Ingers måndag - REDAN TRIST MED HAUHAU-MATEN?

"Jag är egentligen inte så förtjust i hauhau-mat", sa Tina Nordström i ett teveprogram i veckan. Hon sade det så där amerikanskt tomteaktigt, så att man, åtminstone jag, förstod exakt vad hon menade. Hon har börjat tröttna lite. Precis som jag. För det blir lite trist med julmaten, nästan innan julen är påtänkt. Julbord annonseras i min kära MT och andra dagstidningar alldeles för tidigt. Och sen blir man bjuden på en del julbord, långt innan det är dags för familjens alldeles egna julköttbullar, sillsallat och Janssons frestelse. Hittills har jag varit ute och käkat två julbord, båda eminenta, och det räcker alldeles tillräckligt. Men jag resonerar som så, att det gäller att spara sig, så att snålvattnet verkligen rinner till när det är dags att hugga in på julaftonens höjdpunkter: doppabrödet som sänks i skinkspadet, den griljerade skinkan, de härliga sillinläggningarna, Jansson, köttbullarna som är kryddade med pepparkakskryddor och allt det andra. Kanske får lutfisken komma till heders i år igen. Med vit sås som är pepparstark som tusan. Problemet med den har varit att jag är ensam om att gilla den i vår stora familj. Det kan ha ändrat sig de senaste åren. Så jag lutar åt att ge den en ny chans. Vi var några som saknade lutfisk, när vi åt julbord i Skultorp senast. Maten på vägkrogen var annars kanonbra rakt över. Där var det läge att äta så att det kändes var magsäcken sitter. En vecka kvar till julafton har inte den där riktigt julstressen infunnit sig ännu. "Det blir jul ändå", som en go´ kompis sa häromdan. Och visst har hon rätt. Jag ska försöka ge fanders i alla måsten i år. Om de inte känns som måsten, brukar jag hinna med dem ändå. Som att baka mina egna vörtlimpor och doppabrödkakor med recept från tidningen Allt om Mat från 1975. En tidning som för övrigt håller på att falla sönder. Och det är ju en hel vecka kvar att spela på, innan det är julafton. Det känns förhoppningsfullt!

Ingers måndag - PERSON KNIVMÖRDAD!

"Person knivmördad - flera förda till sjukhus. En person misstänkt" När jag läste rubriken i en nättidning ¨på söndagen, trodde jag först att Persson, en kändis med det namnet, varför inte Göran Persson hade blivit mördad. Nytt politiskt mord? hann jag tänka. Sen insåg jag förstås att det handlade om en person. Men då kunde man ha satt rubriken "En person knivmördad", så hade allt varit kristallklart. Först stod det "Person knivmördad" på både löpsedeln och över den korta nyhetsartikeln. Efter en liten stund var det ändrat på löpet till en betydligt bättre lösning "En mördad - flera skadadade", men över artikeln stod det fortfarande Person. Eftersom jag var på bettet just då, dröjde det inte länge förrän jag upptäckte nästa fadäs. "LUNGT I BACKA - ETT HÅN" stod det i fet rubrikstil över en tragisk artikeln på sidan 10 i söndagens GP. Det handlade om att det kriminella Backagänget hade tvingat en butiksägare och hans familj att fly i panik och överge sin affär. Eftersom jag har en viss erfarenhet av rubriksättning vet jag förstås, att det är stressigt ibland och någon gång nästintill panik. Men "LUNGT" i största stilen på en tabloidsida hade jag ändå lite svårt att ta in. I ingressen stod det sen mycket riktigt att polisen hade sagt att läget "är lugnt i Backa". Artikeln var välskriven och intressant, men rubriken störde. Åtminstone till en början. Sen tänkte jag att jag inte ska gnälla jämt Och så erinrade jag mig alla riktiga, fyndiga och bra rubriker som sätts alla dagar i alla tidningar land och rike runt. I söndags-GP fanns exempelvis ett fullödigt reportage "Livet efter mardrömmen" som följde journalisterna Johan Perssons och Martin Schibbyes återkomst till vardagen efter frigivningen från det etiopiska fängelset i Addis Abeba. De dömdes till elva års fängelse för understödjande av terrorism och frigavs efter femton hemska månader. I min kära lokaltidning finns massor av intressanta nyheter och bra reportage. Så vem är jag som klagar. Nej, nu ska jag titta färdigt på Beckfilmen som jag sett förut. Sen ska jag lägga mig och tänka positivt på allt roligt julstök som återstår.

Ingers måndag - LUDDET SKA BORT! ANNARS!

Vad kommer det sig att folk blir så vanvettigt arga i tvättstugan, att de sätter upp ilskna lappar? Dessa arga lappar brukar aldrig vara undertecknade med namn. I stället står det oftast en signatur under. Precis som insändarna i lokaltidningarna. Jag har aldrig förstått varför folk inte står för sina åsikter. Typiskt svenskt, anser jag. Folk skäller hemma på kammaren och sen vågar de inte stå upp för sina åsikter offentligt. Nåväl, jag har funderat en del på det här och kommit fram till att de arga lapparna beror på flera saker. Utgångsläget i de flesta fall, tror jag, är att lappskrivarna är på dåligt humör överhuvud taget. De vill egentligen inte vara i tvättstugan, eftersom den är en sällsynt trist miljö. Och är man på dåligt humör, måste man avreagera sig på något. Och är det då lite ludd i torktumlaren och grus på golvet, så är saken given. Att städa efter andra är bara för mycket för en stressad och sur tvättare och så åker arga lappen upp. Jag vet inte om arga lappar i tvättstugan och på andra ställen är lika vanliga i andra länder som i Sverige, men jag tror det inte. Tvärtom tror jag att svenskar är typiska argalappskrivare. Som undertecknar med signaturen "Så gör grisar", efter en gruvlig avhyvling. "Den som inte tar bort luddet ska dö" skrev David Batra i sin bok häromåret. Och efter att en somalisk familj flyttat in i ett hyreshus fanns följande lapp i tvättstugan: "Här gör vi rent efter oss, såväl svarta som vita!" En av sönerna, Störst hette han i Ingers måndag i Mariestads-Tidningen, bodde i hyreshus i Helsingborg för några år sedan. En dag jobbade han över och missade att hämta de tvättade kläderna i torkrummet med en kvart. Den här arga lappen återfanns fäst på väggen inne i torkrummet: "Du som glömde att ta ner dina kläder här i torkrummet kan få tillbaka dem. Men då måste du hämta dem hos mig i trappuppgång B, fem trappor upp!" Sonen bodde i uppgång A på våning sju och det fanns hiss. Sonen har lika kort stubin som jag och blev i sin tur rosenrasande. Han ansåg att det var stöld och jag tror att han ringde till kvinnan som lommade ner till sonen med kläderna och bad om ursäkt. Minns inte riktigt upplösningen i detalj, men sonen finner sig definitivt inte i vad som helst. Hör ni, gå gärna in på argalappen.se och läs! Själv ska jag just titta på Solsidan. Vi höres!

Ingers måndag - SD-NISSAR VISADE SINA RÄTTA ANSIKTEN!

Äntligen visade de sina rätta ansikten - de där Sverigedemokraterna. Filmen där de visar sina bravader har visserligen två och ett halvt år på nacken, men händelserna kunde ha inträffat i går, det är jag rätt säker på. Ränderna går inte ur, nämligen. Att som i den uppmärksammade filmen visa rak invandrarfientlighet och dessutom kvinnoförakt är inte politiskt korrekt och det vet självklart de här SD-nissarna, Erik Almqvist och kompani. Om det hade varit några underhuggare som gjort bort sig hade väl inte särskilt många brytt sig. Men här handlar det om riksdagsledamöter i framstående positioner i det parti som den senaste tiden kallat sig Sveriges tredje största i anhängarstöd. Men det som sitter som en smäck i ryggmärgen sipprar lätt ut ur munnen efter spritförtäring och det tänkte de här nissarna inte särskilt mycket på. Resultatet, filmen som Expressen avslöjade, går närmast till historien i pinsamhet. Miljöpartiet har språkrör och Sverigedemokraterna har järnrör vitsade någon. Och nu har Lena Sundström, journalist med ruter och med koreanskt ursprung, startat uppropet "det här är mitt land". Och Aftonbladets chefredaktör Jan Helin har skrivit en vass krönika, där han konstaterar, att ett par SD-representanter ur partiets ledning betett sig precis som de skinnskallar som en gång startade partiet. Jag hoppas verkligen att protesterna mot SD-nissarnas bravader växer till sig till en motståndsbrasa som tar sig rejält!!!!!!

Ingers måndag - BROTTERSKAN FINNS HON?

Häromdagen lyssnade jag med ett halvt öra till de lokala nyheterna på TV4. Plötsligt kände jag liksom hur örat formade sig som en strut av förvåning. Jag hoppade till och undrade om jag hade hört rätt. Anledningen var, att den kvinnliga reportern uttalade ordet "brotterska". Det ordet hade jag aldrig hört varken förr eller senare. Vad brotterskan hette uppfattade jag inte. Men det handlade om en kvinnlig brottare som hade haft en framgång. Så mycket förstod jag. Och det var givetvis kul. Men varför var hon inte brottare, rätt och slätt i stället för det otympliga ordet brotterska. Simmerska säger vi svenskar ibland, även om det könsneutrala simmare nog används mest. Och jag kan faktiskt tolerera beteckningen armbryterska, för Heidi Anderssons skull. Så många armbrytare med världsrykte finns väl inte. Och jodå, visst har det funnits feminina former av olika yrken, Lärarinna är ett exempel, numera nästan utrotat. Lärarinna, lärarann, lärarunnit brukade vi elaka skolbarn böja ordet som om det vore ett verb. Sen finns det ju de där gamla bihangsbeteckningarna på kvinnor, som överstinna (överstens fru), majorskan (majorens fruga) och doktorinna (doktorns lagvigda). Numera är väl lika många kvinnor som män doktorer, så titeln doktorinna lär förhoppningsvis vara borta för evigt. Jag vet inte om det finns kvinnliga överstar och majorer ännu, men tids nog dyker säkert sådana upp också. Vad säger vi då om tjänstemän, när det finns massor av tjänstekvinnor, inte bara i Strindbergspjäsen Tjänstekvinnans son. Och ombudsmän. Tacka vet jag könsneutrala titlar som exempelvis journalist som jag var. Blev aldrig kallad journalissa som tur är. Och nu är jag god man till på köpet, fast kvinna, åt en ensamkommande flyktingpojke. Det svenska språket är outgrundligt. Och ja, jag har kollat ordet brotterska. Det finns inte med i SAOL, svenska akademiens ordlista. Däremot står överstinna med där.

Ingers måndag - PINSAM RUBBE OM MORMOR

Ibland skäms jag upp över öronen över mina murvelkollegers sätt att sätta rubriker. Ta den här pinsamma till exempel: Efterlyst 21-åring körde ihjäl mormor. Hur tänker ni, när ni ser en sån rubbe. Ja, jag tänkte förstås att den här kriminelle grabben hade kört ihjäl sin egen mormor. När jag läste vidare förstod jag att det inte alls var så. Den som orsakade den tragiska olyckan var en förrymd kille som hade skurit sin exflickvän i halsen. Han hade varit på rymmen i nio dagar och kraschade med en annan bil på en väg utanför Örebro. Den mötande bilen kördes av en 72-årig kvinna som var på väg till sin dotter. Rymlingen och kvinnan avled båda två. Jag förstår absolut inte varför rubriken beskriver kvinnan som "mormor", om inte avsikten är att man ska tro att personerna är släkt. Eftersom den kriminelle grabben orsakade olyckan blev kvinnan ett oskyldigt offer. För inte så länge sen såg jag en liknande rubrik. Då handlade det om en mamma som hade krockat med sitt barn. Man skulle tro, att det var så. Men när jag läste artikeln förstod jag att det bara skulle verka så. Skum rubriksättning, tänkte jag då. Och i går läste jag en annan rubrik på mobilen. Den handlade om en amerikansk toppolitiker som hade skadats i en seriekrock och vårdades på sjukhus. Amerikansk toppolitiker till sjukhus efter seriekrock löd rubriken. Rakt på, utan fyndigheter. Det handlade om senatens majoritetsledare, demokraten Harry Reid, som hamnat i en seriekrock och blivit påkörd bakifrån. Det är givetvis synd om honom nu. Längre ner i artikeln får man reda på att även han är 72 år och förmodligen både morfar och farfar. Granddad. Men det spelar förstås mindre roll, eftersom han inte bara är morfar utan också toppolitiker. Och man, givetvis. Fyndiga rubriker gillar jag definitivt och har förmodligen satt ett par själv i mina dar. Men sånt här rubriktrams betackar jag mig för.

