Två storkar tjänstgör som vakter av entrédörren till ett hus i St Petersburg, Florida. Jag kan garantera att det är levande storkar.
Folk- och djurliv på den kilometerlånga stranden vid St Pete beach. Här är det roligare att se flockar av vilda delfiner leka, än att se dem uppträda på Sea World i Orlando. APROPÅ FILMTITLAR
De flesta kanske har hört talas om, eller sett, filmen "Sömnlös i Seattle". Jag har inte sett den, men jag tänkte av någon anledning på den när vi råkade ut för flygförseningar på hemväg från Florida för några dagar sedan.
Tre veckor i solparadiset är kanon, men när de är slut, så vill man inte missa planet hem. Åtminstone vill man inte ofrivilligt hamna på hotell i oviss väntan. Hur trevligt än hotellet är.
Men det var vad vi gjorde. Nu ska sägas, att vi kunde ha råkat betydligt värre ut.
Jag lider verkligen med de resenärer som tvingas vänta länge, kanske flera dygn på en flygplats.
Men nu var det så, att vi skulle vända hemåt efter tre veckor och en dag.
Då inträffade det värsta snökaoset i nordöstra USA sedan 100 år tillbaka. Det snöade förstås inte Florida, men väl där vi skulle mellanlanda, i området runt Philadelphia, Washington och New York.
Cancelled (jag väljer den engelska stavningen med två l) stod det om vårt och många andra plan på flygbolagets hemsida. Skit också.
Flygbolaget var dock rätt juste och lät oss bo på hotell i Tampa nära flygplatsen för cirka en tredjedel av det ordinarie priset. Och personalen var genomgående proffsig och tillmötesgående.
Men detta var ju inte det vi hade valt själva. Och det var i det läget jag började tänka i filmtitlar.
För ett tag kändes det tröstlöst i Tampa. Det första planet skulle gå på lördagsmiddagen, men blev uppskjutet ett drygt dygn till söndagseftermiddagen. Då skulle mellanlandningen ske i Charlotte, en stad längre söderut som inte drabbats av snön.
Det planet ställdes också in, och vi skulle få åka på måndagskvällen i stället.
Då kändes det en aning träligt för att tala ren svenska. Det fanns inte så mycket att fördriva tiden med mitt i storstan, utan bil. Ingen lång skön strand som vid Silver Sands i St Pete beach och ingen pool. Jo, det fanns en pool uppe på taket, men vindarna var friska och baddräkt och handdukar nedpackade i resväskan.
Vi läste, löste sudoku, gick runt i ett jättestort köpcentrum strax intill och prövade närliggande restauranger, drack vin i hotellbaren och såg på teve.
När måndagen kom var jag helt inställd på inställd resa igen. Men som genom ett under blev det inga förseningar, utan vi nådde snötäckta Sverige på tisdagskvällen.
Och sen slog jetlagen till, kanske lite kraftigare än vanligt på grund av den ovissa väntetiden.
Tre veckor i solparadiset är kanon, men när de är slut, så vill man inte missa planet hem. Åtminstone vill man inte ofrivilligt hamna på hotell i oviss väntan. Hur trevligt än hotellet är.
Men det var vad vi gjorde. Nu ska sägas, att vi kunde ha råkat betydligt värre ut.
Jag lider verkligen med de resenärer som tvingas vänta länge, kanske flera dygn på en flygplats.
Men nu var det så, att vi skulle vända hemåt efter tre veckor och en dag.
Då inträffade det värsta snökaoset i nordöstra USA sedan 100 år tillbaka. Det snöade förstås inte Florida, men väl där vi skulle mellanlanda, i området runt Philadelphia, Washington och New York.
Cancelled (jag väljer den engelska stavningen med två l) stod det om vårt och många andra plan på flygbolagets hemsida. Skit också.
Flygbolaget var dock rätt juste och lät oss bo på hotell i Tampa nära flygplatsen för cirka en tredjedel av det ordinarie priset. Och personalen var genomgående proffsig och tillmötesgående.
Men detta var ju inte det vi hade valt själva. Och det var i det läget jag började tänka i filmtitlar.
För ett tag kändes det tröstlöst i Tampa. Det första planet skulle gå på lördagsmiddagen, men blev uppskjutet ett drygt dygn till söndagseftermiddagen. Då skulle mellanlandningen ske i Charlotte, en stad längre söderut som inte drabbats av snön.
Det planet ställdes också in, och vi skulle få åka på måndagskvällen i stället.
Då kändes det en aning träligt för att tala ren svenska. Det fanns inte så mycket att fördriva tiden med mitt i storstan, utan bil. Ingen lång skön strand som vid Silver Sands i St Pete beach och ingen pool. Jo, det fanns en pool uppe på taket, men vindarna var friska och baddräkt och handdukar nedpackade i resväskan.
Vi läste, löste sudoku, gick runt i ett jättestort köpcentrum strax intill och prövade närliggande restauranger, drack vin i hotellbaren och såg på teve.
När måndagen kom var jag helt inställd på inställd resa igen. Men som genom ett under blev det inga förseningar, utan vi nådde snötäckta Sverige på tisdagskvällen.
Och sen slog jetlagen till, kanske lite kraftigare än vanligt på grund av den ovissa väntetiden.
Men som sagt, det är de som har haft det mycket värre än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar