Ingers måndag - WELSHEN FELIX GLOR PÅ TEVE!

Welshen Felix, sju och ett halvt hundår, har fått en ny vana. Eller om det är en ovana. Där är jag lite osäker. Det började för knappt ett år sen. Plötsligt började han att glo på teve som den värsta tevoman. (Ordet tevoman är antagligen inte godkänt av Svenska akademien, men jag är kaxig nog att använda det ändå). Nåväl, plötsligt började Felix sätta sig tätt framför teveskärmen och leva sig in i programmen. Han startade lite lätt med hundprogram av typen “Mannen som talar med hundar”. I början tittade han bara på program, där hundar medverkade. Nu glor han på rubbet, och jag vet inte om jag ska vara orolig eller ej. Förutsättningen är, att vi sitter där själva. Skulle vi gå därifrån och glömma stänga av, sitter han inte kvar. Det är en liten tröst. Men han kollar utan prut ett helt avsnitt av Morden i Midsomer, med reklam och allt. Nyheterna bangar han inte för. Och Jönssonliganfilmerna gillar han högt och rent. Inlevelsen är total från hans sida. Nu undrar jag, om detta är en normal hundutveckling, eller om vi ska begränsa tevegloendet för hans del. När han var yngre sträckte han ut sig i sin fulla längd och somnade totalt uttråkad, när vi satte på teven. Efter en stund vaknade han och krävde att få gå ut. Nu har han utvecklats till näst intill tevemissbrukare inom hundarnas värld. Åtminstone föreställer jag mig det, som den hispiga matte jag är. Min oro går ut på att han kanske sätter sig för nära, så att ögonen tar stryk. När barnen var små fick vi föräldrar veta, att våra ungar skulle sitta på ett visst avstånd från apparaten. För nära var inte nyttigt för ögonen. Och de skulle absolut inte titta flera timmar varje dag. Teven som barnvakt var närmast bannlyst. Vi ransonerade tevetittandet för att framstå som de präktiga föräldrar vi ville vara. Frågan är nu om vi ska agera på något sätt för att Felix inte ska bli en riktig tevejycke. Nästa steg kan bli, att han skäller på oss för att vi inte sätter på teven tillräckligt tidigt, när han kommer på att han har missat ett program och för att vi stänger av teven för tidigt. Är detta månne ett ärende för en hundpsykolog eller en veterinär, har jag frågat mig. Och kommit fram till att vi nog väntar lite till med de kontakterna. Jag gläder mig åt att vi har en förståndig, glad och kelig welsh springer spaniel, som älskar nästan alla människor och hundar. Och som jagar bort duvorna, hans största hatobjekt, så fort han hör deras inställsamma kutter.