Ingers måndag - EN EXTRA FÅDD TIMME!

Det är väl härligt när man helt apropå får ett par extra timmar till skänks. Det gick till så här och jag kan ge er en liten ledtråd. Det hade med vintertiden att göra. Jag vaknade rätt tidigt på söndagsmorgonen av att barnbarnet kom sättande och ville morgonmysa med mig. Klart jag blev glad, trots att jag var genomförkyld och hängig. Klockan visade på sju och plötsligt fick jag för mig att hon var åtta, på grund av vintertiden. Barnbarnet och jag vilade vidare ett tag, tills han började prata om frukost. Och vi gick upp, fast det övriga huset var ovanligt tyst, tyckte jag fast klockan hade blivit nio. Trodde jag. I verkligheten var hon ju sju, vilket jag förstod när jag satte på teven för att vi skulle kolla på barnkanalen. Jag stirrade på min klocka som jag skruvat fram en timme och på tevetiden och insåg att jag befann mig två timmar fel. För första gången sen vintertid och sommartid infördes, när det nu var, hade jag blandat ihop ställa fram klockan och ställa tillbaka den. Man ställer ut trädgårdsmöblerna och ställer in dem, ni vet. Lapsusen skyller jag på min jätteförkylning och hängighet. Jag kunde inte tänka klart. Men under resten av dagen kändes det bättre med den extra "fådda" timmen. Den livade upp mig lite i all min hängighet. Häromdagen fick jag 350 spänn till skänks hos polisen. inte dåligt, va? Maken hade varit och skaffat nytt pass, eftersom vi ska till Florida om några veckor igen. Eftersom jag var övertygad om att mitt pass inskaffades samtidigt med hans, stack jag också till bylingen (ett ord som väl knappast används om polisen i dag, men jag gillar återanvändning) för att fixa pass jag med. Jag tog med mig passet och kollade inte hur länge det gällde. Det upptäckte i stället polispersonalen som inte tyckte att ett nytt behövdes. Det går ut i slutet av augusti nästa år och därmed slapp jag betala avgiften ett bra tag till. Och dessutom fungerar det i ett halvår efter USA-besöket som jänkarna kräver. Och det känns inte fel med några extra hundringar nu när det snart drar ihop till julhandel. Varför måste näringsställena förresten annonsera om julbord så ofantligt tidigt? På något sätt får det mig att tappa lusten för julskinka och hela rasket, förutom det vi äter hemma. Det är så jag reagerar, men jag kanske är ensam om det.

Ingers tisdag - AVBRYTARSJUKAN ÄR SMITTSAM!

Att kunna lyssna på andra utan att avbryta är en dygd som blir alltmer sällsynt bland svenskar, hävdar jag. Och vill poängtera, att precis alla faktiskt tjänar på att låta sina medmänniskor prata till punkt. Numera har tyvärr många av oss svenskar oerhört svårt att lyssna på en hel mening, utan att avbryta och komma med egna inpass. Som jag känner det har den här sjukan ökat rejält i omfattning de senaste åren. Och den tycks smitta rejält. Jag kan förstås ha fel. Men som jag känner det urartar fler och fler utlysta möten på grund av att folk tjafsar i munnen på varandra. Tonläget blir högre och högre och det tävlas om att överrösta. Det viktiga ämnet som diskuteras kommer på något vis i bakgrunden. Här har herrarna med sina basröster förstås ett övertag. Kvinnorna höjer rösterna i stället och så blir det ett allmänt kakalorum. När jag var med vid ett möte nyligen, där ett allvarligt ämne skulle ventileras, krävde jag att någon skulle leda mötet och fördela ordet ordentligt, för att det inte skulle urarta till tjafs. Lösningen var pennmetoden. En penna gick runt till alla deltagare. Den som hade pennan hade ordet och talade till punkt, utan att bli avbruten. Alla fick säga sitt och komma till tals i lugn och ro. Ingen blev avbruten. Och när penninnehavaren hade sagt sitt gick pennan över till nästa person. Diskussioner och debatter blir ofta rena orgier, där det tävlas i att tala mest och lyssna minst. Åtminstone upplever jag det så. Men det skulle också kunna vara så, att jag numera har fått ännu kortare stubin och tålamod än jag haft tidigare. Kanske jag överreagerar, när jag talar om att avbrytarsjukan ökat kraftigt de senaste tio åren. Det vore roligt, att höra hur andra upplever den här situationen. Kanske ett sätt vore att kalla till ett möte, där man tar upp och ventilerar avbrytarsjukans existens och lyssnandets ädla konst. Ja, vad säger ni, gott folk?

Ingers måndag - GOTT SKRATT ÅT KNUGASATIR!

Ja, jag drog på munnen när jag såg Elisabeth Ohlsson Wallins satiriska bild på kungen och hans vänner som åt pizza från magen på en naken Camilla Henemark. Samtidigt skrubbade drottningen frenetiskt på en hakkorsbild på golvet.. Jag inte bara drog på munnen, jag fick mig ett gott skratt. Och skäms inte ett dugg för det. Sen läste jag en insändare från den oerhört irriterade Sivert Aronsson i MT, där han ondgjorde sig över nidbilden som han kallade det. Han tog i så han blev blå och pratade om smutskastning, nedriga personangrepp, usel sensationsjournalistik och ren mobbning mot den knugliga familjen. Ja, jag skriver knugliga, eftersom det är mitt sätt att ironisera. Därmed mobbar jag inte de svenska rojaliteterna alls. Det är bara det att vi undersåtar har rätt att förvänta sig vissa saker av den som faktiskt är statschef i Sverige. Och de kraven borde inte vara så oändligt svåra att uppfylla som de har visat sig med den nuvarande knugen. Han ska kunna Sveriges geografi bättre än¨en förstaklassare och dessutom kunna hålla reda på var han befinner sig, när han är ute och klipper band. Exempel Arboga- Örebrofallet. Vi ska kunna släppa ut honom i världen som svensk företrädare och kunna lita på att han inte beter sig pinsamt. Tänk när han besökte Brunei och uttalade sig om landets diktator. Kungen sa, att han upplevde att diktatorn hade en kolossal närhet till sitt folk. En kolossalt pinsam historia som ledde till att jag tog steget till medlemskap i Republikanska föreningen. Och jag vet att jag inte var ensam om detta. En ytterligare skandal är att vi förser knugligheterna med ett gigantiskt apanage som vi sen inte får veta ett smack om hur det används. Sivert Aronsson talar om en mobbningsvåg mot knugahuset. Herregud, svenska folket och journalisterna har varit underdåniga och bugande mot den så kallade överheten så oerhört länge, att man baxnar. Det vi ser nu, är en helt normal trötthet på monarkin som är en totalt förlegad och föråldrad institution som bör vara på utdöende. Den bör och ska kritiseras precis som allt annat i ett öppet samhälle. Och eftersom främst kungen, men även drottningen främst i samband med avslöjandet av faderns nazistiska förflutna, gör bort sig ideligen, leder detta helt naturligt till en våg av kritik. Vi ska inte ha så kallade övermänniskor som inte tillåter oss undermänniskor att ens säga du till dem. Den tiden är för länge sen förbi, mina vänner. Och nu är det dags att något av de partier som har republik inskrivet i partiprogrammet gör slag i saken.

Ingers måndag - VATTENPOKER OCH TYCKONOMI

Tidningen Språk har blivit måste för mig, en favorit. Jag läser den från pärm till pärm och återvänder ofta för att kontrollera att jag inte missat något intressant. Där kan man få redan på varför vi går runt med våra sedlar, mynt samt kredit- och betalkort i en plånbok. Vad då plån? Och där kan man läsa om de allra fräschaste nya orden som spränger sig in i vårt omhuldade, ja åtminstone av mig, svenska språk. Har ni exempelvis hört talas om vattenpoker? Det hade inte jag. Men i senaste Språk berättas det om att vattenpoker går ut på att den som förlorar ett parti poker måste dricka ett glas vatten som straff. Tidningen berättar om ett tragiskt fall som nyligen inträffat i samband med vattenpoker. En ung kvinna ska ha dött när hon på kort tid drack sex liter vatten. När hon kom in till sjukhus gick hennes liv inte att rädda. Hon hade drabbats av vattenförgiftning som leder till att hjärnan svullnar. Det ges ju en hel del hurtiga råd om hur viktigt det är att dricka vatten. Det här visar att det verkligen finns gränser. Ett bra råd är att aldrig dricka mer än högst en liter vätska i timmen. Tyckonomi är ett roligt nyord, anser jag. När tyckonomin regerar i ett land, eller i ett äktenskap med för den delen, så är det överdrivna åsikter och lättköpta poänger som går före analyser, fakta och källkritik. Ordet helt som förstärkningsord retar upp många. Inte minst min tidigare journalistkollega Hans-Eric Åhman i Grebbestad. Han reagerade starkt när jag hade använt det i något sammanhang på facebook. Kanske det var uttrycket "helt gratis" som han ogillade. Och senast hade Språktidningen själva skrivit följande mening: "Samisk graffiti är helt fri från betong". Detta fick Hans-Eric att koka och fråga redaktionen om de var från vettet eller helt från vettet när de skrev så. Redaktionen svarade, att de förstod Hans-Erics irritation, men att språket inte är helt logiskt och att man ibland kan tillåta ett förstärkningsord för att markera att exempelvis fri verkligen är fritt. Språkdiskussioner är alltid intressanta, eftersom de aldrig upphör. Det jag retar mig på allra mest är särskrivning. Och jag har länge undrat om det finns något knep att komma tillrätta med det. Dagens skola verkar inte bry sig särskilt mycket. Argumentet brukar vara att det inte finns tid. Men se det där tror jag inte ett smack på...

Ingers måndag - FÖRSTÅELIG STORM OM TVÅÅRING!

Försöker få hake på något maffigt ämne att ta upp, samtidigt som jag sneglar på teven som visar en dramaserie som jag inte har följt. Kommer inte på något särskilt. Veckan har gått i ett rasande tempo. Veckan innan som jag tillbringade (varför skriver folk jämt spenderade, jag blir galen) i Båstad gick i ett behagligt makligt tempo och vi hann med massor. Så är man hemma och allt rullar på intensivt. Torsdagen blev ett härligt avbrott, tack B! Press och teve har i veckan mest ägnat sig åt lilla tvååriga Haddile som Migrationsverket ville skicka till Frankrike, utan att veta var den biologiska mamman befinner sig. Hon har i sin tur burit sig underligt åt och lämnat kvar flickan som mycket liten i Sverige hos en man som inte tycks ha skött om henne särskilt väl. Rätt vad det var dök han, om det nu verkligen var han, upp i "Debatt" häromkvällen. Han blev inte särskilt ifrågasatt i programmet, heller. Fosterfamiljen vill adoptera flickan för att ge henne trygghet, men får inte. Kritiken har stormat efter debattprogrammet och det är fullständigt förståeligt. Den har mest gått ut på att så mycket känsliga detaljer i ärendet har lämnats ut. Fostermamman, -pappan och flickan har också deltagit i godmorgonprogammet i TV4. Jag har ju jobbat som journalist och kan förstå att de ville ha med dem, eftersom flickan var glödhett stoff. Ändå borde redaktionen ha tänkt till. Det blev ensidigt, eftersom den biologiska mamman inte fanns tillgänglig. Och jag anser faktiskt att fosterföräldrarna borde ha sagt nej till att medverka. Bokmässan i Göteborg i år fick klara sig utan vår närvaro. Nästa år kanske det blir aktuellt att åka igen. Noterar, att mässan faktiskt präglar kulturlivet i hela landet numera. Den har växt och blivit riktigt stor, även internationellt. Och det är kul. Utanför fönstret nu vid tiotiden på kvällen smattrar regnet, vad annars? Skön ny vecka på er!

Ingers måndag - ÅSA BORRAR VIDARE GENOM ÅSEN

Den tidigare kommunikationsministern Ines Uusmann gjorde två rätt speciella uttalanden. De är det enda jag minns av hennes ministertid på 90-talet, då Ingvar Carlsson var statsminister. Det ena handlade om kritiken inför borrandet av tågtunnel i Hallandsåsen. Det handlade om det kunde göras miljösäkert eller ej. Hon sa: - Det är möjligt att flyga till månen. Då borde det vara miljösäkert att borra en tunnel genom Hallandsåsen. Det var innan Rhoca-Gil-skandalen. Tätningsmedlet tätade inte som det skulle. Giftigt akrylamid läckte ut i grundvattnet och skadade både jordbruk och fiske allvarligt. Efter skandalen stod borrandet still i flera år och sen fick vi höra att det satte igång igen. Men i dag är det knäpptyst om borrandet i media. När jag och kompisen befann oss i närheten i veckan beslöt vi oss för att ta reda på mer och försöka få svar på en del frågor vi ställde oss. Pågår borrningen i dag, hur länge ska den i så fall pågå och när blir tunneln klar? När vi körde in i Båstad, där vi bodde en vecka, kunde vi se tecken på pågående arbete, arbetsbodar, män med orange västar och skyltar med företagsnamnen Skanska och Vinci. När vi sökte på nätet, fann vi att det fanns en utställning av Trafikverket i Förslöv, Projekt Hallandsås. Vi åkte dit direkt. Förslöv ligger några kilometer från Båstads tätort. Väl framme möttes vi av en kvinnlig anställd som berättade om utställningen som inleddes med en film på en kvart. Den var informativ, men kändes också som propaganda. Efter filmen följde utställningen som berättade att totalkostnaden för bygget beräknas till närmare elva miljarder. Tunneln är i verkligheten två tunnlar på vardera 8,7 km. Det är tunnelborrmaskinen, som fyndigt är döpt till Åsa, som gör jobbet och hon väntas bli klar runt årsskiftet 2013-2014. Sen ska järnvägen genom tunnlarna byggas och de första tågen beräknas börja gå 2015. Ines Uusmanns andra uttalande som även det går till historien handlade om internet. Hon ansåg, att det sannolikt skulle bli en tillfällig fluga. Den exministern har sannolikt fått äta upp sina båda uttalanden rejält efteråt, sanna mina ord. Förmodligen uträttade hon en del annat på sin tid, men det har jag absolut inget minne av.

Ingers måndag - VILKA ÄR DOM DÄR DOM?

Varför fixar dom inte alla hålorna i den här tvättbrädan till väg? Varför tar dom inte bort allt ogräs i rondellen? Nu måste dom göra nånting åt dom där höga vägbulorna! Bilarna går sönder, även när man kör långsamt över dom. Och varför måste vi dras med dom vansinnigt höga skatterna? Nu måste dom göra någonting åt dem! Åh, vad tågen är försenade. Varför gör dom inte något åt det nån jäkla gång? Så låter det hela tiden. Det där dom-gnället, som jag kallar det. Nu på sommaren gnälls det förstås på regnet. Något som inga dom är ansvariga för, även om vissa skämtar? om att det är dom där meteorologerna som bestämmer om moln och solsken. Och när det regnar blir det floder längs vägarna som "dom som har hand om vägarna" borde göra något åt betydligt snabbare än vad som sker. Har inte ni, liksom jag, funderat på vilka dom där dom är. Egentligen heter det de, men när vi svenskar gnäller säger vi dom. Lite har jag faktiskt känt, att jag börjat tröttna på dom-gnället i allmänhet och svenskgnället i synnerhet. I stället för att ödsla energi på dom-gnället tror jag det kan löna sig med ett eller annat telefonsamtal. Till kommunens politiker, vägansvariga, ansvariga inom trafikverket, skatteverket, SJ och vad det vara månde. När man frågar dom, kan man rentav få lite konkreta svar på köpet. För när vi gnäller på dom där diffusa ansvariga inför vår familjer och vänner kommer vi bevisligen inte någon vart. Och så blir stämningen kanske inte så otroligt uppsluppen som den kunde vara om vi struntade i dom-gnället. Som en del av er läsare troligen vet, så vill jag att kungen och hans hov ska bort. Och givetvis borde dom där dom, det vill säga regering och riksdag, gör något åt det. Men den frågan vågar dom inte ta upp, eftersom den kan vara känslig. Dom i partierna är rädda om sina positioner, inte minst nu innan den verkliga valkampen inför 2014 drar igång på allvar. Tänk om vi kunde sila bort en del av dom-gnället och försöka jobba lite konkret i stället. Hur tror ni det skulle vara, månne? Huvudlöst eller riktigt, riktigt smart? Så kanske vi kunde ge dom där dom på moppe framöver?

Ingers måndag -- URSÅPAN DALLAS ÄR TILLBAKA

Är det inte gött att gamla Dallas kommer tillbaka igen. Med JR, Bobby och Sue Ellen från det gamla gänget. Jag kommer att sitta klistrad, och det gör jag ytterst sällan numera, vid burken när det allra första avsnittet sänds på måndagskvällen. Många andra figurer från ur-Dallas-galleriet dyker upp i mitt minne, miss Ellie, Lucy, Pam och Cliff Barnes som tävlade med JR om att vara falskast och mest slipad. Det är lite underligt att Dallas hade så höga tittarsiffror på sin tid. Enligt en av sönerna tittade inte många från början. Men när Ingmar Bergman sa i en intervju att han inte missade ett avsnitt, började folk titta. Vet inte om det stämmer för jag minns inte detta. Jag tror att tittarsiffrorna var höga för att detta var den verkliga ursåpan som kom före alla efterföljarna, som Falcon Crest och allt vad de hette. Fast engelsmännen gjorde Forsytesagan, som jag aldrig missade och som enligt mitt förmenande är det bästa som gjorts i såpgenren. Däremot minns jag väl vad svenskarna retade sig på mest Dallas. Det var den höga konsumtionen av alkoholhaltiga drycker. Särskilt irriterande för svenskar i gemen var när Sue Ellen tog sina drinkar jämt och samt. Att JR drack kontinuerligt tycktes mer uthärdligt, eftersom han var karl. JR:s bror Bobby dog i serien och hans våp till fru, Pam, blev änka. Det var väl meningen att Patrick Duffy skulle våga sig på andra roller. Vilket inte lyckades och han skulle trollas in i serien igen. Detta skedde genom att han på ett märkligt sätt återuppstod. Detta fenomen förklarades med att Bobbys död egentligen hade varit en dröm. I en scen stod han och duschade och överraskade sin fru insvept i en badhandduk, vill jag minnas. Då kom hon på att hans död bara hade varit en ond dröm. Nu blir det spännande att se om den nya serien förmår att slå igenom hos en helt ny tevegeneration. Det mest underhållande i gamla Dallas var, enligt mig, när familjen åt tillsammans och hela tiden gav varandra mer eller mindre inlindade gliringar.

Ingers måndag - SEMESTER ÄR SKÖNT!

Hej på er!Jag tar lite semester från Ingers måndag ett par veckor. Semester kanske man inte ska kalla det heller. Det blir full rulle.... Ha det. Vi ses!!! Båten på bilden är förstås Göta kanalbåten Juno, äldst av de tre som går på kanalen. De övriga heter Wilhelm Tham och Diana. Sådant bör man veta som tidigare Karlsborgsbo.

Ingers måndag - SKÅNSKA RR OCH BACILLUSKER

Kollar på TV-programmet Hem till Tyringe som körs för första gången. Jag gör det medan jag skriver det här. Programmet verkar inte vara min tekopp. Men Tyringe känner jag till lite grand sen Skånetiden. Vi bodde i åtta år i snapphaneland, Hanaskog en liten ort, där det tillverkas golv Själv jobbade jag med att exportera och importera blixtlås i Knislinge nån mil därifrån, var korrespondent på Opti-Nord, som väl är nedlagt nu. Tyringe är för mig en genomfartsgata, där kurhotellet ligger. Där konferensade jag en gång. Det är mitt enda minne av Tyringe, med tjockt skånskt rr i mitten. Det rr som sönerna försökte lära mig, utan framgång. "Säg Brrroby, morsan!" sa J och jag gjorde mitt yttersta med tungrötterna, men blev inte godkänd. Sen flyttade vi till Mariestad. Där var skånska ute och min nästan borttränade västgötska inne, så vi tänkte om allihop. De två sönernas skånska idiom försvann som genom ett trollslag på ett halvår. Men en kompis till den yngste (då var inte de två allra yngsta födda) lärde sig skånska rr av honom och fick gå hos talpedagog i skolan. Ja, då förekom detta. Jag hoppas att dialekt inte arbetas bort på det sättet i dagens plugg. Det finns sannolikt inte resurser idag. Då menar jag tillräckligt med talpedagoger. Skolan har säkert inte heller råd. Våra dialekter är värdefulla. Snart försvinner de förmodligen och då kanske ingen kan säga Haschlerrör, med tungrots-r i mitten och tungspets-r på slutet. Så anser jag att det ska uttalas. Men jag vet inte hur Hasslerörsbor ser på saken. Virus och bakterier har inget som helst med dialekter att göra, därför blir den här övergången knepig. Men jag känner att jag måste skynda mig att skriva färdigt. Kvällspressen hotar med en databacillusk som kan slå ut datorn i morgon, måndagen den 9 juli. Det är tydligen en trojan som är i farten och skurkservrar och skumma hemsidor är inblandade. Jag tänkte inte ge detta virus minsta chans att radera något på min nya dator, efter att den tidigare kraschade två gånger. En bra försäkring räddade mig de gångerna. Men utan dator är det tomt, så nu ska jag vara jädrans försiktig. Bara så ni vet.

Ingers måndag - BYT REGN MOT SOL GENAST!!!

Barnbarnsgrynen F och S kan konsten att ta vara på tillfällena. Under en av sommarens ytterst få soliga dagar badade de loss i den lilla baljan på gräsmattan vid sommarstugan. Vi vuxna kunde bara njuta av deras lek och hoppas på att den här sommaren, trots ett evigt regnande, ska kunna uppamma fler sådana här njutningsdagar. JAG VILL BADA i sjön. NUUU. Juli har precis börjat och eftersom jag är en förhoppningsfull typ som inte ger upp i första taget, vill jag ge sommaren en chans. Byt moln och regn mot sol. GENAST!!! Tänk lite på meteorologerna. De kan inte ha det lätt. Folk har en tendens att skylla dåligt väder på dem. Tänk bara på den där lustiga historien om Åsa Bodén, som var den första kvinnliga meteorologen på TV. Enligt en vandringssägen ska någon ha yttrat, efter en regnperiod, att det var Åsa Bodéns fel, eftersom hon stått i rutan och spått "fel" väder. Skämt åsido, det enda folk pratar om just nu är vädret. Och det är inte så konstigt, när det är semestertider. Så nu får det bli ändring! Och det OMEDELBUMS HÖRRU DU SOM SITTER NÅNSTANS OCH BESTÄMMER VÅR VÄDERLEK.

Ingers måndag - MÅLLÖST OCH MÅLLÖS AV SPÄNNING

Kvartsfinalen i fotbolls-EM mellan England och Italien blev en gastkramande historia. Den mest spännande mållösa match jag sett, som rentav gjorde mig mållös, blåstes till slut av för förlängning och eventuella straffar. Trist med en sån upplösning. Jag hade ingen lust att titta mer och gick för att skriva ner denna lilla drapa. Mina favoriter, efter att Sverige gick på moppe, är England. Varför kan man förstås undra, men jag har alltid diggat landet och dess invånare. Före avspark har min favorit Henke Larsson på sitt oerhört avspända sätt sagt sitt om lagen. Han önskar sig ett snabbt mål för att få en så underhållande match som möjligt. Henke som kommentator verkar dela svenska folket i två läger. Vissa, som Matte på facebook skämtar om att man borde blanda lite speed i hans vattenglas och att han är för allvarlig. Peter tycker att han behöver halstabletter. Jag tror, att han innerst inne är blyg och inte begriper vad söt han är när han ler. Det kommer inget mål, trots att främst Italien har målchanser i massor. Matchen blir så underhålLande att jag skulle ha bitit på naglarna, om jag inte nyss varit och fixat dem. (Inom parentes är de orange med vita prickar). Målvakten Hart och backen Terry är levande väggar hos det engelska laget. Undrar om inte Hart gör sitt livs match. Matchvinnaren i vanliga fall, Wayne Rooney, blixtrar väl till några gånger, men är dessemellan rätt passiv. Den stöddige Rooney ser numera ut som en rundkindad kusin från den engelska bondvischan, för övrigt. På TV4 kommenterar ett par för mig okända killar matchen. Jag funderar lite över varför inte Glenn Strömberg gör det. Han är bäst, men har tydligen tagit ett par exklusiva extraknäck för mycket för att det ska vara klädsamt för hans teve-arbetgivare. Förmodligen är nog Glenn inte med för att matchen inte sänds i SVT funderar jag sen, fast säker är jag absolut inte. Matchen rullar vidare, men jag kommer osökt in på det faktum att IFK Göteborg, Blåvitt, en gång hade fyra spelare med namnet Glenn med i laget: Glenn Strömberg, Glenn Hysén, Glenn Holm och Glenn Schiller. Då sas det, att "alla" i Blåvitt hette Glenn. Sen kommer jag på, att spelarna i lagen på teve just nu har tydliga och bra färger på sina dräkter, blåa för Italien och vita för England. Målvakten Hart är klädd i rött och den italienske målvakten, som inte har så mycket att göra som Hart, är grönklädd. Trots att det är otroligt spännande dyker många funderingar upp. Jag börjar fråga mig varför många fotbollsspelare blir så diviga. Som Zlatan exempelvis, eller Fredrik Ljungberg. Henke Larsson var minst lika duktig som de, men är han en diva? Absolut inte. Matchen ska avgöras med straffläggning. Finns det något tråkigare? Jag börjar bli trött och Henke pratar igen på teven hör jag. Jag måste slita mig och höra vad han säger oh tror. Kommer strax.... Jaha, så var straffarna lagda. Och ni vet hur det gick. Trist, men Italien var värdiga vinnare och ägde spelet mestadels. Men Mr Hart i rött gjorde en fenomenal insats i målet och var enligt mig bäst på plan.

Ingers måndag - FRÖKNARNA TRIPPAR UT!

Kommer någon mer än jag ihåg kampanjen mot ordet fröken? Den gick ut på att fröken skulle ut ur språket och att alla kvinnor skulle tituleras fru. Jämställdhetstanken fanns där givetvis, eftersom alla män i något så när mogen ålder titulerades herr. Med detta gick det väl så där. I dag förekommer knappast några sådana titlar före namnen. Och det tycker jag är skönt. Jag glömmer aldrig vad bilinspektören sa till mig när jag "körde upp" för honom i Karlskrona 1965. Inom parentes var jag 21 år och gift Andersson, född också för övrigt. "Det där var en fullt acceptabel körning, fru Andersson", sa herr bilinspektören. Och jag kände mig uråldrig. Fast många sa att jag såg ut som en sextonåring. I dag säger knappast någon fru Dernroth mer än när de skojar. Och fröken används egentligen bara om lärare av något slag. Jag jobbar ju exempelvis som simfröken en hel del. Och numera talar vi rätt sällan om ogifta damer som fröknar. Nåväl, nu läste jag i Språktidningen att fransoserna hänger på. De vill ta bort det vackra ordet mademoiselle. Madame ska bli den enda benämningen på kvinnor som accepteras, åtminstone i det språk myndigheterna använder. Feministiska aktivister anser att mademoiselle är nedlåtande och sexistiskt och att det antyder att en kvinna inte är självständig. Herrar har alltid bara haft en benämning i franskan, monsieur, vare sig de varit gifta eller inte. Precis som i svenskan och i många andra språk. Det händer saker på den fronten även i Storbritannien och USA. Miss är på tillbakagång medan mrs går framåt. Detsamma i Tyskland, där Fräulein backar och Frau vinner mark. Nu kommer jag osökt in på dureformen, som genomfördes av Medicinalstyrelsens generaldirektör Bror Rexed,kallad Durex. Det var bland det bästa som hänt i landet i modern tid, när alla blev du med varandra. Därför blir jag fly förbannad när någon, oftast en ungdom av någon anledning, niar mig. Då säger jag alltid ifrån att jag ska duas, annars får det vara. Och hade jag varit kung, drottning eller prinsessa så hade jag krävt att bli duad och inte överniad, som kunglig höghet. Så fint är det lilla ordet du för mig.

Ingers måndag - MAGASIN I VITT UTAN REKLAM

Ibland funderar jag över var alla nya tidningar kommer ifrån. För varje gång jag kastar ett getöga över sortimentet av månads- och veckotidningar i livsmedelsaffären, tycker jag att någon ny dykt upp.
Och visst ökar skvallertidningarna i antal, eller? Jag tror det, trots att jag aldrig någonsin skulle komma på tanken att köpa någon. Bara jag ser rubrikerna får jag lust att spy.
Ibland känner jag för att köpa ett magasin, men ofta tappar jag lusten. Mode, mode, mode, mat, mat, mat, trädgård, livsstil och så skvaller är det enda som erbjuds. Visst jag ÄR intresserad av både mode, mat och trädgård, men ibland står det mig ändå upp i halsen.
I början av veckan skulle jag åka bort några dagar och kände för något trevligt att bläddra i.
Då fick jag syn på ett livsstilsmagasin utan reklam och beslöt mig snabbt att ta ett exemplar på väg till kassan. Avsaknaden av reklam märktes på priset som sved, 89 spänn, på det matta papperet och på de bleka färgerna, mest vitt, grönt och lite rosa.
Tidningen är dansk och det märks väl på att översättningen till svenska haltar och att ett och annat danskt ord slinker med i förbifarten. Innehåll får heta indhold, överdrag heter betraek och smak heter smag. Det tycker inte jag är riktigt ok, även om jag inte alls ogillar Magasinet Jeanne d´Arc Living som tidningen heter.
I sommarnumret som jag köpte gillar jag särskilt reportaget "Förbisedda perenner" som innehåller favoriter som kattmynta, stjärnflocka och daggkåpa. Där verkar redaktionen ha ansträngt sig med svenskan, även om jag tycker att redigeringen och rubriksättningen är väl plottrig. Och varför alla dessa versaler mitt i rubrikerna som "En Dröm i Vitt" och liknande. Helt onödigt och förvirrande.
Och helt reklamfritt är magasinet inte, viss så kallad egenreklam förekommer.
Om jag kommer att köpa nästa nummer? Njaä, det tror jag nog inte.

PS. Här försökte jag lägga in en bild. Det misslyckades. Men skam den som ger sig.

Ingers måndag - RAKA RÖR OCH INGET DALT!

"Plocka bort disken efter er! Annars blir fikat dyrare!" Så ungefär lyder den raka uppmaningen direkt på borden till gästerna på kafét på Tidans loppis. Jag gillar såna raka rör. Inget dalt för min del, tack! Så när kompisen och jag druckit upp vårt kaffe och käkat upp våra goda räkmackor vid lunchdags på söndagen, tog vi förstås med oss brickan tillbaka till kassan. Två goda räkmackor och två kaffe kostade bara 70 spänn. Inget att klaga på. Apropå uppmaningen på borden, brukar jag ofta reta upp mig på det som står på skyltar. Som exempel kan jag ta skylten som satt över parkeringen på numera stängda Vänerblommor inne på Johannesbergsområdet i Mariestad. "Parkering enbart för Vänerblommors kunder. Olovlig parkering beivras" stod det. Och skylten kanske finns kvar än. Skyltar brukar ha en förmåga att sitta kvar länge efter att en verksamhet är nedlagd. Jag besökte rätt ofta Vänerblommor, men ibland ställde jag bilen där även när jag skulle gå in på Västgötabagarn eller till asylboendet Luna. Jag retade mig på det ålderdomliga ordet "beivras". Det som låter så snällt och egentligen är detsamma som att dra inför rätta, åtala, straffa eller angripa. Men jag undrar hur många som vet vad det gamla ordet, som låter så mesigt, betyder. Och om de som ser skylten begriper, så tror de sannolikt inte att det händer ett vitten för den som ställer bilen där i annat ärende. Det trodde inte jag och säkert inte särskilt många andra heller. Men å andra sidan är det ju bra att använda gamla ord ibland, så att de inte faller i glömskan, tänkte jag mitt i irritationen. Kompisen och jag gjorde en "kyligtochtråkigtväderturné" på söndagen. Det var efter att meteorologen på teve sagt, att juni hittills är den kallaste sen 1928. Vi började med att styra kosan till Tidans loppis. Mitt kap där blev tre fina vaser för 65 pistoler. Hon köpte ett fint underlägg. Men vi konstaterade, att det är omöjligt att se vad som finns för alla prylar som trängs överallt. Det är ungefär samma som uttrycket att man inte ser skogen för bara trän. De vanligaste loppisföremålen,vad jag kunde se, var bestick och prydnadssaker. Sånt har vi nog av, varför jag slog till på tre plantor av stockrosor. De ska vara fleråriga! Fan trot, jag trodde att alla stockisar var tvååriga. Men jag får se framöver, de är redan utplanterade. Efter loppis styrde vi kosan till min favvobutik Österbergs. Inga inköp gjordes, trots idogt tittande och provande. Prova kläder tillhör mina favoritsysselsättningar, så underlig är jag. Men det krävs ibland när köplusten börjar tränga på. Ser man att det inte passar, är det ju ingen idé. Jag lyckades motstå en skylt för 65 spänn som kompisen ansåg skulle sitta på väggen hemma hos mig. Texten var på engelska och löd ungefär så här: "Tro inte att jag accepterar din attityd, jag har en helt EGEN"! Skylten pryddes nedtill av en katt. Jag hade eventuellt köpt den med en hund nedtill. Stallsiken i Skövde, Skokanonen i konkurs och ett GI-mål på Max blev slutmålet på turnén innan vi vred ratten mot Mariestad. Skoinköp? Yes, box!

Ingers måndag - KOM TILLBAKA DOKTOR DENGROTH OCH FARBROR BOSSE!

I dag när jag gapskrattade så tårarna rann åt en Lorry-sketch kom jag på hur mycket jag saknar den sortens humor. Som tur är finns Lorry och Yrrol på Youtube och även dvd, så det är bara att tacka och ta emot. Staffan, sonen, hade passligt nog lagt in Bilskolan, med Peter Dalle som den skvatt galne "bilskolläraren" och Lena Endre som den aningslösa eleven. Dalle frågar bland annat Endre "vilka färger det finns på bilarna" och om hon kan brumma som en bil. Och det underliga är, att den och de flesta andra Lorry-sketcher inte åldras. De är minst lika roliga nu som när de var nya, när det nu var. Under gruppens storhetstid fick jag den stora äran att åka till Stockholm för Mariestads-Tidningens räkning och göra reportage om när de spelade på Tyrol. Fotografen Charlotte Ferneman och jag gjorde en rad rep, som vi säger, samtidigt i Stockholm, när vi ändå var på plats. Bland annat på Fryshuset, där vi träffade Olof Andersson från Mariestad som spelade i Kaos-orkestern som ackompanjerade Lorry-gänget. På scenen i den uppsättning som vi såg fanns förutom Peter Dalle, Johan Ulveson och Claes Månsson, Gunnel Fred och Susanne Reuter. Jag skrattade så jag grät och glädjetårarna rann ner på reportageblocket. I Lorry-pogrammen som sändes i teverutan fanns Stefan Sauk med som Doktor Dengroth och i inslagen "Tillfälligt avbrott", där han myntade uttrycket "Det är mycket nu". Jag själv som i den vevan hade bytt efternamn från Andersson till Dernroth och dessutom skrev mycket om sjukvård i MT och SLA blev rätt ofta kallad Dengroth och det hade jag absolut ingenting emot. Doktor Dengroth var ofta skeptisk, precis som jag. Lorry hade en rad stående inslag, bland annat uppfinnaren i Peter Dalles gestalt, som alltid besökte Patentverket och Claes Månsson när denne åt lunch vid sitt skrivbord. Sketcherna slutade alltid med att Peter Dalle sa "Tänkte inte på det" när hans galna uppfinningar hade avfärdats av tjänstemannen Månsson. En annan galen Lorry-sketch handlar om familjerådgivning, där Claes Månsson tvingas berätta om sin frus (Susanne Reuters) otrohet med konstig röst och dessutom iförd gristryne. Den äcklige Farbror Bosse, Johan Ulveson, var en annan återkommande figur som satte avtryck. Som sagt, jag saknar Lorry-gänget och deras speciella humor oerhört. Lustigt nog heter deras film Yrrol, Lorry baklänges. Skälet ska ha varit, att tevecheferna inte godkände att filmen hade samma namn som teveserien. Jag vet förstås, att Peter Dalle och de övriga gått vidare och inte håller på så mycket med humor längre. Men det vore otroligt kul om gänget kunde komma tillbaka i någon form. Jag vill ha Lorry-renässans, snälla!

Ingers måndag - MYS- OCH TANTVARNING!

Jag har börjat undra över ordet tantvarning. Ett rätt roligt ord, som börjat dyka upp lite varstans. Och nu grunnar jag på, om det kan sägas vara tantvarning på den här bilden. Den föreställer min tidiga "lunch" på FÖRR, den härliga butiken med de klassiska kläd- och prylmärkena. Numera innehåller butiken ett kafé också och är inrymd i Helénsgården i Skövde. Hungern rasade i mina inälvor när jag var i stan häromdagen. Jag styrde mina raska steg till FÖRR och beställde en grov mumsig macka med italiensk korv och brieost. Det är den som nästan är uppäten på den blommiga tallriken på bilden. Sen ser ni en oäten underbar jättebulle på en prickig assiett och en halvdrucken kopp cappuccino. Bredvid ligger en heminredningstidning som jag gluttade i under inmundigandet. Under tiden kom en vänlig anställd och tände ett ljus som hon ställde på bordet. Mys- och tantvarning mitt på blanka fredagen, eller vad tycks? Vad ni inte vet är att jag hittade en topp och en jumper i butiken efter att jag mättat min hunger. Om ni gissar att jag ganska ofta hittar trevligheter där, gissar ni alldeles rätt. Shoppinghumöret var nog särskilt uppskruvat den dagen. Från FÖRR är det inte långt till Polarn&Pyret, där tio plagg till fem små godingar raskt införskaffades. I min egen glasögonaffär, Ahlströms, hade jag dessförinnan visat upp mina Odd Molly-glasögon som fått liten skavank. Den vänliga expediten beställde en ny liten pryl och putsade de oerhört kladdiga glasen. Varpå det bar av från centrum till köp-Esplanaden med de hala golven. Dessa fixade jag lätt, eftersom jag just den dagen dragit på de blommiga gummistövlarna och inte riskerade att halka. Väl inomhus plockade jag fram den medhavda rabattkupongen på 50 spänn hos Kapp-Ahl och lyckade hitta en svart tunika som jag kom över för 150 pistoler, när rabatten var borträknad. Alltihop, utom kafébesöket, hade gjorts i ett rasande tempo, eftersom jag hade kommit på, att jag hade en sammanträdestid i Mariestads stadshus att passa. Så jag körde hem till Mariestad i min gröna Opel Corsa i något högre tempo än vad som är normalt för just mig. Så nu vet ni hurusom en stor del av den dagen gestaltade sig. Och om det är tantvarning på mina förehavanden, så har jag inget särskilt emot det. Ordet är faktiskt ganska mysigt och småputtrigt, när allt kommer omkring. Kram på er.

Ingers måndag – KANIN, OSTRON OCH BOUILLABAISSE

Presidentval i Frankrike igen. Och valet står mellan den uppblåste Sarkozy och den, åtminstone för mig, anonyme Hollande (holländaren). Själv kan jag inte höra talas om franska presidenter utan att tänka på Charles de Gaulle, den reslige generalen som var Frankrike. Han var fältherren som blev president under en tioårsperiod med början 1959. När jag och maken besökte Frankrike första gången, 1965, bodde de Gaulle i presidentbostaden, Elyséepalatset., mitt i Paris. Vi var där och smög utanför för att se hur nära generalen och hans fru Yvonne vi kunde komma. Det var inte nära alls, eftersom polispiketer stod parkerade runtom och spärrade vår väg. Efter en stund tröttnade vi och satte oss på en restaurang på Champs Elysées och beställde in var sin öl från Carlsberg. Varför kan jag inte begripa nu så här efteråt. Vi skulle ju ha druckit var sitt glas franskt vin, naturellement. Nåväl, när vi sen kom till Danmark på vår resa, upptäckte vi att just det ölet från Carlsberg faktiskt var betydligt dyrare i Köpenhamn än i Paris. Det är sånt man aldrig glömmer, som ni märker. Nåväl, vi gjorde Paris grundligt och tältade faktiskt strax utanför. Där hade vissa av toaletterna hål i golvet. Som tur var fanns det riktiga toaletter för tjejerna. Vid det Frankrikebesöket blev det av nån anledning varken ostron eller bouillabaisse. Ostron vågade jag mig inte på, då. Anledningen var att en arbetskamrat som älskade ostron hade blivit dödssjuk i gulsot av skaldjuren, när hon åt dem på en restaurang i London under sin bröllopsresa. Detta hade hänt strax före vår resa. Ostronen och fisk- och skaldjurssoppan fick vänta för min del ända till 1992, när jag åkte på en två veckor lång intensivkurs i franska i Aix-en-Provence. Vi var ett gäng på åtta personer på en fin restaurang vid Cours Mirabeau i Aix. När de andra fick höra att jag aldrig ätit ostron beställde de helt sonika in ostron för hela sällskapet. Så jag hade inget val. Det första ostronet höll jag på att spy upp. Men när jag kommit på att jag skulle droppa i citron klarade jag av de övriga fem utan större problem. Sen har det inte blivit fler ostron, men jag vill gärna pröva på igen, när tillfälle ges. Bouillabaissen var nåt helt annat. Den avnjöt vi på en krog i Marseille, med en stor klick aïoli i mitten, och massor av fisk och skaldjur. Fransmännen äter ju inte sällan kanin och jag prövade också på, även det för första gången. Lunchrestaurangen på Institut Franco Scandinave, där vi pluggade och bodde, bjöd på det en dag. Smaken påminde om kyckling och kaninlåren var mycket längre än kycklingens. Ostar frosssade vi i och det var ett stort nöje att gå och handla chèvre och annat gott på den lokala marknaden som hölls på lördagsförmiddagarna. Jag kan hålla på och älta franska minnen hur länge som helst, men nu tror jag det får räcka för i dag. Dock med ett undantag. Vi som gick kursen kommer aldrig att glömma en av våra fransklärare som berättade om figurerna i den franska krubban, les santons. När han berättade om byfånen, le ravi på franska, i minst en halvtimme, skrattade vi så att vi grät allihop. Därefter glömmer jag aldrig le ravi och läraren. Jag köpte givetvis med mig en krubba hem till Sverige, med de heliga figurerna och en byfåne därtill. Givetvis berättar jag om honom varje jul, för den som vill höra på. PS. Nu vet vi att Hollande vann det franska valet och att Sarkozy får slicka sina sår.

Ingers måndag – HATTEN AV FÖR STUDENTMÖSSAN!

Jag tänkte sticka ut hakan lite grand och sjunga studentmössans lov. Det passar väl bra så här i valborgs- och första majtider. Och det kanske ändå är politiskt korrekt numera. Fast vissa retar sig nog, men det struntar jag blankt i. Traditionen med tågande sjungande studenter med de vita mössorna på får mig att få en klump i halsen av nostalgi, ibland börjar jag till och med hulka litet, och tårarna kommer. Så fånig är jag. Det är häftigt med manskörer på Valborg och första maj också, helst bör mössorna vara något så när vita, men även gubbs med gulnade mössor kan få passera. OD, Orphei Drängar, är allra bäst förstås, men man kan inte alltid få allt. Min mössa ligger framme i bokhyllan nära min dator. Den är fortfarande ganska vit, fast den har gått igenom en hel del, för att vara en studentmössa. Den har faktiskt burits inte bara av mig, utan av två studenter till, mina två äldsta söner. Det trodde ni inte, va? Så här ligger det till. När den äldste sonen skulle ta studenten på –80.talet var det inte särskilt poppis med studentmössor. Men jag tror ändå, att de allra flesta i sonens klass köpte vita mössor. Inte den ekonomiske sonen., dock. När han hade kollat vad en mössa skulle kosta, berättade han för oss att han tänkte strunta i mössa. Det var onödigt. Men, när han fick syn på min mössa sken han upp. ”Oj, morsan, den är ju vit. Och den passar. Jag tar den,” sa han glatt. Och så blev det. Nästa grej var att studentkillarna behövde var sin kavaj också. Byxor hade sonen faktiskt redan köpt. Han inventerade min garderob och bestämde sig för en vit kavaj, som jag brukade använda. Sa att den dög bra. Sen kom det hem en kompis till honom och lånade en annan av mina kavajer. Jag vet inte om de berättade om det i skolan, och för tjejerna i klassen. Ska fråga nån gång om han kommer ihåg det. När jag berättade den här historien för hans fru flera år senare log hon igenkännande och tyckte det var typiskt honom. Efter fyra år var det dags för son nummer två att ta studenten. Han köpte verkligen en mössa, det var lite viktigare för honom. Han hann att ha den under studenttåget i Skövde. Sen var det dags för studentfest på en dansbana nånstans ute i det gröna i Skaraborg. Nån avundsjuk bråkstake hoppade på sonen och svepte med sig mössan och kastade bort den. Den återfanns aldrig. Dagen efter var det dags för studentbal och studentmössa på skulten var nödvändig. Ni förstår säkert vad som satt som en smäck på sonens skult under den balen? Min vita mössa förstås. När det sen var dags för son nummer tre och dottern att bli studenter var mössan fortfarande vit och låg i beredskap. Men då behövdes den aldrig. Deras mössor satt tryggt kvar på deras huvuden och de fick med dem hem också. När jag skriver det här kommer jag på mig själv med att sitta med mössan på. Den passar fortfarande och är inte det minsta gul. Sjungom studentens lyckliga dag!!!

Ingers måndag - VARFÖR SPRINGER KVINNOR EFTER BROTTSLINGAR?

Ibland skäms jag ögonen ur mig över underliga och direkt riskabla beteenden hos vissa kvinnor. Skäms över att tillhöra samma kön. Jag tänker på de kvinnor som springer benen av sig för att "rädda" och "hjälpa" kriminella män. De rentav förföljer dessa brottslingar, skriver brev, söker upp och har sig. Senast jag hörde talas om detta skumma fenomen var nu i veckan i samband med massmördaren och den självutnämnde bödeln Breivik. Han har tydligen fått hundratals beundrarbrev till sin bunker. En kvinna hade enligt uppgift presenterat sig som hans flickvän och försökt få komma in för att ligga med honom, antar jag. Skulle inte tro att det gick för sig. Jag häpnar och kräks över dessa våp till kvinnor. Har de ingen som helst stolthet i kroppen. Och har de inte tänkt på vad som händer sen, om mannen skulle komma ut. Som anhörig till en brottsling kan framtiden oftast aldrig bli annat än dyster och riskabel. När vi ventilerade dessa kvinnors beteende på facebook häromdagen berättade Anita, som bor i fängelsestan Tidaholm, nåt intressant. Hon har sett det mesta som trippat in på anstalten under årens lopp. En del kvinnor har svårt att bara ta sig fram till porten på grund av för trång kjol och för höga klackar. Och fenomenet är ingalunda nytt. Hans, vars far har jobbat fram till 70-talet på fängelset i Kalmar, berättade att fadern ofta förundrades över att unga och väl utbildade kvinnor sökte kontakt med de intagna. Intresset bland efterhängsna kvinnor som vill hjälpa och rädda riktas inte sällan till rent livsfarliga män. Det finns otaliga exempel, Juha Valjakalla, mördaren som utplånade en familj i Åmsele för en struntsak, fick massor av beundrarbrev i fängelset. Mattias Flink, som avrättade sju flickor och försökta mörda tre till i Falun får förmodligen också kvinnlig uppvaktning. Och expastorn och mördaren i Knutby är en annan otäck figur, som en del kvinnor tydligen tycker är charmig. Hur det är med Anders Eklund, som tog Engla och Pernilla av daga och den otäcke Hagamannen vet jag inte. Det kanske finns kvinnor som är beredda att hjälpa dem också. Dessa kvinnor med missriktade moderskänslor jagar män som de vill räddda över hela linjen, förutom på fängelser, förekommer det på andra anstalter och boenden. Jag blir alltid lika förundrad. Och undrar om det går att få någon förklaring. Kanske det till och med finns forskning i ämnet?

Ingers måndag -- JAG - EN BILJETTSMITARE?

"Vad är det här då?" frågade den kvinnliga konduktörsaspiranten när hon skulle kolla min biljett, då jag klivit på i Göteborg för att åka tillbaka till Skövde i kväll, tre timmar innan det här skrives. Troligen hoppades hon kunna sätta dit sin första biljettsmitare. Det lät så på rösten. "En regionenruntbiljett" svarade jag sanningsenligt. Jag hade köpt den för 250 spänn i Pressbyrån i Mariestad på torsdagen. Jag köpte två och en hade jag använt på fredagen för att åka buss, tåg och buss Mariestad-Torslanda, utan minsta problem. Aspiranten ropade på sin konduktörskollega som kom sättande, lika sur hon. Jag visade mina kvitton från Pressbyrån. Då snörptes det på munnarna, vill jag lova. "De här kvittona gäller bara inköpet. Du måste ha ett registreringskvitto, som visar när kortet började användas, sa den färdiga konduktören. (Jag började använda kortet på bussen från Torslanda till Centralstationen, men hade inget registreringskvitto). "Och det här kortet gäller inte nu, bara till den 1 april", sa konduktörsaspiranten. "Till den 1 april 2017, ja, kontrade jag i bestämd ton, ni som känner mig vet hur den låter. Jag hade läst ordentligt på min 24-timmarsbiljett. Den gällde i fem år, om den inte användes under den tiden. Men aspiranten gav sig inte ändå. "Du får köpa en ny biljett här på tåget, den kostar 380 kronor", sa hon. Vilket jag besvarade med ett enda ord: "ALDRIG". Och lade till följande: "Menar du att det är en enda person på det här tåget som har betalat 380 kronor för att resa mellan Göteborg och Skövde". Då fick aspiranten, som började se lite plågad ut, en ljus idé. "Du kan förstås köpa ett nytt regionenruntkort här. Då kostar det 250 kronor. Jag morrade högljutt, hela kupén höll andan. Men jag insåg att det nog var bäst att göra som hon sade. Annars kanske jag skulle bli avslängd vid nästa station, Alingsås. Vilket öde! Jag betalade mycket kort med kort och fick ett kvitto i handen. Vid det laget var jag så sur, att jag inte kunde tänka klart. Sen kom jag på att aspiranten sagt, att jag skulle få ett nytt regionenruntkort, vilket jag inte sett röken av. När surpupporna återvände efter en god stund attackerade jag igen: "Hallå där, du sa att jag skulle köpa ett nytt regionenruntkort. Jag fick bara ett kvitto, viftade jag triumferande. Och tillade, att jag förmodligen inte kunde åka med bussen från Skövde till Mariestad på ett kvitto, och utan kort. "Ja, men det här är SJ och vi har inga kort. Det där kvittot gäller som ett kort, sa den färdiga konduktören. "Din kollega sa till mig att jag skulle köpa ett nytt kort. Om man inte får ett kort, VARFÖR SÄGER NI DET DÅ? morrade jag, ilsken som ett bi. Och tillade, att jag skulle kräva tillbaka pengarna för extrakortet som inte var något kort. Surpupporna fann för gott att gå vidare. Den färdiga konduktören som nu var färdig med mig slängde ett "Gör det du!", över axeln. Jag kan tillägga, att resan till Göteborg och därifrån skilde sig som natt och dag. Fredagens resa mellan Skövde och Göteborg var jättetrevlig. Den manlige konduktören var hur mysig som helst och bjöd till och med på en kopp kaffe. Det tåget kördes tydligen av Västtrafik, medan tåget med surpupporna i kördes av SJ. Dessa lärde mig nu på ett handfast sätt hur viktigt det är att ha ett registreringskvitto. Sådana kommer jag i fortsättningen att stoppa upp i halsen på den som ifrågasätter om jag har biljett. När jag berättade det hela för busschauffören Janne i buss 500 mellan Skövde och Mariestad, sa han bara: "Ah, SJ har inte såna läsare som vi har". Han tittade på mitt SJ-kvitto och viftade bara in mig i bussen. Nu är det jag som ska ringa samtal i morgon bitti. Att betala 750 i stället för 500 för den här resan finner jag mig aldrig i.

Ingers måndag - CIVILKURAGETS FÖRGRUNDSGESTALTER

Har ni påskat färdigt nu go´ vänner? Jag använder med avsikt påska som verb, precis som jula, för att provocera eventuella språkpoliser. För verbet påska är nog inte godkänt i SAOL. I varje fall inte ännu. Firade en underbar påskhelg med familjen i Uppsala. Och kom plötsligt att tänka på vad sällsynt det är med civilkurage. Och vad vanligt det är med feghet. Genast dök två självklara personer upp i mitt huvud: Fadime Sahindal och Ingvar Bratt. De båda har varit unikt modiga och uppfyllda av att sanningen ska fram. Till varje pris. Fadime hade det ofattbara modet att helt öppet berätta för oss vad hederskultur är och att hon sannolikt skulle få plikta för det med sitt liv. Nu ligger hon begravd på Uppsala gamla kyrkogård på plats nummer 63. Jag var där på påskdagen för första gången för att hedra henne. Platsen är inte så lätt att hitta, trots den information som finns vid ingångarna till den stora kyrkogården. Jag fick hjälp av en vänlig kvinna som också berättade, att Fadimes pojkvän, Patrick, ligger begravd strax intill. Han omkom i en oförklarlig bilolycka samma dag som paret skulle flytta ihop. På Fadimes oansenliga gravsten står hennes namn och födelse- och dödsdatum. Hon var född 1975 och den 21 januari 2002 mördades, eller rättare avrättades, hon av sin egen far. Dådet skedde hemma hos Fadimes lillasyster i Uppsala. Mer än tio år har gått sen dess och Fadime hedras varje år på Fadimedagen den 21 januari. Jag har lagt ut en bild på gravplatsen på min facebooksida. Ingvar Bratt var civilingenjören som var anställd på Bofors. Han hade civilkurage nog att avslöja sina arbetsgivare som vapensmugglare och mutkolvar. Om två år är det 30 år sedan Boforsaffären drogs igång, 1984, när Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen polisanmälde företaget. Året efter trädde Ingvar Bratt fram som källa. Han blev givetvis uppsagd från sitt jobb som straff. Och rejält baktalad. Men han stod stark och gav inte vika. Debatten kring avslöjandet av en av de största skandalerna i modern tid gav bidrog till lex Bratt, en ny svensk lag som innebär, att anställda får röja företagshemligheter som avslöjar brottslighet. Ingvar Bratt har senare belönats med Miljöpartiets fredspris för sina insatser. Ja, nu undrar förstås ni uppmärksamma läsare vad påsk har med civilkurage att göra. Jo, jag tänker så här. Som bibeln beskriver Jesus är det inte den minsta tvekan. Han om någon hade civilkurage.

Ingers måndag -- ÅRHUNDRADETS APRILSKÄMT

I dag kommer det att se konstigt ut på bloggen. Den bärbara datorn har pajat och jag får lita till den gamla reservskorven till dator. Bara så ni vet. Nåväl den 1 april kan inte passeras utan att tidningar och andra media haglar av skämt, både bra och mindre bra. Jag fastnade för möbeljätten Ikeas råsatsning på jeans vid namn Billy. I indigoblått med gula sömmar. Personalen på varuhusen ska ha hårdlanserat dem under några månader, genom att bära dem på jobbet. Jätten påpekar, att det faktiskt inte är första gången det jobbas i denim. Första gången var på 70-talet, när en designer lanserade denimsoffan TAJT. Snart ska hugade kunder kunna hämta sina jeans i platta paket på tag-självlagret. På de tidningar jag jobbat på har det pratats aprilskämt långt före själva dagen. För skämtet får inte vara alltför genomskinligt. Och det går inte att upprepa sig och ta sånt som publicerats tidigare. Det är inte lätt att komma på något. När jag tänker tillbaka framstår brototypen som det roligaste Mariestads-Tidningen presterat under år och dag. Brototypen var en tillfällig bro, som hade byggts i oerhört snabb takt över dåvarande E3 i Sandbäcksvägens förlängning vid Ulriksdal. Här talar jag om vägen mot Ullervad för att förklara mig så att Mariestadsborna förstår. Saken var den att den bro som finns över E20, som vägen heter i dag, inte alls var byggd då, på 80-talet. Den diskuterades däremot mycket hett i tidningen och på insändarsidorna. Reporter Clas Svahn kom på, att det skulle göras ett snyggt fotomontage av en bro på en bild som en av fotograferna hade tagit. Nu minns jag inte vem det var, ursäkta mig. Men resultatet i tidningen blev lysande och många gick på bluffen. Det fick vi veta, eftersom det rapporterades om strida strömmar av bilar längs Sandbäcksvägen i riktning mot "brototypen". Vi asgarvade förstås på redaktionen och Clas Svahn gick omkring och myste hult mot oss andra. En riktig Sverigeklassiker av aprilskämt är givetvis Kjell Stenssons. Den seriöse TV-medarbetaren berättade hurusom svenska folket lätt som en plätt kunde förvandla sin svartvita bild till färg genom att använda nylonstrumpor. Eftersom jag var rätt ung på den tiden och min familj inte hade TV såg jag inte strumpskämtet förrän TV1 visade det nu i helgen. Stensson var duktig, men ändå förstår jag inte att så många gick på det hela, som det rapporterades om. Det lär ha gått åt mängder av sönderklippta nylonstrumpor. Nylonstrumporna hade så täta maskor. Det var skälet till att färgen skapades, förklarade Stensson. Han underströk, att det inte dög att använda en brynja i samma syfte, eftersom den hade alldeles för glesa maskor. Och så hängde han en brynja över TV-rutan, och visade inte med en min att han grundlurade stora delar av det svenska folket. Det var tider det.

Ingers måndag -- KONSTEN ATT KORRIGERA "EJENKLIGEN"

Jag har inte särskilt många så kallade idoler. Men en av de personer som jag gillar högt och rent är Jonas Hallberg. De flesta av er känner nog till den där torre, härligt galne humoristen som ofta deltar i radioprogrammet Spanarna. Jonas Hallberg tjänstgör också som Språktidningens bättrevetare och skriver krönikor där. En av de senaste handlade om hurusom man korrigerar dem som säger och skriver fel, utan att man gör sig till ovän med dem för resten av livet. Poliser är inte alltid populära och språkpoliser är det sannolikt ännu mindre. Jonas Hallberg har, precis som jag själv, hakat upp sig på folk som säger “ejenkligen”, med k i mitten i stället för t. Hur gör man då, om ens bästa vän säger ejenkligen? För mig är det inga problem. Jag säger bara rakt och koncist: “Det heter egentligen!" Och så är det förhoppningsvis bra med det. Fortsätter han eller hon ändå, kanske jag sätter upp fingret, när det händer, för att vara extra tydlig. För det är för personens eget bästa man rättar och inget annat. Och så kanske för att slippa höra den felaktiga formen och få adrenalinpåslag. Jonas Hallberg föreslår att man tar en rejäl promenad med den vän, eller kanske till och med ovän, som säger ejenkligen i stället för att ta fram pekpinnen och slå till. Han menar, att språkkorrigering kan fördjupa kontakten, och att vänskap kan stärkas på det sättet. Jag håller med honom om, att man gärna kan säga som det är direkt till den det berör. Det är ju åtminstone bättre än att, på svenskt vis, klaga på ejenkligen-personen för andra. Som om det någonsin skulle hjälpa. Jag retar mig mer på hur folk skriver än hur de talar, talspråket ska ändå ha en del friheter, eller hur? Häromdagen mejlade jag i ett något animerat ärende till en kommunal tjänsteman, som inte var något språkgeni. Han trodde att förrän ska skrivas för än, exempelvis. Och körde med särskrivning så det rök om det. Då får man definitivt ingen respekt från mig, eftersom särskrivning är en av mina absoluta käpphästar. Kommunala avdelningar är ju ständigt på kurser och går inte att nå, när man ringer. Jag undrar vad det är för kurser. Det är definitivt inga kurser som förbättrar svenskkunskaperna, det är jag bombsäker på. Jag är så irriterad på särskrivning, att jag bestämt mig för att inte besöka restauranger med menyer som erbjuder “Lamm filé med potatis gratäng” eller “Ragg munk med lingon sylt”. Eller andra ännu värre exempel. Och när mitt norra öga skådade neonskylten hos Feskar Bröderna i Nordstan i Göteborg i lördags, fick jag nog och vände på klacken. Jag tappade helt lusten att köpa alla de härliga skaldjur jag hade tänkt.

Ingers måndag - DEN SCHÖTA PORSLINSFIGUREN

Knugen och Silvia blev ju morföräldrar härförleden. Och självfallet, som knugen ofta brukar säga, har hans lagvigda gjort intervjuer i tyska skvallerblaskor. I en av dem ska hon, enligt löpsedeln, ha sagt att lilla Estelle är väldigt “schöt” och att hon är som en liten porslinsfigur. Jag tycker det är synnerligen allvarligt att Silvia tycker detta, eftersom det tyder på, att det är nåt vajsing med mormorskänslorna och känslolivet. Om man tar upp sina barnbarn i famnen, så är de mjuka och underbara att gosa med och att sniffa och pussa på. De dräglar på ens kläder och pruttar och rapar och har sig. Och skriker efter mamma. De är raka motsatsen till en stel och hård porslinsfigur. När Silvia liknar barnbarnet vid en sådan tyder det på, att hon aldrig någonsin lyft upp den lilla prinsessan i famnen. Sannolikt har hon bara studerat henne på håll. Jag är ju också farmor och mormor, och rakt inte perfekt som sådan. Det inbillar jag mig inte. Men jag umgås med mina goingar så ofta det går. I den gångna helgen var det dags att träffa lilla F och lilla S, en femåring och en tvååring. Lilla S är i värsta kladdåldern, inte minst vid matbordet. I den söta plutmunnen åker maten in eller bredvid, med hjälp av sked eller fingrar. Men tro inte, att munnen öppnas om det inte är hon själv som håller i ätverktyget. Hon kan dricka fint i glas, men just nu är det mycket roligare att dricka genom att stoppa skeden i glaset och vispa runt först. Och sen eventuellt få med ett par droppar in i munnen. Storasyster lilla F är en kramig tjej med långt hår som ofta busar med lillasyster och spelar orgel med en hand och sjunger vackert. Offentligt till min oerhörda stolthet. Och hon ringer farmor och skräms. Berättar att hon är ensam hemma med lillasyster och att föräldrarna är på bio. Efter att hon broderat ut situationen en stund, undrar jag oroligt var föräldrarna är. - De står här intill och skrattar, säger illbattingen kolugnt. Det här är bara ett par utdrag ur det verkliga mor- och farmorslivet som jag önskar att Silvia kunde få uppleva. Hon får så gärna komma på studiebesök hos oss “undersåtar”. Jag ställer bara ett villkor! Att jag själv slipper medverka.

Ingers måndag - EN ELLER ETT POMMES FRITES?

,

Språkfunderingar är alltid lattjo. Och min senaste spaning gäller ord som är eller håller på att bli utslitna, förbrukade. Finito helt enkelt. Ett sådant ord är tuff, ett ord som helt har tappat stinget. Därför har jag länge försökt undvika det, om det går. Både som journalist och skribent. Om man gluttar i synonymordboken finner man, att tuff ska vara ungefär detsamma som frän, hänsynslös, hård, hårdkokt, stram, strong, fräck, brutal och känslokall. Och dessutom “barkad” och “säker”. Barkad har jag aldrig hört talas om, förutom om träd, så det måste jag genast googla om. Och nu vet jag, att barkad står för garvad, väderbiten, skrovlig. Men inte skulle jag byta ut de orden mot tuff inte. Säker, nja. En säker brud. Eller en tuff brud. Smaka på de uttrycken! När jag hör uttrycket en tuff brud vill jag bara lägga till “i lyxförpackning”, efter den gamla utslitna och trötta schlagern med Lill-Babs. En säker brud i lyxförpackning går bara inte. Den bruden ska ha skepparkavaj, runda glasögon och stuprörsjeans. Ett annat urblekt ord i mina ögon är fantastisk. Egentligen vill jag sluta använda det och uppfinna ett annat, men vad ska jag ta till? Fenomenal, oerhörd, förbluffande, vidunderlig, fabulös, osannolik, lysande, otrolig (också slitet i överkant)? Det finns en hel del synonymer, som kvällsblaskorna kör med så det ryker. Popartisten överträffade alla förväntningar, han var otroligt bra! Nej, så skriver man inte. Det är för mesigt. Inte groteskt bra heller, eller? Eller var han vettlöst bra? Eller möjligen fabulöst bra? Håller vi på att ta kål på alla våra från början fina adjektiv genom att överdriva ständigt och jämt. Vi och vi förresten, jag försöker att vara måttfull. Åtminstone ibland. Nu lämnar jag de utslitna orden den här gången för att gagga lite om en och ett. Många har svårt för det. I den utmärkta tidningen Språks senaste nummer frågade ett par läsare om det heter en eller ett pommes frites. Svaret som gavs var, att pommes frites egentligen bara finns i plural och att det är ovanligt att man talar om enstaka friterade potatisstavar. Att säga en pommes frites har ändå framtiden för sig, konstaterar tidningen. Så om man till äventyrs skulle fråga sin lunchkompis på restaurangen om man kan ta den sista pommes fritesen i skålen, så är det lättare att säga så, än om man skulle drista sig att fråga om man kan ta det sista pommes friteset. Jag som ska reta mig på det mesta har lagt märke till att folk säger pommes, med svenskt uttal. Det betyder egentligen äpplen och pommes frites betyder alltså friterade äpplen. När jag läste franska för den inspirerande läraren Karin Tellander på min tid fick jag lära mig att det från början hette pommes de terre frites. Friterade jordäpplen (potatisar) med andra ord. Och så föll “de terre” bort och försvann i glömskan. Så kan det gå när inte haspen är på. Hej, svejs för denna måndag.

Ingers måndag -- GUMRACER MED KAPACITET

Nu när våren knackar på åker cykeln fram igen.

Och då tänker jag alltid på min mammas gumracer Wega. Så här var det: Min mor hade en cykel som hette Wega. En riktigt rejäl gammal märr till velociped, stadig och säker. Jag tyckte det var pinsamt och gammalmodigt med mammas Wega, inte minst inför kompisarna. Deras mödrar hade mer strömlinjeformade hojar och för det mesta hade de bil också. Det hade inte vi. Men vad visste jag som liten skoltjej om kapaciteten hos en gumracer med ballongdäck som mammas Wega. Den bara svischade fram som ett skott på vägarna mellan vår hyreslägenhet i Karlsborg och mormors och morfars hus Rosenhagen i Gräshult, några kilometer söderut. Mammas fötter trampade på energiskt och jag satt på pakethållaren, åtminstone fram till sexårsåldern. Varannan minut sisådär förmanade hon mig att hålla ut fötterna, så att de inte fastnade i hjulet. Mor visste ett barn som brutit foten i ett cykelhjul i full fart. Det barnet blev visst aldrig riktigt bra sedan, hade mor hört. Det där tog skruv, minns jag. Att vara invalid visste jag vad det var. Ja, man sa så på den tiden. Hade någon sagt handikappad, hade man bara stirrat oförstående. Nu är det fult att säga invalid. Ordet påminner på något sätt om ett paket, ett mänskligt paket. Morfar var invalid, han hade fått polio som vuxen. Han kunde bara hasa fram med käppar och sådan ville jag inte bli. Alltså höll jag ut fötterna väldigt långt, när jag åkte på mammas pakethållare. Cykelhjulet hade jag stor respekt för. Men när mor sa, att man inte fick räcka ut tungan, blev jag konfunderad. Tungan blir svart om du räcker ut tungan och vinden vänder sig, sa mor. Otrevliga saker kunde också hända, om man sa ett svärord eller, än värre, om man ljög. Det där med tungan testade jag många gånger, när jag cyklade ensam hem från mormor. Det pirrade lite i kroppen av det förbjudna, men innerst inne visste jag att ingenting hände med tungan, även om vinden skulle vända sig. Det blåste ofta på vägen invid Vättern och jag undrade hur det skulle kännas, när vinden vände. Särskilt hoppades jag på medvind tillbaka, om jag redan haft kraftig vind som hjälp i ryggen på väg till mormor. Hon var barndomens idol, snäll som en ängel. Hon hade en trädgård full med blommor och gick alltid i rabatterna och pysslade. Vilka fantastiska buketter jag fick plocka hos henne och ta med till examen i skolan eller bara ta hem en vanlig dag. Mormor berättade om alla sina blommor, när vi gick en runda i trädgården. Det gjorde vi alltid, när jag hälsade på. Sen gick vi in i köket och jag fick mala kaffe på kvarnen. Snart doftade det nymalet kaffe i hela huset. När jag frågade mormor vad som händer när vinden vänder sig, skrattade hon bara. När jag var åtta år, dog mormor plötsligt. En svart rullgardin rullades ner för mitt fönster.

Ingers måndag - NATTKLUBBSDROTTNING ELLER BAKELSE?

Ett sånt förskräckligt “hallaballo” det blev om namnen på den nyfödda lilla prinsessan. På fredagen meddelades det, att hon ska heta Estelle, Silvia, Ewa, Mary. Rojalisten och frankofilen Herman Lindqvist uttalade ord som “förfärligt” och “totalt olämpligt” om tilltalsnamnet Estelle. Han sa omväxlandet att det “lät som namnet på en nattklubbsdrottning” eller möjligen “som namnet på en bakelse”. Lindqvist sågade även två av de övriga namnen som inte tillräckligt kungliga. Namnet Silvia sa han ingenting om av någon anledning. Jag som är uttalad republikan, och dessutom frankofil, tänkte precis tvärtom. Namnet är ju ytterst lämpligt, eftersom det är franskt och kungafamiljens anfader Jean Baptiste Bernadotte var just fransos. Estelle kommer för övrigt från det latinska Stella som betyder stjärna. Dessutom anser jag, att namnet är vackert, men det är ju en smaksak. En del svenskar kommer nog att uttala det fel, men vad sjuttsingen gör det? Nåväl, vad är det då för fel på nattklubbsdrottningar? Det är ju ett jobb såväl som något och dessutom uppskattas ju såna av morfar knugen, om jag förstått saken rätt. Och Estelle blir väl riktig drottning så småningom om inte någon vettig statsminister med vidhängande regering sätter stopp för den ålderdomliga och odemokratiska monarkin innan dess. Jag blev rätt förvånad över att just Herman Lindqvist var kritisk, en sån översvallande kungavän som han verkar vara. Och Victorias historielärare dessutom. För mig har han tidigare framstått som en svassande och fjäskande rojalist och inte det minsta kritisk. Men nu drämde han till och sa att svenskar är fega och att namnet Estelle inte passar i regentlängden och att det bidrar till att kungahuset förtunnas och avglamouriseras. Nån dag senare fattade han att han gjort bort sig och bad Victoria och Daniel om ursäkt, fegisen. Nej, tacka vet jag krönikören Jimmy Fredriksson i GT. Han vägrar stämma in i nån hyllningskör och anser “att det är ovärdigt en demokrati att ärva rikets högsta befattning genom samlag”. Ett par saker förvånade mig i det så kallade Estelle-bråket. Dels att lustigkurrar tyckte att Estelle lät som namnet på Estrella-chips och dels att så få kom ihåg Estelle Bernadotte, Folke Bernadottes fru. Håhåjaja, hur är det med nutidshistorien, funderade jag.

Ingers måndag -- GIRLPOWER MED LISA L!

I prylhyllan har jag en rund keramikflicka som jag är mäkta stolt över. Om man vänder hennes yppiga lekamen och tittar undertill står det “Johanna M”. Flickan är klädd i vit- och blårandig kolt med blått band runt den lilla hårklutten på skulten. Hon tittar blygt ner i bordet. Jag fick henne av mina goa arbetskamrater på L M Ericsson i Karlskrona när jag lämnade Blekinge och flyttade till Skåne för mången god dag sen. Självklart är det Lisa Larson som är mamma till min kära Johanna. Jag tror förresten att det är hennes dotter med samma namn som har fått stå modell. Numera stavar Lisa Larson sitt efternamn med ett s, men på min Johanna stavar hon, som ett litet kuriosum, med två s. Nåväl, i söndagens GP läste jag en intressant artikel om att Lisa L är högaktuell och att japanerna älskar hennes figurer. Det förstår jag mer än väl. Hon jobbar mer än nånsin vid fyllda 80 år! Fredrik Reinfeldt, du kan slänga dig i väggen med ditt krav på pensionering vid 75 bast. Lisa Larson vill definitivt inte pensionera sig ännu. Hon tänker fortsätta arbeta livet ut, säger hon. Och berättar, att hennes man Gunnar, som också är fullt yrkesverksam, har lärt henne spela schack. Hon som hade hört, att det inte gick att banka in något i skallen efter 80 är nu stolt schackspelare. Lisa Larson jobbade i många år på Gustavsberg, där jag har varit och köpt en liten katt av hennes hand. Den står på en hylla hos dottern och hennes familj och sprider trevnad. Numera har hon och hennes konstnärsman sina ateljéer hemma läser jag i GP. Och blir så glad att jag läser om det långa reportaget ett par gånger. När vi bodde i Skåne åkte vi ofta till Åhus, där Lisas syster Anna-Stina Wrange, som är kläddesigner, driver sitt företag Anna-modeller. Den figur av Lisa L som jag kanske minns bäst är den, där en rejäl kvinna lyfter en liten man på sina raka armar. Girlpower. Det är Lisa Larson det. Den här gången har min lustiga nuna i högerkanten bytts ut mot frodiga Johanna i vänsterkant. Detta för att hedra Lisa L förstås. Tror inte att någon misstycker.

Ingers måndag -- DET ÄR JAG SOM ÄR FREDRIKS TESTPILOT

Hej på er därute i cyberrymden! Det är Fredriks försökskanin som talar. Han vidtalade mig att finnas till hands som testpilot. Det var innan han läckte nyheten om att morgondagens pensionärer förväntas jobba till 75 bast. Undras om Fredrik hade räknat med att förslaget skulle sablas ned så till den milda grad som sen skedde. Anledningen till att just jag blev utvald var, att jag ser så oerhört ung ut för min ålder. Ja, det sa han faktiskt. Nu jag är ju långt ifrån 75 bast i och för sig. Men jag ska hålla igång och jobba tills jag blir det. Och jag får räkna med att hänga med under de tio år som reformen genomförs fullt ut. Om jag mot förmodan skulle behöva rullator till och från jobbet är det inget hinder, har jag fått veta. Men så långt ska det väl inte behöva gå. Vad Fredrik inte tog reda på när han anlitade mig var, att jag har bytt ut både knän och höfter, ett par gånger om faktiskt. Ortopederna har gjort ett riktigt hästjobb med mig. Knä- och höftleder tog så mycket stryk, när jag jobbade som cyklande tidningsbud på morgnarna. I 40 år i ur och skur. Och lederna blev inte bättre av, att jag gick direkt från det slitet till slit nummer två, städningen på sjukhuset. Som tur är för Fredrik, så är jag inte en sån som bara ger upp så fort jag börjar få lite värk här och där. Han har ju inte den blekaste aning om, att jag har lyft och bytt ut det mesta, från bröst till ögonlock. Valet av testpilot för 75-årsprojektet stod mellan mig och Arne Weise, för övrigt. På sluttampen kom Fredrik på, att han ville ha en kvinna. Han hade inte profilerat sig tillräckligt som feminist och nu skulle han ta skadan igen. Dels hade Filippa påpekat det tydligt för honom och dels hade den nye vänsterledaren Jonas gått hem hos de svenska damerna, när han i sitt första tal klart deklarerade att han hör hemma hos feministerna. Fredrik kände hotet från vänster och att han inte kunde vara sämre om han skulle behålla jobbet efter nästa val. Om ni lovar hålla tyst med informationen, så kan jag berätta att jag fick en rejäl hacka av Fredrik för att jag ställde upp som försökspensionär. Om nu någon till äventyrs tror, att detta epos gäller mig som har författat detta stycke, så får ni ta och glömma det här och nu. I stället är det en helt annan person som Fredrik har engagerat. Om ni vill veta vem det är, är det ingen idé ni frågar mig.

Ingers måndag -- OM FEGA SVENSKAR!

Svenskar är fega påstår jag. Med emfas. Och jag förstår inte varför ni är så bedrövligt rädda om era skinn. Ta det här med att inte våga sätta ut era namn, när ni skriver insändare i tidningen. Det går över mitt förstånd, att ni kallar er “Pendlare” när ni kräver att Kinnekullebanan räddas. Eller att ni benämner er “Rödluvan”, “Gråben” eller det totalt utslätade “Skaraborgare”, när ni argumenterar om det alltid heta ämnet varg. De allra flesta människor vill säkert ha kvar och rusta upp Kinnekullebanan, det enda persontåg som numera passerar Mariestad. Det är ingenting uppseendeväckande i det. Signaturen Pendlaren skriver i MT den 3 februari en hovsam och underbyggd insändare om att K-banan bör räddas. Och inser inte, att hans krav säkerligen skulle hörsammas och debatteras ännu mer om han stod för sina åsikter. Är dessa något att skämmas över? Kan han förlora jobbet för att han skriver detta? Givetvis inte. Men gömma sig bakom signatur, det ska han eller hon ändå. Så till den heta vargfrågan. Stackars arma djur för övrigt. Vargen är sannolikt landets mest hatade djur, följd av kanadagåsen och storskarven. Den fiffiga signaturen “Rödluvan” frågar i MT den 31 januari hur folk orkar gå omkring med ett glödande varghat. “Ett glödande” är en förstärkning av mig, eftersom jag tycker att “detta” i rubriken är för mesigt. Hon (Rödluvan är förmodligen en hon) tar i ordentligt när hon läxar upp varghatarna och det är förstås rätt. “Väx upp, läs och lär dig något” uppmanar hon. Och påpekar, att den sjuka vargdiskussionen nästan bara förs i Sverige. Men hur vore det om hon själv växte upp och undertecknade sin insändare? Vad skulle hon förlora på det? Ingenting. Snarare har hon mycket att vinna på att rakryggat stå för sina åsikter med sitt namn. Jag läser GP också och har tittat på den tidningens insändarsidor. Söndagen den 4 februari förekom inga signaturer alls. Samtliga insändare var undertecknade. Kanske är det så att GP enbart tar in sådana. Heder åt tidningen i så fall. Vi lever i en demokrati och har all rätt att säga vad vi tycker och tänker i tal och skrift, men ändå är civilkuraget så klent och ryggarna så krökta här i Svedala. Jag är inte människa att förstå varför det är så.

Ingers måndag -- ALLA BLIR LOTTOMILJONÄRER - UTOM JAG

I lördags var det nån som vann sex miljoner på lotto. Det var inte jag. Då skulle jag inte sitta här och skriva! Undras om bossen på spel- och utsugningsbolaget ringde och gratulerade vinnaren. Jag har en känsla av att de nya spelkrösusarna har blivit så många, att speldirren inte hinner ringa, utan får ta hjälp av nån underhuggare. Alla, utom jag, blir lottomiljonärer verkar det som. Men tro inte, att jag ger upp för det. Jag kommer nog att spela detta, vad det verkar utsiktslösa spel, tills det växer mossa på mig. Som tur är spelar jag ihop med en kompis som aldrig ger upp hon heller. Under tiden, för att hålla ett litet, men dock hopp uppe, droppar spel- och utsugningsbolaget ner ett litet antal lågvinster på oss. Dessa små vinster kan vi, enligt den hurtiga reklamen, lösa ut hos absolut vilket ombud vi än behagar. Tänka sig! Jag kan berätta, att jag oftast inte ids gå iväg till något ombud. Inte vill jag stå där och trängas bland tips- och travexperterna med mina små blygsamma krav på sisådär 40 spänn, det är det vanliga. Inte inför utsikten att någon kommer in och trumpetar om vinst på 20.000 pistoler. På kupongen står nämligen, att den som får en vinst som överstiger 20.000 måste lösa in den i en bank. Och på banken springer man inte in och hojtar. Väntar man tillräckligt länge, kommer pengarna på posten, förutsatt att man lämnat in sin kupong över disk, det vill säga offline. (Jag vill av vissa skäl inte spela online.) Sex veckor eller så, kan man bärga sig. Fast lite retsamt är det att pengarna hinner urholkas en hel del under den tiden av inflationen. Jag och kompisen har spelat på lotto sen stenåldern känns det som. Åtminstone i 20 år. En gång för åtskilliga år sen hade vi fem rätt och ett tilläggsnummer. Och det var innan det fanns så många som fyra tilläggsnummer som i dag. Jag satt där och bävade på lördagskvällen, ensam med raden, minns jag. Och så upptäckte jag, att det inte fanns någon utdelning för fem rätt och ett tilläggsnummer. Det blev bara 75 ynka lusidorer. Det gäller att hålla reda på reglerna. Det fick jag lära mig på ett handfast sätt. Nu turas vi om att spela tio veckor i taget. Och si, för några veckor sedan, när jag just hade lämnat in, slog det till. Vi fick sex rätt och ett tilläggsnummer. Jag hade bytt ut två siffror i den första av de fyra stående raderna. Det var en himla tur. Nu blev det drygt 19.000 spänn till oss var på den raden. Gissa om vi for i taket av lycka? Och vi tänkte inte ett dugg på att ett rätt till hade gjort oss till lottomiljonärer.

Ingers måndag - STÄNDIGT DENNE JUHOLT!

Ständigt denne Juholt. Så har det varit de senaste tio månaderna, nåja nio då. Håkan Juholt var ju bevisligen bortrest för att vila upp sig i en hel månad på slutet, innan fadäserna satte igång igen. Han har dykt upp i spalterna med nya dumheter likt den skumme Ville Vessla ständigt dyker upp och ställer till förtret för privatdetektiven Ture Sventon. Nu menar jag inte att Juholt är skum, vill jag tillägga. Plump är ett bättre ord. Har satt plumpar i protokollet. Och givetvis skyller den breda och lättvindiga allmänheten, såväl som många sossar, på media, när Juholt tvingas avgå. Detta är nys, så det skvätter om det. Den främsta förklaringen till att S tvingats byta partiledare i parti och minut den senaste tiden är att partiet inte klarar av att vara i opposition. Inte utan att slita varandra i stycken. Sossarna klarar inte att visa upp en enad front. I varje fall inte en som håller särskilt länge. Jag glömmer aldrig när regeringen Palme hamnade i opposition 1976. Det var första gången för sossarna på 30 år. Det var uppenbart svårt för Palme att vara oppositionsledare. Han tappade stinget och blev gnällig. Sen återtog han makten igen 1982 och då blev det annat ljud i skällan. När Juholt tog över ordförandeskapet i S petade han de tidigare ministrarna Östros, Österberg och Johansson. Klart att det blev magsurt. Jag tänker inte trötta ut någon genom att rapa upp Håkan Juholts fadäser, men de har spelat roll. Då tillsammans med oförmågan hos det stora partiet att enas uppifrån och ned. Visst är det sorgligt att det gick som det gick. Juholt är mycket roligare än Sahlin. Vi behöver fler roliga politiker. I dag kan jag inte komma på någon annan är KD-ledaren Göran Hägglund som har humor och den kommer alltmer sällan fram numera. Jag förstår inte vad det är för fel att vitsa till det lite. Allvar har vi så mycket av ändå. -- Ett tag var det bara jag, Loket och Saddam Hussein som hade mustasch, svarade Håkan Juholt när han fick frågan om varför han hade mustasch. I sitt förstamajtal uppmanade han Fredrik Reinfeldt att lyssna på Elvis. - Don´t be cruel, sa Juholt. Nu har han blivit utsatt för grymheten själv.

Ingers måndag -- TIOÅRINGEN HAR FÅTT TA SKITEN

Berättelsen om tioåringen som inte fick åka med sin pappa hem för att han spelat innebandy så jävla dåligt upprörde en hel nation. Jag såg den första gången på teve, för en dryg vecka sedan. En upprörd ledare intervjuades, en ledare som jag bedömde som trovärdig, både då och nu, efter en minst sagt förvirrad efterdebatt. Ledaren berättade, att han hade träffat på en tioåring i tunna matchkläder utanför Fyrishov i Uppsala, att pojken frös och var ledsen. Pojken ska ha berättat för ledaren, att hans pappa hade kört iväg, eftersom han ansåg att sonen spelat så jävla dåligt, att han fick gå hem från Uppsala till Stockholm. Ledaren ska därefter ha lånat pojkens mobiltelefon och ringt upp pappan som ansåg, att ledaren inte skulle lägga sig i sånt som inte angick honom. Den som såg det här teveinslaget kunde inte bli annat än upprörd. Ledaren intervjuades rakt upp och ner och svävade inte det minsta på målet. Jag tänkte direkt, att det här var ett ärende för både polisen och socialen. Teveinslaget ledde till en enorm debattvåg under flera dagar. Alla medier med självaktning hade med historien. Och berättelsen ändrade snabbt karaktär och blev mer och mer förvirrad. Det gick inte att få tag på pappan, vilket väl inte var särskilt förvånande. Det gick inte att få historien bekräftad, vilket inte heller var överraskande. Och snart kunde man läsa, att det två pojkar var inblandade, inte en. Sen hörde jag ett radioprogram, som avslöjade, att berättelsen drog igång med en bloggtext och att Uppsala Nya Tidning var först med historien. Radion hade inte lyckats få tag i den ledare som uttalade sig i teve. En ledare som ju faktiskt inte är någon part i händelsen och som väl inte orkade med det hela längre. Sen har det blivit mer och mer förvirrat. Att få en rak förklaring till vad som hände tror jag aldrig att vi får. Medan historien snurrar vidare tänker åtminstone jag på alla de idrottande barn som drivs åt helsicke för hårt av sina föräldrar som vill göra egna karriärer genom sina ätteläggar. Man behöver inte vara någon Einstein för att inse, att det sannolikt finns en tioåring i den här historien som har fått ta en hel del skit. Och en farsa som utmålats som Sveriges värsta idrottsförälder. Något som han kanske till och med är.