på den andra. Att vi följer Jantelagens alla elva bud betydligt striktare än männen gör.
Det första budet i Jantelagen, formulerat av norrmannen Aksel Sandemose är "Du ska inte tro att du är något". De övriga tio att-satserna är varianter av den satsen. Sålunda lyder det tionde budet "Du ska inte tro att du kan lära oss något.
Det finns också ett elfte bud som kallas Jantes strafflag, ett riktigt tufft bud: Tror du inte att vi vet något om dig?
Nu har det ju kommit fram en del om kvinnors intrigerande mot varandra. Och jag är övertygad om Jantas existens.
Jag är övertygad om att rätt många kvinnor tänker som följer: Andra kvinnor ska inte tro att de är förmer än de själva inte. (Innebärande att de gärna hyllar männen, men inte sina kvinnliga kolleger). Oss emellan är kvinnor mycket bättre på att trycka ned varandra än vad männen är.
Janta finns, var så säkra!

Biljett med kod löser väntrumsproblem i Mariestad?

Väntsalen i stationshuset i Mariestad har i många år varit ett stort problem.
Skälet är att salen blivit en värmestuga för folk med missbruks- och andra problem.
De skräpar ner och kissar. Det har i sin tur lett till att tågpersonalen vägrar vistas i den snuskiga salen.
Och de anställda på Pressbyrån har tvingats stänga glasdörren från väntsalen in i kiosken, på grund av ständiga störningar från det störiga klientelet.
Satsningar på fler polisbesök och mer bevakning har inte gett några förbättringar. Och politikerna har mig veterligt inte engagerat sig.
Men hallå, det måste finnas åtgärder som fungerar.
Kan man inte införa något slags kodsystem, där den som köper tågbiljett på Pressbyrån får en kod som gör att han eller hon kan logga in sig via ett kodlås i en uppfräschad väntsal. Där de i lugn och ro kan vänta på sitt tåg eller sin buss.
Det borde finnas ett sådant, inte alltför dyrt system, att införa.
Och tågpersonalen har förstås, i sådana fall, egna koder.
Vidare ska vi, enligt mitt förmenande, vara rädda om Pressbyrån i Mariestad.
Där finns en otroligt trevlig och hjälpsam personal och kiosken har ett bra sortiment, inte minst utbudet av tidningar är riktigt bra.

Snödropparna ger sig aldrig!

Snödroppar är den kaxigaste växt jag vet. Då har jag räknat bort ogräs som kirskål och nästan-ogräs som fläder.
Flädern slog sig ner i vår trädgård och har bestämt sig för att stanna. Snart börjar den obevekligt att borra sig upp. Visst jag gör flädersaft varje år. Men sen sågar vi bort allt ovan jord. Det ger fläderfamiljen, numera en stor en, fullkomligt f-n i. Där har vi inget att säga till om.
Innan kampen mot flädern börjar vill jag njuta av snödropparna som varje år tidigare än alla andra växter tar sig upp genom snö och is och struntar i bakslag och motgångar. Bara ruskar av sig och växer vidare. Den bereder väg för min andra vårfavorit, scillan. Den är allt annat än en blyg viol och kan ta över en hel trädgård med sin illblåa fägring. Det får den gärna. Åtminstone för mig.

Snö igen! Eller har vår och sommar redan gått?

Hjälp! Vaknar helt snurrig. Har hela våren och sommaren redan gått? Är det en ond dröm? Nej, så illa är det inte. Inte riktigt.
Meteorologernas prognos om snö under natten stämde! Vi har fått ett återfall. Stackars fåglar. Jag som trodde att de skulle klara att hitta mat själva. Nu får jag köpa minst ett kilo frön till och ladda automaterna.
Den ende som är glad är vovven Felix. Han rusar runt och sladdar i snön. Och borrar ner nosen i det vita och lyfter upp en liten hög och fnyser. Älskar snö!
Vad har då tulpaner med snö att göra? Ingenting, men de är en liten tröst.
Och våren kommer, det vet vi ju, eller hur? Nån gång är den här för att stanna.

Amerikanerna och deras skyltar, del två!

Kommentarer till den här skylten är, anser jag, ganska överflödiga. Rubriken kanske egentligen skulle vara "Dessa amerikaner och deras övertydliga förmaningar". Pust.

Amerikanerna och deras skyltar!

Den här skylten fanns uppsatt längs en av de större vägarna i västra Florida den 17 februari. Den talar för sig själv och berättar hur amerikaner tänker. Åtminstone de som har makten över skyltarna.
Här jobbar minsann fångar med vägbyggen och det ska ingen trafikant vara ovetande om.
Och det kanske är bra att man vet om det, ifall de orangeklädda fångarna skulle få för sig att rymma. Jag tror inte att de kommer på den tanken, med alla blickar som finns runt omkring dem.
Tänkte återkomma med ytterligare en amerikansk skylt. Vore lite kul att veta vad ni läsare tänker om det fenomenet.
Hinner dock inte just nu, eftersom jag måste ila till simskolan. Fem grupper väntar på mig.

Hoppas vinna en kamera!

Hitta billiga resor hos Ticket!

Juholt och jag har lika många lik i garderoben

Socialdemokraternas sannolikt nya partiordförande heter Håkan Juholt. Det fick vi reda på i dag.
Vid presskonferensen fick han frågor om varför han hade mustasch. Och det hade tydligen något med Loket Olsson att göra.
Och sen fick han givetvis frågor om lik i garderoben. Hans svar var intressant, eftersom det visade sig att han hade lika många lik som jag.
Juholt hade nämligen kört för fort tre gånger om.
Alla tre gångerna handlade det om att hinna till partiuppdrag, försäkrade han.
Jag har också kört för fort tre gånger, erkänner jag villigt. Vid två av tillfällena var det under jobbet. Jag var stressad och hade viktiga presskonferenstider att passa. Det blev rätt dryga böter som jag fick betala själv. Min arbetsgivare var snål och vägrade betala sånt, även om det handlade om tjänsteutövning.
Den tredje gången jag körde för fort var i Skåne, där vi bodde några år. Då körde jag 66 kim på en 50-sträcka, vill jag minnas, och barnen var med i bilen.
En rar och lite flegmatisk polisman klev in i bilen och skrev sina papper och frågade barnen om de var ute och åkte för fort med mamma.
Barnen svarade förstås ja. Och var väldigt roade av incidenten och pratade om den länge.
Den dagen åkte massor av trafikanter fast i Skåne, eftersom razzian var en "present" till den avgående länspolismästaren som jag glömt namnet på.
Nåvål, apropå Håkan Juholt frågade ingen av journalisterna om han hade betalat böterna själv, eller om partiet hade stått för dem. Och ingen frågade heller om han någon gång hade kört så fort så att körkortet blev indraget.
Men läser han det här får han hemskt gärna svara på det också.

Nu vill knugen ha mer!

Nu vill knugen ha ännu fler miljoner till sitt hov. Jag tror jag smäller av.
Att karlen inte skäms ögonen ur sig. Han har ju aldrig någonsin berättat vad han använder alla kulor vi står för till. Det är krav nummer ett. Krav nummer två är att han avgår. Punkt och slutdiskuterat.

Florida så mycket mer än bara Disney!

Pengar, pengar, pengar. Det är det som gäller i Florida.

Alligatorn vakar över sitt revir. En gyttjepöl som krymper för varje dag.

Träskmarken rymmer mycket mystik.

Inte minst finns där skugga som kan kännas skön i Floridasolen.

I den här "airboaten" fick vi uppleva några av de 500 till 1000 alligatorerna och en mängd fåglar i sjön som ligger i Myakka River Park.

I den här båten gör många turister turer runt St Pete beach.

Till vänster det rosa hotellslottet Don Cesar, landmärket på stranden i St Pete beach. Till höger skalbaggarna som pryder väggen till ett av husen i Pass-a-Grill, min lilla favoritort i Florida, där det mesta känns genuint och äkta.


Den här anden mötte mig på morgonen när jag skulle åka hem till Sverige. Vanligen brukade den simma omkring i poolen, tills någon skrämde iväg den. Bilden är mörk, men jag hade inte hjärta att ta bort den.

Stor alligator vilande någonstans i det stora Babcock ranch.

Liten alligator som vi klappade vid rundturen runt ranchen.

En av favoritkossorna på ranchen utfodras med majs.

På favoritstranden Blind Pass Park.

Njutande människor på samma strand.

Solnedgång i Mexikanska golfen vid St Pete beach.

Snäcksamlare på samma plats och tidpunkt.

Favoritpoolen på morgonkvisten före avresan. Klockan är kvart över sex.

Havsutsikten från lägenheten.

Stranden vid St Pete beach strax före solnedgång.

Kringle´s, affären som säljer jul-, påsk- och halloweensaker året runt.

Den glada personalen på Kringle´s.

Det splitternya Salvador Dali-museet i St Petersburgs hamn. Vi européer kan sträcka på oss lite extra. Kanonfint museum.

Favoritstranden igen. i rosa ljus.

Poserande pelikaner vid Pass-a-Grill.

Skyltfönster hos snäckaffären She sells sea shells på Sanibel island.

Fyndigt namn på snäckaffär, eller hur? Sanibel island igen.

Den lilla fågeln poserade enbart för mig i en igenväxt sjö i Babcock ranch.

Rätt vacker utsikt från flygplansfönstret, eller hur?