Telefonkultur är ett intressant fenomen som jag ofta studerar lite i smyg bland mina medmänniskor.
Somliga förväxlar sin mobiltelefon med en megafon. De tror att de måste hojta för att få fram sitt budskap och verkar tro att tekniken inte räcker till. De gastar förmodligen likadant hemma i den fasta telefonen. Beteendet kan ju också bero på att de vill synas, höras och märkas. Att de är exhibitionister.
Jag stötte på en sån där megafonnisse, när jag åkte tåg mellan Töreboda och Stockholm en gång.
Hela kupén fick lära sig hur hans kontor såg ut, när han instruerade sin kvinnliga medarbetare.
"Pärmen står bakom din rygg. Du ser den om du höjer blicken ett par decimeter" sa han och vi medresenärer fnissade i mjugg.
Som tur var gick han av i Hallsberg. Då ekade det i mina öron av hans beskäftiga röst.
En annan telefonkultur som jag inte förstår mig på är att folk måste hålla luren mot höger öra när de pratar. Förmodligen är de högerhänta, men det har ju ingenting med hörseln att göra.
Det går lika bra att lyssna med vänsterörat.
Vart vill jag nu komma, undrar du säkert. Jo, om du envisas med att hålla luren mot höger öra blir det svårt att skriva samtidigt.
Det löser "folk" med att trycka fast luren mot högerörat med axeln. Det ger en kroppsställning som förr eller senare måste straffa sig. Och si, som ett brev på posten får de ont i nacken och axlarna. Kanske med sjukskrivning som följd.
Jag höll på att falla i samma fälla, men kom på hur jag skulle tackla den. När jag var tonåring sommarjobbade jag i Ammunitionsfabrikens växel i Karlsborg. Mycket skulle antecknas och jag är högerhänt. Men jag började hålla luren med vänsterhanden mot örat på samma sida och fick högerhanden fri för att anteckna. Det har jag haft stor nytta av i mitt yrkesliv som journalist.
Att jag ändå har fått ont i nacken är en helt annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar