Ingers måndag - KOM TILLBAKA DOKTOR DENGROTH OCH FARBROR BOSSE!

I dag när jag gapskrattade så tårarna rann åt en Lorry-sketch kom jag på hur mycket jag saknar den sortens humor. Som tur är finns Lorry och Yrrol på Youtube och även dvd, så det är bara att tacka och ta emot. Staffan, sonen, hade passligt nog lagt in Bilskolan, med Peter Dalle som den skvatt galne "bilskolläraren" och Lena Endre som den aningslösa eleven. Dalle frågar bland annat Endre "vilka färger det finns på bilarna" och om hon kan brumma som en bil. Och det underliga är, att den och de flesta andra Lorry-sketcher inte åldras. De är minst lika roliga nu som när de var nya, när det nu var. Under gruppens storhetstid fick jag den stora äran att åka till Stockholm för Mariestads-Tidningens räkning och göra reportage om när de spelade på Tyrol. Fotografen Charlotte Ferneman och jag gjorde en rad rep, som vi säger, samtidigt i Stockholm, när vi ändå var på plats. Bland annat på Fryshuset, där vi träffade Olof Andersson från Mariestad som spelade i Kaos-orkestern som ackompanjerade Lorry-gänget. På scenen i den uppsättning som vi såg fanns förutom Peter Dalle, Johan Ulveson och Claes Månsson, Gunnel Fred och Susanne Reuter. Jag skrattade så jag grät och glädjetårarna rann ner på reportageblocket. I Lorry-pogrammen som sändes i teverutan fanns Stefan Sauk med som Doktor Dengroth och i inslagen "Tillfälligt avbrott", där han myntade uttrycket "Det är mycket nu". Jag själv som i den vevan hade bytt efternamn från Andersson till Dernroth och dessutom skrev mycket om sjukvård i MT och SLA blev rätt ofta kallad Dengroth och det hade jag absolut ingenting emot. Doktor Dengroth var ofta skeptisk, precis som jag. Lorry hade en rad stående inslag, bland annat uppfinnaren i Peter Dalles gestalt, som alltid besökte Patentverket och Claes Månsson när denne åt lunch vid sitt skrivbord. Sketcherna slutade alltid med att Peter Dalle sa "Tänkte inte på det" när hans galna uppfinningar hade avfärdats av tjänstemannen Månsson. En annan galen Lorry-sketch handlar om familjerådgivning, där Claes Månsson tvingas berätta om sin frus (Susanne Reuters) otrohet med konstig röst och dessutom iförd gristryne. Den äcklige Farbror Bosse, Johan Ulveson, var en annan återkommande figur som satte avtryck. Som sagt, jag saknar Lorry-gänget och deras speciella humor oerhört. Lustigt nog heter deras film Yrrol, Lorry baklänges. Skälet ska ha varit, att tevecheferna inte godkände att filmen hade samma namn som teveserien. Jag vet förstås, att Peter Dalle och de övriga gått vidare och inte håller på så mycket med humor längre. Men det vore otroligt kul om gänget kunde komma tillbaka i någon form. Jag vill ha Lorry-renässans, snälla!

Ingers måndag - MYS- OCH TANTVARNING!

Jag har börjat undra över ordet tantvarning. Ett rätt roligt ord, som börjat dyka upp lite varstans. Och nu grunnar jag på, om det kan sägas vara tantvarning på den här bilden. Den föreställer min tidiga "lunch" på FÖRR, den härliga butiken med de klassiska kläd- och prylmärkena. Numera innehåller butiken ett kafé också och är inrymd i Helénsgården i Skövde. Hungern rasade i mina inälvor när jag var i stan häromdagen. Jag styrde mina raska steg till FÖRR och beställde en grov mumsig macka med italiensk korv och brieost. Det är den som nästan är uppäten på den blommiga tallriken på bilden. Sen ser ni en oäten underbar jättebulle på en prickig assiett och en halvdrucken kopp cappuccino. Bredvid ligger en heminredningstidning som jag gluttade i under inmundigandet. Under tiden kom en vänlig anställd och tände ett ljus som hon ställde på bordet. Mys- och tantvarning mitt på blanka fredagen, eller vad tycks? Vad ni inte vet är att jag hittade en topp och en jumper i butiken efter att jag mättat min hunger. Om ni gissar att jag ganska ofta hittar trevligheter där, gissar ni alldeles rätt. Shoppinghumöret var nog särskilt uppskruvat den dagen. Från FÖRR är det inte långt till Polarn&Pyret, där tio plagg till fem små godingar raskt införskaffades. I min egen glasögonaffär, Ahlströms, hade jag dessförinnan visat upp mina Odd Molly-glasögon som fått liten skavank. Den vänliga expediten beställde en ny liten pryl och putsade de oerhört kladdiga glasen. Varpå det bar av från centrum till köp-Esplanaden med de hala golven. Dessa fixade jag lätt, eftersom jag just den dagen dragit på de blommiga gummistövlarna och inte riskerade att halka. Väl inomhus plockade jag fram den medhavda rabattkupongen på 50 spänn hos Kapp-Ahl och lyckade hitta en svart tunika som jag kom över för 150 pistoler, när rabatten var borträknad. Alltihop, utom kafébesöket, hade gjorts i ett rasande tempo, eftersom jag hade kommit på, att jag hade en sammanträdestid i Mariestads stadshus att passa. Så jag körde hem till Mariestad i min gröna Opel Corsa i något högre tempo än vad som är normalt för just mig. Så nu vet ni hurusom en stor del av den dagen gestaltade sig. Och om det är tantvarning på mina förehavanden, så har jag inget särskilt emot det. Ordet är faktiskt ganska mysigt och småputtrigt, när allt kommer omkring. Kram på er.

