Ingers måndag - REDAN TRIST MED HAUHAU-MATEN?

"Jag är egentligen inte så förtjust i hauhau-mat", sa Tina Nordström i ett teveprogram i veckan. Hon sade det så där amerikanskt tomteaktigt, så att man, åtminstone jag, förstod exakt vad hon menade. Hon har börjat tröttna lite. Precis som jag. För det blir lite trist med julmaten, nästan innan julen är påtänkt. Julbord annonseras i min kära MT och andra dagstidningar alldeles för tidigt. Och sen blir man bjuden på en del julbord, långt innan det är dags för familjens alldeles egna julköttbullar, sillsallat och Janssons frestelse. Hittills har jag varit ute och käkat två julbord, båda eminenta, och det räcker alldeles tillräckligt. Men jag resonerar som så, att det gäller att spara sig, så att snålvattnet verkligen rinner till när det är dags att hugga in på julaftonens höjdpunkter: doppabrödet som sänks i skinkspadet, den griljerade skinkan, de härliga sillinläggningarna, Jansson, köttbullarna som är kryddade med pepparkakskryddor och allt det andra. Kanske får lutfisken komma till heders i år igen. Med vit sås som är pepparstark som tusan. Problemet med den har varit att jag är ensam om att gilla den i vår stora familj. Det kan ha ändrat sig de senaste åren. Så jag lutar åt att ge den en ny chans. Vi var några som saknade lutfisk, när vi åt julbord i Skultorp senast. Maten på vägkrogen var annars kanonbra rakt över. Där var det läge att äta så att det kändes var magsäcken sitter. En vecka kvar till julafton har inte den där riktigt julstressen infunnit sig ännu. "Det blir jul ändå", som en go´ kompis sa häromdan. Och visst har hon rätt. Jag ska försöka ge fanders i alla måsten i år. Om de inte känns som måsten, brukar jag hinna med dem ändå. Som att baka mina egna vörtlimpor och doppabrödkakor med recept från tidningen Allt om Mat från 1975. En tidning som för övrigt håller på att falla sönder. Och det är ju en hel vecka kvar att spela på, innan det är julafton. Det känns förhoppningsfullt!