Och jag och kompisarna trodde till en början att vi hade hamnat på fel film.
För våldsamheterna avlöste varandra mellan den råbarkade, men
för all del attraktive Sherlock Holmes och hans kumpan, den något mer välputsade dr Watson, å den ena sidan kontra diverse
nationalbovar å den andra.
En bra bit in i filmen såg åtminstone jag ut som en fågelholk med ett stort frågetecken i pannan.
Det som utspelade sig på duken var så fjärran från de stillsamma
diskussioner om detektiviska spörsmål som fördes mellan Holmes och hans käre Watson på adressen Baker Street 221 B i böckerna som bara tänkas kan.
I böckerna satt Holmes mest och sög på pipan. Visserligen intog han kokain ibland när han tröttnade totalt på händelselösheten, men då var det i ensamhet.
I filmen sker allt öppet och slag i slag, så snabbt att man har all möda att hänga med.
Men så småningom blev det lite styrsel i handlingen, när den morbide lord Blackwood kom in i bilden. Han lyckades med konststycket att bli hängd och begravd och återuppstå från de döda.
Och Sherlock/Watson skulle förstås reda ut hur och varför.
Så småningom drogs vi med i filmen, åtminstone blev jag riktigt fängslad, och i det hårda tempot.
Det här är en tvåtimmarsfilm, som jag till och med kan tänka mig att se om vid rätt tillfälle.
Såg att Ronny Svensson på TV4 gett filmen tre solar, vilket innebär att han gillar den ganska bra. Det gör jag med, med vissa betänkligheter. Men visst var den värd biljettpengarna.
Efteråt god mat på restaurang Rhodos, stamlokus för vårt gäng. Inte utan anledning förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar