Min kära kusin Kent har dött. Han var kär för så många och Nynäshamns kyrka var proppfull av alla oss som ville vinka farväl till honom på fredagen. Tror att han hade gillat ordet vinka i sammanhanget. Bättre än att höra om tårarna.
Det känns särskilt konstigt att skriva ordet "var" om Kent, för han var, nu skrev jag det igen, en sådan människa som "är". Otroligt inkännande, otroligt generös till sin natur.
Han var sju år yngre än jag, men livet tar inga sådana hänsyn. Det rycker ofta bort människor som är mitt uppe i sina mest aktiva gärningar.
Vi kusiner drabbades inte hårdast. De allra närmaste kämpar hårt med sin sorg. Och hans unga och enda dotter har mist världens bästa pappa. Alldeles för tidigt.
Alla ord känns plötsligt så platta och torftiga i ett sånt här ögonblick. Men jag kände att jag måste skriva av mig åtminstone ett litet uns av mina känslor.
Och jag kan trösta mig med att Kent hade fått veta att han var betydelsefull för många. Han visste att han var älskad.
Annars är det tyvärr så, att vi människor knappast säger särskilt många uppskattande ord om varandra förrän vi är avlidna. Det handlar om det här med att man inte saknar kon förrän båset är tomt, ni vet.
Jag vet att Kent läste min blogg. Därför är det sorgligt att han inte kan läsa den här lilla texten från mig till honom.
Under den allra sista tiden hade vi mejlkontakt och jag har läst mejlen massor av gånger och ska skriva ut och spara dem. Fattar inte hur han orkade vara så positiv.
Du har mycket att lära oss allihop, Kent!
2 kommentarer:
Hej Inger!
Jag känner med dig! Har nyligen mist en kusin som dog i strupcancer. Jag hann aldrig känna Lennart riktigt innan hans tid var tillända. En fin gest från de anhöriga var att sprida Lennarts aska i Vättern utanför Karlsborg. Det finns en plats att återkomma till. En plats där man kan sätta sig att minnas och meditera och finna tröst i tillvaron.
Bertil
Vad fint och trösterikt det låter!
Skicka en kommentar