Ingers måndag - BROTTERSKAN FINNS HON?

Häromdagen lyssnade jag med ett halvt öra till de lokala nyheterna på TV4. Plötsligt kände jag liksom hur örat formade sig som en strut av förvåning. Jag hoppade till och undrade om jag hade hört rätt. Anledningen var, att den kvinnliga reportern uttalade ordet "brotterska". Det ordet hade jag aldrig hört varken förr eller senare. Vad brotterskan hette uppfattade jag inte. Men det handlade om en kvinnlig brottare som hade haft en framgång. Så mycket förstod jag. Och det var givetvis kul. Men varför var hon inte brottare, rätt och slätt i stället för det otympliga ordet brotterska. Simmerska säger vi svenskar ibland, även om det könsneutrala simmare nog används mest. Och jag kan faktiskt tolerera beteckningen armbryterska, för Heidi Anderssons skull. Så många armbrytare med världsrykte finns väl inte. Och jodå, visst har det funnits feminina former av olika yrken, Lärarinna är ett exempel, numera nästan utrotat. Lärarinna, lärarann, lärarunnit brukade vi elaka skolbarn böja ordet som om det vore ett verb. Sen finns det ju de där gamla bihangsbeteckningarna på kvinnor, som överstinna (överstens fru), majorskan (majorens fruga) och doktorinna (doktorns lagvigda). Numera är väl lika många kvinnor som män doktorer, så titeln doktorinna lär förhoppningsvis vara borta för evigt. Jag vet inte om det finns kvinnliga överstar och majorer ännu, men tids nog dyker säkert sådana upp också. Vad säger vi då om tjänstemän, när det finns massor av tjänstekvinnor, inte bara i Strindbergspjäsen Tjänstekvinnans son. Och ombudsmän. Tacka vet jag könsneutrala titlar som exempelvis journalist som jag var. Blev aldrig kallad journalissa som tur är. Och nu är jag god man till på köpet, fast kvinna, åt en ensamkommande flyktingpojke. Det svenska språket är outgrundligt. Och ja, jag har kollat ordet brotterska. Det finns inte med i SAOL, svenska akademiens ordlista. Däremot står överstinna med där.