Simning -- sporten som räddar liv

"Fröken, jag vågar inte simma utan dyna. Jag drunknar!"
Ibland händer det att mina små simskoleelever säger så. De har en tendens att uttrycka sig lite dramatiskt ibland.
Men i nästa minut, och då överdriver jag inte, kan det hända att de faktiskt tar sina första simtag. Utan hjälpmedel som dyna, platta eller armkuddar.
Simning är en sport som alltid har fascinerat mig. Den fascinationen ledde till att jag som morsa i 30-årsåldern utbildade mig till simlärare. Mina två äldsta söner blev tävlingssimmare under några år och jag körde land och rike runt med dem.
Intresset vaknade betydligt tidigare, men själv lärde jag mig inte simma förrän som elvaåring. I skolan kunde nästan alla mina kompisar simma och det blev pinsamt när jag inte kunde. Mina föräldrar hade inga vidare bra simkunskaper och puffade inte på mig för att jag skulle lära mig.
Jag bestämde mig därför själv att börja i nybörjargrupp som den äldsta eleven. Och jag fick en lärare som såg problemet långt innan det uppstod.
Hon hette Greta Segersten och jag glömmer henne aldrig. Tror att hon kom från Örebro.
Hon berömde och stöttade och jag lärde mig först i gruppen.
"Du simmar som en tävlingssimmare" ropade Greta till mig när jag öste fram i Manskapsbadet i iskalla Vättern. Jag hade lagt märke till att där fanns betydligt äldre personer än jag som också gick i simskola. Alla killar som skulle göra militärtjänst i Karlsborg, där jag bodde, måste kunna simma. Och det fanns en hel del som inte kunde. De hade det inte lätt. Men jag hade ju Greta och min starka övertygelse om att jag skulle lära mig. Så jag tog simmärken på löpande band under sommaren med Greta.
Senare insåg jag att det fanns tävlingar i simning och att kunskapen räddade liv.
Sverige har länge haft världsstjärnor i simning och en kille som hette Lester Eriksson blev min första idol. Däremot har jag aldrig själv tävlat i simning som mina två äldsta söner gjorde. Jag satsade på att undervisa i stället och tänker hålla på med det så länge jag kan.
Det finns inget roligare än att se självförtroendet växa hos barn och vuxna när de tar sina första simtag. I min stad Mariestad är det skruttigt med simundervisningen för barn före skolåldern. Behovet av undervisning är närmast oändligt. För att inte tala om hur dåligt många vuxna har det med sina kunskaper. Så jag har hittat en uppgift inom den sport som alltid varit främst för mig.