Ingers tisdag - AVBRYTARSJUKAN ÄR SMITTSAM!

Att kunna lyssna på andra utan att avbryta är en dygd som blir alltmer sällsynt bland svenskar, hävdar jag. Och vill poängtera, att precis alla faktiskt tjänar på att låta sina medmänniskor prata till punkt. Numera har tyvärr många av oss svenskar oerhört svårt att lyssna på en hel mening, utan att avbryta och komma med egna inpass. Som jag känner det har den här sjukan ökat rejält i omfattning de senaste åren. Och den tycks smitta rejält. Jag kan förstås ha fel. Men som jag känner det urartar fler och fler utlysta möten på grund av att folk tjafsar i munnen på varandra. Tonläget blir högre och högre och det tävlas om att överrösta. Det viktiga ämnet som diskuteras kommer på något vis i bakgrunden. Här har herrarna med sina basröster förstås ett övertag. Kvinnorna höjer rösterna i stället och så blir det ett allmänt kakalorum. När jag var med vid ett möte nyligen, där ett allvarligt ämne skulle ventileras, krävde jag att någon skulle leda mötet och fördela ordet ordentligt, för att det inte skulle urarta till tjafs. Lösningen var pennmetoden. En penna gick runt till alla deltagare. Den som hade pennan hade ordet och talade till punkt, utan att bli avbruten. Alla fick säga sitt och komma till tals i lugn och ro. Ingen blev avbruten. Och när penninnehavaren hade sagt sitt gick pennan över till nästa person. Diskussioner och debatter blir ofta rena orgier, där det tävlas i att tala mest och lyssna minst. Åtminstone upplever jag det så. Men det skulle också kunna vara så, att jag numera har fått ännu kortare stubin och tålamod än jag haft tidigare. Kanske jag överreagerar, när jag talar om att avbrytarsjukan ökat kraftigt de senaste tio åren. Det vore roligt, att höra hur andra upplever den här situationen. Kanske ett sätt vore att kalla till ett möte, där man tar upp och ventilerar avbrytarsjukans existens och lyssnandets ädla konst. Ja, vad säger ni, gott folk?