Ingers måndag – KANIN, OSTRON OCH BOUILLABAISSE

Presidentval i Frankrike igen. Och valet står mellan den uppblåste Sarkozy och den, åtminstone för mig, anonyme Hollande (holländaren). Själv kan jag inte höra talas om franska presidenter utan att tänka på Charles de Gaulle, den reslige generalen som var Frankrike. Han var fältherren som blev president under en tioårsperiod med början 1959. När jag och maken besökte Frankrike första gången, 1965, bodde de Gaulle i presidentbostaden, Elyséepalatset., mitt i Paris. Vi var där och smög utanför för att se hur nära generalen och hans fru Yvonne vi kunde komma. Det var inte nära alls, eftersom polispiketer stod parkerade runtom och spärrade vår väg. Efter en stund tröttnade vi och satte oss på en restaurang på Champs Elysées och beställde in var sin öl från Carlsberg. Varför kan jag inte begripa nu så här efteråt. Vi skulle ju ha druckit var sitt glas franskt vin, naturellement. Nåväl, när vi sen kom till Danmark på vår resa, upptäckte vi att just det ölet från Carlsberg faktiskt var betydligt dyrare i Köpenhamn än i Paris. Det är sånt man aldrig glömmer, som ni märker. Nåväl, vi gjorde Paris grundligt och tältade faktiskt strax utanför. Där hade vissa av toaletterna hål i golvet. Som tur var fanns det riktiga toaletter för tjejerna. Vid det Frankrikebesöket blev det av nån anledning varken ostron eller bouillabaisse. Ostron vågade jag mig inte på, då. Anledningen var att en arbetskamrat som älskade ostron hade blivit dödssjuk i gulsot av skaldjuren, när hon åt dem på en restaurang i London under sin bröllopsresa. Detta hade hänt strax före vår resa. Ostronen och fisk- och skaldjurssoppan fick vänta för min del ända till 1992, när jag åkte på en två veckor lång intensivkurs i franska i Aix-en-Provence. Vi var ett gäng på åtta personer på en fin restaurang vid Cours Mirabeau i Aix. När de andra fick höra att jag aldrig ätit ostron beställde de helt sonika in ostron för hela sällskapet. Så jag hade inget val. Det första ostronet höll jag på att spy upp. Men när jag kommit på att jag skulle droppa i citron klarade jag av de övriga fem utan större problem. Sen har det inte blivit fler ostron, men jag vill gärna pröva på igen, när tillfälle ges. Bouillabaissen var nåt helt annat. Den avnjöt vi på en krog i Marseille, med en stor klick aïoli i mitten, och massor av fisk och skaldjur. Fransmännen äter ju inte sällan kanin och jag prövade också på, även det för första gången. Lunchrestaurangen på Institut Franco Scandinave, där vi pluggade och bodde, bjöd på det en dag. Smaken påminde om kyckling och kaninlåren var mycket längre än kycklingens. Ostar frosssade vi i och det var ett stort nöje att gå och handla chèvre och annat gott på den lokala marknaden som hölls på lördagsförmiddagarna. Jag kan hålla på och älta franska minnen hur länge som helst, men nu tror jag det får räcka för i dag. Dock med ett undantag. Vi som gick kursen kommer aldrig att glömma en av våra fransklärare som berättade om figurerna i den franska krubban, les santons. När han berättade om byfånen, le ravi på franska, i minst en halvtimme, skrattade vi så att vi grät allihop. Därefter glömmer jag aldrig le ravi och läraren. Jag köpte givetvis med mig en krubba hem till Sverige, med de heliga figurerna och en byfåne därtill. Givetvis berättar jag om honom varje jul, för den som vill höra på. PS. Nu vet vi att Hollande vann det franska valet och att Sarkozy får slicka sina sår.