Tycker att ordet surdeg har fått oförtjänt dåligt rykte. Surdegsbröd är gott, hävdar jag ofta bestämt.
Och så märker jag att folk i omgivningen snörper på munnen och ser lite härskna ut. Precis som om surdegsbröd skulle lukta illa.
Trist, tycker jag. För det här beteendet beror enbart på ett rejält missförstånd. En surdeg på jäsning doftar friskt och lite syrligt. Inte härsket.
När man talar om gamla surdegar som inte har fått någon lösning är det ett talesätt, en negativ liknelse, som surdegsbrödet i sig har fått äta upp.
Jag har till och med hört folk som har talat om gamla ouppklarade mordfall som surdegar. I engelskspråkiga länder talar man om cold cases, fall som har kallnat. Tyvärr finns det väl inget bra svenskt ord för sådana tråkiga historier och då tar man till ordet surdeg. Kan förstå det, för liknelsen är inte dum. Men i förlängningen har det blivit fel.
För mig är surdeg enbart något positivt. För tio år sedan hade jag en surdegsperiod, när jag alltid hade limpor på gång och deg på jäsning. Då gjorde jag tio satser surdeg åt gången och frös in nio och använde en vid limpbaket.
Sen kom något emellan och surdegarna föll i glömska. Nu har jag köpt en ny bok och satt igång på nytt. Jag matar surdegen med rågmjöl och vatten och rör och pysslar om den. Sen får den stå i kylen tills jag har tid att sätta degen och baka brödet. Det tar betydligt längre tid än vanligt bröd att bli färdigt, men smaken är oöverträffad. Man behöver ingen jäst och i förlängningen sparar man in en och annan krona i hushållskassan. Och slipper få i sig konserveringsmedel som finns i mycket av köpebrödet.
Bara fördelar och inga nackdelar, alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar