Gott Nytt År med sikte framåt

Gott Nytt År önskar jag mina läsare med en bild av miniorkidén i sin Linnékruka som blommade oavbrutet under hela hösten. Nu har den sista blomman fallit för den här gången, men jag vet att den sätter igång snart igen. Den behöver ta igen sig någon månad inför nästa häftiga blomning. Jag köpte den på Ikea för några år sedan och den har gett massor av glädje.
Växterna hjälper åtminstone mig att se mot våren. För jag tycker egentligen att vintern från november till februari, med ett uppehåll kring jul, är en oändlig transportsträcka inför bättre tider. Visst är det vackert med snö, men det är kallt och jobbigt att pälsa på sig varje gång man ska gå ut. Därför hoppas jag att snön smälter bort snarast och inte ligger kvar längre än under januari ut. Funderar förstås som alltid på att åka till värmen i dessa tider, men ingenting är bestämt ännu.

Simning -- sporten som räddar liv

"Fröken, jag vågar inte simma utan dyna. Jag drunknar!"
Ibland händer det att mina små simskoleelever säger så. De har en tendens att uttrycka sig lite dramatiskt ibland.
Men i nästa minut, och då överdriver jag inte, kan det hända att de faktiskt tar sina första simtag. Utan hjälpmedel som dyna, platta eller armkuddar.
Simning är en sport som alltid har fascinerat mig. Den fascinationen ledde till att jag som morsa i 30-årsåldern utbildade mig till simlärare. Mina två äldsta söner blev tävlingssimmare under några år och jag körde land och rike runt med dem.
Intresset vaknade betydligt tidigare, men själv lärde jag mig inte simma förrän som elvaåring. I skolan kunde nästan alla mina kompisar simma och det blev pinsamt när jag inte kunde. Mina föräldrar hade inga vidare bra simkunskaper och puffade inte på mig för att jag skulle lära mig.
Jag bestämde mig därför själv att börja i nybörjargrupp som den äldsta eleven. Och jag fick en lärare som såg problemet långt innan det uppstod.
Hon hette Greta Segersten och jag glömmer henne aldrig. Tror att hon kom från Örebro.
Hon berömde och stöttade och jag lärde mig först i gruppen.
"Du simmar som en tävlingssimmare" ropade Greta till mig när jag öste fram i Manskapsbadet i iskalla Vättern. Jag hade lagt märke till att där fanns betydligt äldre personer än jag som också gick i simskola. Alla killar som skulle göra militärtjänst i Karlsborg, där jag bodde, måste kunna simma. Och det fanns en hel del som inte kunde. De hade det inte lätt. Men jag hade ju Greta och min starka övertygelse om att jag skulle lära mig. Så jag tog simmärken på löpande band under sommaren med Greta.
Senare insåg jag att det fanns tävlingar i simning och att kunskapen räddade liv.
Sverige har länge haft världsstjärnor i simning och en kille som hette Lester Eriksson blev min första idol. Däremot har jag aldrig själv tävlat i simning som mina två äldsta söner gjorde. Jag satsade på att undervisa i stället och tänker hålla på med det så länge jag kan.
Det finns inget roligare än att se självförtroendet växa hos barn och vuxna när de tar sina första simtag. I min stad Mariestad är det skruttigt med simundervisningen för barn före skolåldern. Behovet av undervisning är närmast oändligt. För att inte tala om hur dåligt många vuxna har det med sina kunskaper. Så jag har hittat en uppgift inom den sport som alltid varit främst för mig.

Skön jul med tomte och nissar

Nu är sköna julen slut, slut, slut. Tomtenissar tassar ut, ut, ut!
Jag har alltid gillat julen med alla sina traditioner som ändras lite år från år.
När jag var liten firade vi den i många år hos min farmor som bodde i Åsen i Karlsborg. Mina föräldrar skjutsade mig och min bror på spark dit. Vi hade alltid en massa paket med oss som vi höll i famnen. Oftast var det snö, åtminstone som jag kommer ihåg. Min farmor och farfar hade sju barn med familjer, så var och en förstår att huset fylldes. Vi var få som bodde på orten. De flesta kom åkande från olika håll i landet.
Min faster Ingrid var oftast tomte. Hon älskade att vara det och vi älskade henne.
Hon brukade gå runt huset och knacka på fönstren och sen stampade hon i farstun när hon trädde in i huset.
Vem som tomtar hemma hos oss berättar jag inte. Det får, av skäl som säkert många förstår, vara en hemlighet. I år var det för det andra lyckade året och de fyra små tomtenissarna var överlyckliga och pirriga inför besöket, inte minst de båda fyraåringarna som hjälpte tomten med allehanda bestyr. Det handlade om att dela ut paket, hjälpa tomten att lysa med ficklampa på klapparna så att han klarade att läsa. Och det gällde också att upprepade gånger kittla tomten, så att han vaknade. Han hade en benägenhet att somna. Och det berodde på, berättade han, att han redan hade tomtat på 300! ställen innan det var dags att komma till oss.
-- 300! upprepade nissarna och såg väldigt överraskade och inte helt övertygade ut.
Alltnog piggnade tomten till en aning när han efter väl förrättat värv fick en mugg glögg med tillbehör. Och så var det dags att stolpa vidare, stödd på den väl ingångna käppen.

Ovan ses tomten med sina båda duktiga hjälpredor, nissarna.

Skorna i granen ger avkoppling

Jag hängde upp mina finaste amerikanska skor i julgranen. Visst är de fina, men bilden gör dem inte rättvisa, eftersom den blev aningen mörk. Ska se om jag hinner lägga in någon mer bild nu i julbrådskan.
Den här julen kommer förhoppningsvis inte att bli lika stressig som tidigare. Anledningen är att jag den här gången såg till att pynta och städa huset mycket längre i förväg. Jag har insett, att det inte går att göra allting dagen före.
Så skorna i julgranen får ge en vink om detta. Jag hinner vifta med tårna och koppla av mellan Jansson och skinkan.
Kram och God Jul på er alla läsare!

Bussbingo och tutbingo är inget att fnysa åt!

Bingo är väl bara sånt som intresserar pensionärer och daglediga.
Så tänkte jag en gång för länge sen. Det var innan jag hade spelat bussbingo och kommit i kontakt med tutbingo. Jag ska genast förklara vad de orden står för.
Bussbingo spelade jag när en full buss anställda på Electrolux i Mariestad med män och fruar åkte till Stockholm på höjdarhelg med inkvartering på Grand hotel.
Alla vi resenärer fick en bingobricka med två spelplaner och så satte vi igång med duttar och allt. Mina negativa fördomar fick sig en törn direkt. Det här var ju spännande.
Jag fick fullt sjå med att stryka över numren när de ropades ut och att hinna kolla runt i bussen för att se om någon annan också höll på att få bingo. Det syntes tydligt på ansiktsuttrycken. Det syntes också på sättet att ta tag i armstöden för att lättare kunna häva sig upp och ropa “bingo”.
Jag fick det stora nöjet att hojta det viktiga ordet hela två gånger under resan upp. Belöningen blev sockor med Electroluxemblem och ett halvt kilo kaffe. När vi åkte hem spelade vi inte så mycket, eftersom två dagars festande hade tagit ut sin rätt.
Tutbingo vad är då det? Jo, somliga kallar det bilbingo. Och under somrarna har det blivit ett stort folknöje. I mina trakter spelas den bingoformen på bandybanan i Sjötorp. Och jag erkänner gärna att jag själv inte har spelat det. Däremot har jag skrivit reportage om företeelsen. Och förstått att det är en ren njutning. Folk kommer till bandybanan på förmiddagen, när spelandet sker på kvällen. Anledningen är förstås att de vill hitta en så bra parkeringsplats som möjligt för bilen.
När bilen är på plats vistas de bingobitna hela dagen på bandybanan. De har matsäck med för hela dagen och umgås med övriga likasinnade. När kvällen sedan kommer placerar de bingobrickorna över hela instrumentbrädan och spelar så det slår gnistor. Baksätet är ofta också fullt av bingoentusiaster som också spelar av hjärtans lust. Och så tutar de när det blir bingo. Och funktionärerna rusar till…
Jag måste spela tutbingo när sommaren kommer.

35 år med vaniljkrokar och pepparkakor!

Vaniljkrokar och pepparkakor har blivit en jultradition i vår familj. När jag bakade dem idag kom jag på att det varit så i 35 år.
År 1975 köpte jag tidningen Allt om Mats julnummer, där jag hittade massor av bra recept. Sen dess bakar jag också vörtbröd och brödkakor att doppa i grytan ur det numret.
Numera är tidningen så sliten att sidorna har släppt. Men jag har föresatt mig att skriva av recepten på datorn och att plasta in sidorna.
Recepten är så himla bra och det är därför jag har hållit fast vid dem. I vörtbrödet har man julmust och porter som degspad. Brödkakorna är givetvis goda att äta till julmaten, även om man avstår från att stoppa brödet i skinkspadet.
När jag kom på att det var 35-årsjubileum tog jag bilden ovan när kakbaket var klart.
Vaniljkrokarna är särskilt suveräna. Man behöver bara fyra ingredienser och de är så goda att de smälter i munnen. Pepparkakorna innehåller både vispgrädde och cedroolja (ger lite citronsmak)och är riktigt smarriga till julkaffet.

Julrosen är magisk för mig!

En julros inbäddad i mossa och planterad i en lejonkruka på trappan.
Det känns magiskt och fantastiskt inför julen. Satsade på julrosor inför förra julen också och nu hoppas jag bara att växten överlever i den stränga kylan.
Och att den fina krukan inte spricker.
Köpte förstås kruka plus växt på Vänerblommor på Johannesbergsområdet, var annars. Den butiken är en genuin upplevelse. Jag som växt- och krukfreak glömmer tid, rum och stress när jag går in där. En helt annan erfarenhet än man får när man besöker Plantagen i Skövde, varuhus i växter och tillhörande prylar.
Jag besöker båda, men föredrar givetvis den lokala butiken, som sannolikt inte har särskilt många motsvarigheter i våra trakter.

Skruvad komedi med Thomas och Ing-Marie!

"Vilken högoddsare" är en skruvad komedi med Thomas Petersson, Ing-Marie Carlsson, Birgitta Rydberg med flera.
Skruvad och rolig! Skratten fullkomligt haglade vid eftermiddagsföreställningen i Rosers salonger i Skara på lördagen.
Alla skådisar var i högform och för mig som alltid gillat Thomas Petersson och Ing-Marie Carlsson blev det en go´ stund.
Rosers brukar, såvitt jag känner till, köra mycket med Stefan&Krister-stuk. Eftersom jag tycker de är riktigt kass har det inte blivit några teaterbesök i Skara tidigare.
Thomas och kompani behöver inte ta till underlivskomik, utan kör sin egen stil med drastiska, oväntade vändningar, högt tempo och skön plastik.
Birgitta Rydberg, Evas dotter och tidigare med efternamnet Johansson, har jag tidigare sett på Fredriksdalsteatern. Då var hon bra och nu ännu bättre.
I andra akten skruvades tempot upp ytterligare några snäpp jämfört med den första.
Och skådisarna fick efter den oväntade finalen rungande och välförtjänta applåder.
En sak var vi inte nöjda med, men det berodde inte på ensemblen.
Det var väldigt kallt i lokalen och jag satt och huttrade med kalla händer och fötter hela tiden.
Hemfärden till Mariestad efter föreställningen tog betydligt längre tid än förväntat på grund av ett häftigt snöfall. Men vi avrundade upplevelsen med en supergod måltid på Kingfisher.